Karlstad har väl andra bra sidor antar jag... Som...

Jag tror ingen annan inbiten näst-intill-livstids-värmlänning känner sig lika hemma i Norrland som jag. På några få dagar har jag gjort och sett en hel del oförglömliga saker, bland annat:

• spelat tidernas flummigaste chicago (poker)
• åkt längdskidor med min ena syster åkandes och min ena bror springandes bredvid eftersom hans skidor var för små
• plogat upp en pulkabucke med ansiktet
• fått ont i hälsenor och ljumskar av att spela twister
• sett min pappa spela twister
• sett min pappa vinna (!) i twister
• sett min pappa vinna två gånger (!!) i twister
• fått julens mest oväntade julklapp: en spikmatta (inköparen ifråga fick i uppdrag av klappsamordnaren att köpa en extern hårddisk när denne ändå var i le hufvudstad, men denne ville gå emot strömmen. Först visste den nämnde inte ens vad teknikprylen var, men han fick rådet att gå in på en lämplig affär och fråga. Rådet följdes uppenbarligen inte. Resultat: Hans dotter får en spikmatta. Men hon klagar inte)
• gått upp cirka tre kilo av all mat och godis (var tvungen att väga väskan, och då är det oundvikligt att ta reda på vad man själv väger även om jag gärna hade skippat den vetskapen)
• ännu en gång vunnit den årliga traditionen nyårstipset och känner att det börjar lukta mästare
• börjat bygga en skördetröska av lego (kom nästan halvvägs vilket gjorde brodern mycket bekymrad att det inte skulle gå att bygga klart den efter att jag åkt)
• lekt väldigt väldigt mycket

Bara för att välkomnas efter en hel dag av resande med bil och flyg och tåg av det mest idiotiska påhittet i världshistorien instiftat av Karlstadbuss. Jag brydde mig väldigt lite om rånrisker när jag efter att ha släpat på knappast underviktiga väskor från tågstationen till torget på halvskottat snöunderlag ser rätt buss köra in på station, försöker öka farten, ser att bredvid bussens nummer finns en stjärna och på andra sidan siffran noll. Jag ställer mig vid den dumma automaten samtidigt som bussen kör iväg. Kvar står jag och fumlar med kortet eftersom mynten inte räcker. Råkar trycka på avbryt-knappen en gång, kortet blir därefter oläsligt flera ånger, jag är redo att dunka huvudet mot den dumma stolpen för att få den att funka men tänker att det skulle även funka i självmords-syfte, men till slut verkar det lösa sig genom skär tankekraft. Rätt buss går dock inte förren tjugosex minuter senare så då bestämmer jag mig för att ta ett annat nummer för det är ju inte såå långt att gå. Men hela vägen från hållplatsen till huset är inte plogad. Jag stupar in genom dörren och skjuter upp både uppackning och handling till morgondagen. Det får räcka med att försöka fixa morgondagens stora reunion. Och jag ber uppriktigt om ursäkt för att jag pratar innan jag tänker i den frågan.

Efter exakt ett år som bloggare har jag fortfarande lika dålig humor.

Det finns inga ord för att beskriva lyckan (och lättnaden) över att vara hemma.

SAS står för Satans Airlines Suckers. Alternativt System Av Skit.

"Vi beklagar att vi är så försenade, anledningen är att det är för lite personal eftersom vägarna runtomkring flygplatsen är så hala." Skaffa vinterdäck Frankrike.

Första gången min väska tjutit. Första gången jag fått ta upp allt innehåll. Första gången jag varit sist in i planet.

Fast det var väl egentligen bara en tidsfråga.

"Snökaos." Jo jag tackar, knappt två decimeter!

Nedräkningen tills jag lämnar detta skrikpratande, baguettefixerade, vindrickande, högerregelsöverdrivande, hypokondriska, vinterdäcksbefriade, snöröjningsokunniga, rökande, strejkande, tutande, sockerfanatiska, isoleringsomedvetna, East Pak-ryggsäcksbärande, Charles de Gaulle-besatta, stoppliktsignorerande, knuffa-andra-bilar-körande, stränga, (osv) folk går inte längre inom tidsramen dagar utan TIMMAR.

Jag har packat och packat om, haft panik för att väskan väger för mycket, skällt på de tunga julklapparna, vägt igen och packat om igen, skrivit ut alla biljetter och ber nu en tyst bön om att snön smälter tills imorgon bitti. Alternativt att bilen har bra sommardäck och flyget modiga piloter.

Jag är väldigt, väldigt påverkad

Det är

vitt

pudrigt

adrenalin-framkallande

kreativitets-stimulerande

endorfin-utlösande

eufori-skapande

självkänsla-stärkande

lycklighets-givande

allmänt stämningsförhöjande

(i större doser kan det dock skapa en del problem)

Det är...

AMFETAMIN!

Nej. Vi försöker en gång till.

Det är...

SNÖ!

Ja, sådär ja, nu blev det rätt.

Tu me manqueras

På en avskedsfest som har spårat ut i hejdlösa mängder gråt delar en person den sista biten papper och ger till personen bredvid, alla börjar skratta mitt i hulkandet och en tredje person utbrister: ca, c'est l'amour! (översättning för icke-franskförstående människor: det där, det är kärlek)

Sankta Lucia, ljusklara HÄGRING

Eftersom barnen mina går på en internationell skola fick jag förmånen att gå på inte mindre än tre luciatåg på tre dagar, och som om inte det var nog var jag i svenska kyrkan igår kväll på en julkonsert. Svårighetsgraden och rytmkänslan var ju varierande så i tre av fyra fall skrattade (eller ja, fnissade är väl mer korrekt, kan ju inte stå där och gapskratta och överrösta barnens fina stämmor) väl hela publiken lite för mycket. Men alla tågen var roliga på sitt sätt. Jag kan också göra det konstaterandet att en riktigt bra basröst är få förunnat... Men den som har en, ska då i alla fall sjunga O helga natt! Man blev nästan blåst ur kyrkbänken.

4-åringar kan nöja sig med att göra mycket kraftiga armrörelser till Hej Tomtegubbar.

När jag vaknade i morse såg jag att jag hade fått ett sms om att det snöade. Jag tittade ut, såg ingen snö. Senare fick jag veta från två andra källor att det visst hade snöat, men att det inte "fastnade" på marken. Jag vet inte om jag ska tro på detta. Om ni ger mig bevis så kanske. Och jag skulle inte märka om ni hade photoshoppat bilden, så passa på att lura mig nu!

Just det, jag höll nästan på att glömma!

Någonting otroligt hände dag. Efter lussebullsbaket (som för övrigt involverade även en fyllning av mandelmassa, smör, kanel och kardemumma eftersom saffranet var så smaklöst och lite topping i form av pärlsocker (russin är ju faktiskt rätt överskattat), tanken var egentligen att ha godis också men det glömde vi) såg jag en bananbil! Ni vet som en sån där i den här gamla godingen, cirka femtio sekunder in.

Klockan var strax efter sex på kvällen, platsen var en korsning i St Germain, när mitt liv blev fullbordat.

Tillåt mig att vara patriotisk

Om 9 dagar, 6 arbetsdagar, 1 tisdag, 1 onsdag, 3 franskalektioner är jag i Schweden.

Det är ju för bövelen ensiffrigt alltihop.

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och härmed var veckans mattedos gjord.

Ingen har nog skrattat så mycket under en så misslyckad helg, någonsin

Igår ringde jag och pratade lite grann med en medlem av familjen där hemma i landet jag om elva dagar (!!!) åker tillbaka till. Delar av konversationen:

"Vi har lite snö, inte jättemycket men det är i alla fall snö. Så idag har vi vart ute och åkt bob. Och så har vi kokat två omgångar ischoklad och lite kola och gjort ett pepparkakshus och pepparkakor. Men vi har "möss" så kolan är snart slut. Och förra helgen skulle de julpynta och så skulle jag inte lägga mig i. Vi har nog aldrig haft så mycket grejer på fönstren. Och så stod det en tulpan bredvid en tomte. För allting i lådan kan man ju ta ut tycker en del host host. Och jag har bara ändrat liiiiite." (Varje mening efterföljdes utan undantag av ååååh från min sida)

Återberättat: "Kommer Hanna till jul? - Ja, Hanna kommer till jul. - Ja... Kommer Henrik också? - Ja, Henrik kommer också. Två dagar senare: Kommer Hanna till jul? - Ja, Hanna kommer till jul. - Ja... Men kommer Henrik också? - Ja, Henrik kommer också. Två dagar senare: Kommer Hanna till jul? - Ja, Hanna kommer till jul. - Kommer Henrik också? - Ja, Henrik kommer också. (osv)"

Så vad får jag då istället för att göra pepparkakshus och ischoklad och pynta till alla speciella högtider man kan pynta till och åka bob i snöööööö? Jo, det ska jag tala om.

Lördag morgon ska jag bege mig på julklappsshopping. Relativt nöjd med att jag lyckats masa mig upp ur sängen i tid och kommit utanför dörren nästan samma tid som jag sa att jag skulle (fortfarande så att jag skulle hinna gott och väl dock) ser jag (och känner framförallt) till min stora förskräckelse att det börjar regna, precis samma sekund som jag kliver ut. Jag står ett tag på trappan och överväger om det är värt att gå in igen och hämta en mössa eftersom jag inte äger något paraply. Har dessutom en virkad halsduk (alltså full med "hål") så borde kanske egentligen byta till en annan. Ska jag ska jag inte... Äh, det är ju bara till busshållplatsen, jag får köpa paraply där borta sen. Måste ju ändå ha ett.

Går ut, regnet tilltar i styrka, ja men det står en där va bra då kommer bussen nog snart, kommer fram till busshållplatsen, tur att det finns busskur!, regnet tilltar ännu lite till, äh den kommer väl snart, orkar inte kolla exakt (tidtabellen finns utanför busskuren på en stolpe så jag hade varit tvungen att stå ute och blivit ännu lite blötare eftersom kom ihåg: inget paraply, ingen mössa, halsduk med hål), den andra personen går, jag inser efter ett tag att hon nog gick av bussen och bara skulle sätta på sig mössan och fälla upp paraplyet.

Efter att ha stått och kikat ut lite då och då efter bussen i kapitalism-erans syndaflod (vilket för övrigt fick till följd att den ena skon blev tre nyanser mörkbrunare än den andra, vilket jag upptäckte först senare) bestämmer jag mig för att trotsa det helvetiska regnet och kolla när den kommer så att jag slipper stå ut och kolla hela tiden och bli blöt om håret (hade fortfarande inte upptäckt skon).

Viker halsduken i några lager, lägger den på huvudet, håller på plats med händerna, tur att jag har vantar i alla fall, ser att bussen inte stannar på den busshållplatsen på helger, förbannar mig själv att jag alltid glömmer det, men än värre, nästa buss kommer om ytterligare tjugo minuter när jag redan stått där och väntat en kvart.

JAG MISSADE BUSSHELVETET MED TVÅ MINUTER OCH MÅSTE VÄNTA NÄSTAN FYRTIO.

Går till den andra busshållplatsen, även om bussen åker förbi den busshållplatsen som jag står på. Än har jag inte vart med om att nån chaffis varit så omänsklig och vägrat släppa på/lämna någon på någon av de busshållplatserna som inte är utmärkta på helgerna, men man ska väl aldrig lita helt och hållet på fransmän.

Väl inne i Sant Germain där jag ska ta RERen (tunnelbanan) ifrån tänker jag att jag först ska gå och ta en busstidtabell. Stället är såklart stängt på lördagar. Jag inser när jag ska gå tillbaka till RER-stationen att jag har missat den. Ser i samma ögonblick en buss märkt la defense (stället jag ska till) som just ska åka. Försöker göra en tidsberäkning: tio minuter till nästa RER går, sen tjugo minuter med den.. neeej.. bussen måste väl gå snabbare än det ändå? Kliver på bussen. Femtio minuter senare är jag framme, pinsamt nog 55 minuter senare än den första planen, 25 minuter senare än den andra reviserade och 20 minuter senare än min shoppingkompanjon.

Jag lovar mig själv att aldrig mer åka buss.

Sen råkade jag också se en rent av urusel film (kände mig oerhört lurad och bedragen av rollistan - Heath Ledger, Johnny Depp, Jude Law - det borde vara dödsstraff på sånt), råkade få en baguette-hamburgare istället för en RIKTIG hamburgare efter bion eftersom det inte fanns tid att äta innan (detta j*@£%* baguette-fixerade land! - inte jag), råkade stå och vänta på en taxi en halvtimme klockan tre på natten, råkade besöka världens minsta IKEA (dom hade inte köttbullar i restaurangen! Inte ens korv med bröd!), råkade på grund av allt vara självmordsbenägen.

Och inte har jag köpt något paraply heller! Men 129 euro spenderade jag tydligen. Livet är så orättvist!

Kan man dö av snöbollskrigs-abstinens är frågan

Värt eller ovärt? Står ju inget pris så det går väl inte att bedöma riktigt. Plus frakt. Måste höja tempot på stugletandet också. Om det visar sig inte finnas så måste det ju köpas brädor och spik och takpannor.

Jag läste en gång i tiden något som kallades financial mathematics. Jag tror jag lärde mig så mycket att jag kan säga att det här projektet utan tvekan kommer att bli en stor succé.

Jag äter första chokladbiten ur chokladkalendern och skriver O helga natt i spotify-sökrutan och kollar julkalendern på svt play och är så överdrivet icke-söderländsk att jag nästan gråter för att det inte finns någon S-N-Ö-!

Dagens datum känns så orelevant.

Kom mitt VINTERland

Det hjälper inte att jag spenderade en stor del av förra söndagen med att sätta upp massa hyllor till julmarknaden i svenska kyrkan (vilket också involverade en hel del muttrande kommentarer, stundtals på gränsen till ren frustration, i stil med "den är sneeed!", "hoppas de inte ska ha nåt tungt där..." och "vadå, vattenpass?!" men som tur var så blev vi alla belönade med pizza från the Hut för slitet), har ätit några pepparkakor, druckit några koppar glögg, spritsat glasyr och tryckt på överdrivet många non-stops på pepparkakshus, varit på flera julmarknader etc etc.

Det hjälper inte när vår/höstjackan fortfarande används, gräset är lika grönt som på min födelsedag och termometern oftast visar 13 plus.

Jag vet vad det är som fattas. Och jag funderar allvarligt på att surfa in på Frankrikes motsvarighet till blocket (om de nu har någon) och kolla upp priser på snökanoner. Sen återstår bara att leta upp en stuga i skogen nånstans/ bygga en om det inte finns och börja spruta vitt. En plan tajmad och klar in i minsta detalj, jag vet.

Jag glömde säga att min plattång har gått sönder också. Utan minsta hjälp från min sida mer än att jag har använt den exakt som man ska använda den. Ingen (eller inget är väl mer korrekt) går säker när Miss Destruction är i farten.

Un cauchemar

Det är vinter. Det är vitt överallt. Jag ska av någon anledning gå på sjön som är frusen. Någon (jag minns ej vem) har sagt till mig att detta är farligt. Om jag minns rätt är det just av den anledningen som jag ska gå på sjön. Sjön ifråga liknar Aplungen så det kan ha varit min barndomsbadsjö jag har tänkt mig att bevandra. Troligen så är detta fallet. Efter ett tag kommer jag till något som ser ut som klippor. Jag har aldrig sett klippor av is förut mitt i en sjö. Däremot betyder inte detta att det blir säkrare att gå på sjön, eftersom det är inga stora fasta klippor. Det kalla vattnet under beter sig lite grann som lava och spruter upp mellan klippskrevorna då och då. Det ser ut som ett väldigt stort dike, och av någon anledning så går jag inte upp därifrån för att gå på isen där den är platt och fin, nej jag ska ta mig igenom isklippskrevorna i det där diket. Jag hör någons röst inom mig (samma som hade sagt att det var farligt att gå på sjön överhuvudtaget, men jag minns som sagt i nuläget inte vem detta var) som säger någonting i stil med: du kommer inte över där. Jag börjar gå, och börjar snart sjunka igenom isen, men då kastas jag upp, klippan blir som en vulkan (jag sa ju att vattnet var som lava) och landar på samma ställe. Går vidare uppför klippan men kastas upp en än gång, aningen högre denna gång, och landar. Jag ser tre människor stå och kolla på mig, jag känner dem men kommer inte ihåg vilka. Jag byter perspektiv och ser det hela utifrån, snett ovanför människorna jag känner men som av någon anledning inte kan hjälpa mig och jag, fortfarnde i utifrån-perspektiv, märker att de verkar rädda och säger något om att jag inte kommer klara det. Tillbaka till jag-perspektivet så slungas jag upp ännu en gång av isklippan/vulkanen, denna gången långt högre än de tidigare gångerna, människorna ropar av förfäran, vinden tar tag i mig, jag tänker ett desperat nej, jag blåser bakåt och ner bland isklipporna.

Jag vaknar. Klockan är halv sju och jag tänker: ingen idé att somna om, man kan ju inte sova efter att man dör i alla fall. Sen ringer min väckarklocka fem sekunder senare 07.40 (tid är relativt).

Vad ska detta egentligen betyda??? Att jag inte gör som folk säger åt mig och att det straffar sig? Att jag saknar genomfrusna sjöar? Att den globala uppvärmningen kommer bli värre (is-lava liksom, hallå)? Att jag kommer dö av vind och blåst? Att mitt undermedvetna jag är höjdrädd? Att jag känner mig övergiven? Att jag är på väg att utveckla fullskalig schizofreni? Sannerligen säger jag er, analysdörrarna är många.

20 timmar senare snurrar mitt huvud fortfarande lite

NEW MOON!

Jag tar igen fjortis-tiden jag aldrig riktigt hade. Det är inget fel med att vara lite sent utvecklad. Det sa skolsköterskan.

Hej jag heter Hanna, men mina vänner kallar mig Destruktiv

En Livig kommentar (förlåt, nu gjorde jag en sån där dumdum ordvits igen...) fick mig att fundera. Sedan den dagen jag anlände i landet vi-skiter-i-trafikregler-och-äter-efterrätt-till-varje-måltid för snart tre månader sen har jag varit inblandad i diverse förfall av diverse föremål.

• En cykelpedal åkte helt plötsligt av. Pedalen i sig var ganska hel, men den gick då rakt inte att sätta fast igen på cykeln.
• En annan cykelpedal på en annan cykel (dock var båda på högra sidan..) gick en mera långsam död till mötes. För varje cykeltur lossnade lite mera gummi (jag trampade bara, helt normalt!) Nu finns nästan inget kvar.
• Klassikern: en tredje cykel fick punktering. Det är nu fixat.
• Jag råkade välta strykjärnet i golvet så "bakre" delen lossnade. Ett nytt strykjärn införskaffades (vilket jag höll på att välta idag, men fick tag i det i sista sekunden)
• Jag råkade vrida runt nyckeln åt fel håll i grinden så att den inte gick att öppna. Det lagades och nu finns en ny grind (som skulle ha köpts i alla fall. Faktiskt.)
• Spännet till den avtagbara axelremmen på handväskan bröts av. Fråga ej hur. För jag vet icke. En dag var det bara av. Och inte går det att laga.
• Datorn. Jag tror bestämt att ytterligare kommentar är överflödig.
• För att inte tala om att jag har skurit mig på osthyveln, bränt mig på spisen en gång, bränt mig på ugnen två gånger, fått spetsen på en kniv intryckt rakt i handen när jag skulle sätta in bestick i diskmaskinen, skurit mig på en konservburk samt fått lite andra arbetsskador. Men dessa var ju på grund av mig och min egen klantighet. Objekten i sig muckade faktiskt inte så mycket gräl.
• Jag fixade såklart inte något av de saker som fixades. Varför kasta bensin på en eldsvåda liksom.

(Detta är bara sedan jag kom hit. Om vi skulle ta livshistorian skulle jag behöva skriva en hel bok. Och lång skulle den bli)

Jag lovar, det har nåt med gravitationen att göra.

Jag är för trött för att skriva ett roligt kreativt stilistiskt inlägg

Helgen med mamma i Paris, min nya/tillfälliga hemstad:

• Cirka åtta timmars gång lördag och ungefär två söndag. Lägg därtill många trappor.
• Note to self: underskatta inte gympaskor.
• Skor med tjock platt tung sula.
• Ont i fötter och benhinnor och rygg.
• Croissant är gott.
• Crêpes är godare.
• Godis är godast.
• Veckans historiados - check.
• "Professionell" guidning med några "genvägar" betalad in natura - en sjal.
• Det är nåt speciellt med att äta på restaurang.
• Dumma bussar som slutar gå klockan nio på kvällen, även lördag, och halv sju på söndagar.
• Otroliga utsikter, pampiga byggnader, mysiga kvarter.
• 284 trappsteg upp i Triumfbågen.
• Jag skulle dö utan cykeln.
• Bilder kanske kommer.
• Jag vet innerst inne att föregående punkt inte kommer besannas.
• Mina fötter skulle dö utan cykeln.
• Franskaläxan stirrar elakt på mig från andra änden rummet.
• Jag tror känslan kallas vemod.

Jag skrev faktiskt tack och att jag längtade!

Min mamma kommer imorgon! Jag skrev en packlista på vad hon ska ha med sig till mig:

Kläder

Rutiga kappan

Bruna mockastövlarna

Gore-tex vandringsskorna (inte de svarta kängorna)

Grå mössan

Rosa Peak-mössan

Röda virkade halsduken (den som är lite sönder, kan du tänka dig att laga den?)

Bruna halsduken, sån som du har fast blå

Gråa ullstrumpbyxor

Svarta mjukisbyxorna

Blå pyjamasbyxorna

Raggsockor

Bruna tofflorna

Underställ (Everest)

Gröna stickade tröjan med Gucci-tryck

Svart fleece-tröja (Haglöfs)

Ett par av de tröjorna som jag fått av Henrik, typ den blågröna Adidas och den mörkblå med dragkedja

Mat

Havregryn

Jäst (två tre paket, jag vill baka!)

Kaviar, den vanliga blå

Lingongrova

Jag antar att en kesoburk inte klarar flygresan...

I godispåsen - sex stycken av varje om det inte står annat

Sodapops (blå sura flaskor)

Vingummi (Bassets), både vanliga och sura. Inga orange, gröna eller gula. (av varje)

Jordgubbar

Röda läppar

De runda mjölkchokladbitarna (inte romerska bågar, det brukar stå på norska tror jag)

Zoo

Gelehallon (eller hjärtan om det finns)

Choklad som ser ut som den i Guylian-paketen - vita inslag så att säga:P

Persikor (tre)

Ferrari-bilar (tre)

Geleråttor (tre)

Stora nappar (två)

Dumle (två)

Geisha (två)

Ta så att det bli minst ett halvt kilo, blir det mindre så fyll på med dem som det ska vara många av från början. Och chokladen kanske måste läggas separat... Allt finns inte på Wallinders så.. om det inte är att be om för mycket så får du gärna gå nån annanstans och leta upp resten:)

Övrigt

Svarta ryggsäcken (inte den väldigt mörka mörkblå)

Franska: kollegieblocken och papprena under fliken grammatik (ligger i en flyttlåda nånstans... vinden antagligen för att förtränga ib)

Min gröna hemkunskapsbok

Hur tydligt på en skala är det att jag

1) fryser

2) är besatt av mat

?

That is löööv

Idag hade jag en ledig dag eftersom fransmännen firar slutet av första världskriget så folk jobbar inte och går inte i skolan så istället för att lämna barn, hämta barn, laga lunch till barn, leka med barn, tjata på barn, laga middag och så vidare har jag köpt ett par skor på second hand, ätit falafel, tagit flumkort vid en grav och på en bro, tagit ett farväl, samt suttit på en parkbänk och försökt minnas hur livet var för cirka ett och ett halvt år sedan...

She is a LOST cause, that Hanna girl. Or maybe just a tired one.

Scen 1

Hanna har bestämt med Lena att utforska Louvren en dag. Eller några timmar i alla fall. Egentligen vill de väl mest göra det för att säga att de har gjort det, de har ju trots allt varit Parisbor ett par månader nu. De vill se de mest kända målningarna, som Mona Lisa. Men de vill inte vara för turistiga så de vill se några fler än henne. Problemet är bara det att de är ganska okunniga inom konstens väggar. Och inte är de sådär briljanta på att läsa kartor heller. Åtminstone inte när kartorna ifråga är dåliga (det är deras helt personliga och mycket biased åsikt). Så de vandrar först omkring bland massa antika föremål och tänker: jaja, men tavlorna kommer väl snart, det var ju intressant att se det här med. De upptäcker så småningom att de är på helt fel avdelning. Men glada över att äntligen ha hittat sektionen som hter peintures (målningar) vandrar de glatt vidare bland massa fina tavlor. De börjar efter ett tag bli lite otåliga, vart finns egentligen Mona Lisa?

Hanna utbrister med jämna mellanrum (varje gång de tror att det är på rätt väg, cirka tre gånger) ”jo, men nu är vi nog rätt snart, jag känner hur hon (Mona Lisa) drar i mig!” Lena hittar efter en stund en bild på henne på papperet bredvid kartan och ett nummer. De letar reda på vilket rum på kartan som numret finns i, för i samma rum ska hon ju då finnas. De hittar det efter cirka en halv minut av ”men det finns ju inte!” och ”dumma fransmän!” I den tecknade versionen tänds en glödlampa vid Hannas huvud när de ser vilken avdelning rummet ligger på. Hon säger långsamt till Lena ”han (Leonardo da Vinci) var italienare…” (Paus).

Lena tittar på henne och de börjar skratta, aningen skamset. De beger sig mot den italienska sektionen och ser nu skyltar med en bild på världens mest överskattade tavla, namnet på den, och en pil. Många skyltar, och de förbannar fransmännen att de inte gjorde detta från början. Det måste ju finnas ännu dummare turister som inte vet att Leonardo var italienare?

För namnet låter ju jättefranskt, verkligen.

När de väl kommit fram och plåtat målningen så säger Hanna ”jag skulle vilja se nattvarden också, sen kan vi åka hem.” Lena håller med så de börjar leta igenom de italienska rummen. De hittar den inte. Nu stör de sig på fransmän igen. Men de tänker: de kan ju inte vara så svårt, vi är ju i alla fall på rätt avdelning nu. Så de går de igenom det stora rummet en gång till och tar varsin vägg. Ingen nattvard. Hanna är trött och bestämmer sig för att det är värt att fråga en vakt. Vakten svarar ”in Italy.”

Hanna och Lena åker skamset hem. Men de fick ju i alla fall se Mona Lisa.

Scen 2

Hanna och Emelie leker snickare. Hanna bygger ihop några plastbitar och träbitar med en massa svarta gummimuttrar och röda plastmuttrar. Hon har ingen aning om vad det ska föreställa, men hon säger till Emelie ”titta, jag har byggt ett konstverk.” Hanna får sedan ta isär sitt fina ”konstverk” för Emelie vill bygga ett. Hanna tar en skruvmejsel istället. Hon lägger sig ner på mattan de sitter på och börjar ”göra ritningar” med mejseln på mattan. Hon lägger snart ifrån sig mejseln och tänker: jag ska bara vila huvudet lite. Hon vaknar av att Emelie säger ”Hanna sluta göra ritningar vi måste göra konstverk!” varpå Hanna svarar ”gör konstverk du, jag ritar lite till.” Hanna karvar lite till med mejseln i mattan, lägger ifrån sig den, lägger ner huvudet, somnar, vaknar av att Emelie säger ”Hanna….” och så vidare om igen. Men Hanna sover i alla fall inte när mormodern kommer in. Nejdå, hon vaknar en minut innan, och somnar inte om efter det.

Jag ska vara tyst nu

Ursäkta mina emo-inlägg. Jag tror jag ska ta mig en av de där berömda bloggpauserna istället. Vi får väl se hur länge det håller. Hanna gör ju sällan som Hanna säger som sagt.

Nu ska jag fortsätta upptäcka Paris så hejdå på er.

Jag storknar, nej jag menar suger.

Varför kan jag inte göra som jag säger någon gång? Dumma rebelliska schizofreni.

Våga Fråga

Varför är det så lätt att acceptera något när man får lite bekräftelse trots att man egentligen förtjänar så mycket mer? Eller är det bara jag som är så patetisk?

Intensiva dagar av vakenhet, trötthet, övertrötthet, flummighet. Jag är -het, helt enkelt.

Min första dag som barnledig tog jag mig en välförtjänt sovmorgon. Med vetskapen om att jag skulle städa hela huset under dagen steg jag upp klockan elva den glittrande fredagsförmiddagen, åt frukost i lugn och ro, sköt upp städningen med att facebooka/youtuba, varvade sedan städningen med att youkua, blev så småningom klar och kunde helt ägna mig åt datorns alla egenskaper. Både bra och dåliga egenskaper kan man väl tillägga eftersom internet bestämde sig så (o)lägligt för att lägga av. IGEN. Istället för att leta upp en skiftnyckel och slå sönder skrället så gav mig av mot kvällens aktivitet: Halloween-party. Jag var nästan unik som en av tre som inte var utklädd. Helt plötsligt var klockan halv två och jag var fast där till klockan sex eftersom det är då morgontågen börjar gå. Soffan blev min nya bästa vän. (Jag var hemma halv sju)

Min andra dag som barnledig vaknade jag ungefär samma tid som föregående dag. Något mindre utvilad än föregående dag låg jag kvar ett par timmar, åt lunch (eftersom jag åt frukost när jag kom hem halv sju så måste man kalla det lunch... såvida man inte är en hob och har second breakfast som daglig standard) och åkte sedan in för att dra till IKEA. Dock insåg jag att klockan var för mycket för att ett besök med någon substans skulle kunna göras, så det sköts upp och istället vandrade jag runt i Châtelet (väldigt (väldigt) stort köpcenter mitt i Paris) och kände shopaholic-tendenserna bubbla upp i väntan på att klockan skulle slå nio då en restaurang i Montmartre skulle besökas innan utekvällen i samma område. Restaurangen var dock full så istället satte vi oss på Quick (som Macken, BK och alla andra billiga mättande ställen med hamburgare och french fries). Klubben hittades dock inte, utan vi fick vandra vidare till andra ställen. Man kan tycka illa om Arena, men man är rätt bortskämd som svensk ändå för franska klubbar är inte alltid jättekul. Eller franska människor på franska klubbar rättare sagt. Eftersom det inte finns några andra färdmedel än taxi efter klockan ett-två i Paris så gick vi. Ända tillbaka till Châtelet (jag har inga siffror, det räcker med långt) där vi i väntan på att tunnelbanan skulle öppna hittade ett öppet matställe, satte oss ner med våra köttfärsiga fötter och tryckte ner frukost (version crêpes nutella banan). (Jag var hemma halv åtta)

Min tredje dag som barnledig vaknade jag klockan ett. Väldigt inte alls utvilad åt jag sex färdiggjorda pannkakor (oslagbart, bara att lägga dem i stekpannan ett par minuter) med ost och äppelmos till lunch (eller second breakfast, jag har alltid känt mig lite som Frodo. Eller nej förresten, mer som Pippin). Sen blev det IKEA på riktigt där jag åt korv med bröd, drack lingondricka, provsatte en soffa, powernappade i en säng, fick många menande blickar och ett par ogillande visslingar för det senare, samt shoppade loss på mathörnan. (Och det är härmed ovetenskapligt bevisat att man kan bli genuint lycklig av mat. I alla fall av pepparkaksdeg). Därefter tävlades det om vem som kunde äta upp godissnören snabbast, Paris-monument byggdes och käkades upp (om det är någon mer som ätit både Eiffeltornet och Notre Dame, säg till mig så kan vi bilda klubb) och julsånger hissades/dissades (jag hatar verkligen Nu är det jul igen (extremt töntig ljudslinga), nu är det jul igen (extremt töntig ljudslinga) osv osv). Jag struntade i att ta sista tåget hem, vägrade vänta till första, utan valde alternativ nummer tre: sova över.

Min fjärde dag som barnledig vaknade jag klockan tolv. Inte direkt utvilad men ändå inte lika trött som de två föregående dagarna åt jag frukost-lunch i form av pasta med tomatsås och utgångna morötter samt apelsinjuice, vindruvor och ett plommon, toppat med lite Ahlgréns bilar. Sen tog jag mig hem (tio i fyra, på eftermiddagen alltså) och fixade internet (!)

I'm tired and poor but it's been great for sure. (Jag tänkte ställa upp i VM i nödrim)

(Jag funderar på att sova)

Hejdå.

Jo, jag älskar dem men...

...just nu älskar jag det faktum att jag inte behöver träffa barnen på tio dagar mer. Mycket mer.

För att fira min nya (tillfälliga) frihet har jag:

• tagit en lång lång lång promenad: inget måste snart hämta dem, måste snart till franskan, kunde bara strosa runt där i skogen
• ätit pannkakor av smeten som blev över från igår
• anordnat ett mini-hemmaspa
• legat i badkaret en timme
• tittat på webb-teve samtidigt som jag låg i badkaret
• suttit (sitter) i pyjamas med handduk om huvud, hörlurar i öron, spotify i hörlurar, leende på läppar, ingen sten någonstans i kroppen

Hallelujah-moment!

Onsdagar är till för att hatas. Musik är till för att älskas.

Bra-låt.com

Och för er utan detta eminenta fenomen som i folkmun kallas spotify (ursäkta den hemska ljudkvalitén, ej mitt fel):

Det är underligt hur man kan identifiera sig själv med en låt. Det är ju bara en låt. Eller?

Dagens belöning: Pannkakor och chokladfondue med frukt efter en vidrig onsdagseftermiddag. Gör dina läxor gör dina läxor gör dina läxor gör dina läxor gör dina läxor gör dina läxor städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum packa din väska packa din väska packa din väska packa din väska packa din väska packa din väska packa din väska. (Ibland önskar jag att jag kunde slå dig)

Procrastination lönar sig (inte)

Det är en mycket dålig idé att skjuta upp läxan till en timme och fyrtiofem minuter innan lektionen börjar när man på den tiden också ska äta, dammsuga köket som man glömde efter frukosten, och cykla till skolan vilket tar 20 minuter normal fart, 15 om man har tur med/ignorerar rödljusen och inte känner benen när man kommer fram.

Jag funderade på om jag skulle fejka att jag hade glömt skriva ut den, men bestämde mig för att försöka så gott jag kunde och sen om jag inte hann i alla fall, köra en svart lögn.

Tur var väl det att jag hann göra den, för när motivationsbreven sen ska läsas upp och rättas in public så har en annan glömt sitt hemma. (Det var i alla fall vad hon sa, och bara för att jag är som jag är behöver ju inte hon vara det. Men jag förstår den som skulle ljuga)

Däremot så var det mer rött än svart efter rättningen. Men det är ju en annan historia.

Dagens känsla: Längtan, faktiskt starkare än trötthet. Till lovet. Det är nästan som på den gamla goda gymnasietiden. Frihet om cirka två dagar och 10 timmar. Mina händer skakar lite.

Jag känner mig i behov av lite Hipp Hipp..

Fredagen spenderades med att jobba, tvätta och städa. Grymt tråkigt men kvällen blev ju desto roligare. Om jag får koll på hur man lägger upp videor här så kommer något mycket spektakulärt vill jag lova. Men det är ett stort om.

På tal om att (inte) ha koll så åkte igår glatt till Versailles (ja, där slottet är) för att gå på en chokladutställning. Väl där ringer jag min kompis från Armenien som jag ska träffa, tillsammans med en tysk och en engelsk chokladfantast. "Fråga någon vart det är!" Jaha tänker jag och frågar en vakt som ser helt oförstående ut när jag frågar efter salon de chocolat som utställningen ska heta (salon betyder både utställning och rum, vilket förvirrade den stackars vakten ganska kraftigt). Efter lite vevande fram och tillbaka kommer jag fram till att det är i Porte de Versailles, vilket ligger en bra bit bort och inte alls vid slottet. Tillräckligt långt för att jag måste åka både RER och annat tågför att komma dit. Väl där så trodde jag att jag hade kommit till himmelriket. Nästan i alla fall.

På tal om himmelriken så slog jag på en boll idag. Det skulle vara landskamp mellan svenska, norska och danska kyrkan, men.. man kan ju inte riktigt lita på danskar och norskar. Total walkover från de röe, mycket dålig uppslutning (antal personer: 3) från nörskera. Då är det ju tur att man alltid kan lita på Sverige! Vi gulblåa, vi dök upp cirka femton stycken, vi sjöng vår nationalsång starkt och stolt, vi kämpade för äran. Fast några kände sig ju lite norska/medlidande och förrådde Moder Svea. På en liten liten plan med lågt lågt nät sprang vi mycket och skrattade mer. (Jag kände också att jag verkligen saknar det - träning varje vecka, match på helgen, turneringar här och där..)

På tal om att skratta så tänker jag att socker nog borde klassificeras som en drog. Hög blir man ju i alla fall.

På tal om hög så är det nivån på min procrastinator-skala just nu. Jag måste skriva ett personligt motivationsbrev till ett jobb jag inte söker. På franska. Inte direkt motiverande.

På tal om motivation så är jag fruktansvärt omotiverad till att det ska börja en ny vecka imorgon. (Och fortfarande till att åka buss/tåg i 17 och en halv timme mitt i vintern)

På tal om nya veckor så är det lov nästa vecka. Mycket välkommet.

På tal om.. nej, nu klarar jag inte av de här övergångarna längre. Ni får förlåta mig.

Jag längtar nästan så att det gör ont

JAG SKA SPELA VOLLEYBOLL IDAG!!!

Bara cirka 15 timmar kvar.

Du du du du... what to do...

Hjälp?

Jag har allvarliga problem att få ihop min tid. Vid sidan av allt som har med att få iväg barnen till skolan och komma till min egen skola och så vidare så finns det en annan mycket pressing concern. Och det stavas jullovet.

Planen var som följer:

19 december: Från Paris till Karlstad via Oslo för mini-julafton och ompackning.

20 december: Till vita vita kalla kalla underbara underbara Norrland.

26 december: Retur till Karlstad.

27 december: RE-UNION!

2/3 januari: Retur till Paris.

Övriga dagar till förfogande för saker som hör jullov till.

Men så ändrades datumet för re-union vilket betyder att planen måste omstruktureras.

Möjlig lösning 1: Kombinerad flyg-tåg-retur till Karlstad från Norrland 13.30 den 26 december, framme 22.15.

Möjlig lösning 2: Kombinerad buss-tåg retur till Karlstad från Norrland start 17.55 den 25 december, framme 11.30 den 26 december. Sovvagn och två byten. Grymt kallt, grymt osovbart, grymt ofrestande.

Ursäkta om jag låter bitter.

Gott hela veckan lång - så rättfärdigar du det

Måndag: Att ha en ny vecka full av arbete framför sig kräver lite uppmuntran så att man inte kryper in under täcket igen.

Tisdag: Man måste ju belöna sig själv för att man klarade första dagen. För att keepa up the good work som allas vår Eva Math-is-not-hard-ju-are-all-så-klever skulle säga.

Onsdag: Lill-lördag. Behöver ej sägas mer.

Torsdag: En dag kvar - det gjorde man bra som klarade sig igenom alla tuffa dagar.

Fredag: HELGEN BÖRJAR! Det måste firas.

Lördag: FORTFARANDE HELG! Det måste firas.

Söndag: Helgen är snart slut. Lösning: tröstät så känns det bättre och ger krafter till morgondagen.

Man skulle önska att veckan hade fler dagar...

Dagens hyllning: http://www.latest-episode.net/ - för alla människor som lever i exil i länder där de dubbar allt. (Alternativt folk med skogsteve också). Värt att hålla på i nära två timmar med att installera, avinstallera, installera om (...) Mycket värt.

En skogsstig och en snabb galopp.. Tanken får mig nästan att gråta.

På mindre än en vecka har båda tjejerna haft läxor (de två som har läxor alltså, inte ens Frankrike är så grymt att skolan ger en fyraåring läxor) som handlade om hästar och ridning. Det är nog första gången jag blivit sentimental vid tanken på en hovkrats. För att inte tala om att mocka. Nej, jag är inte normal. Vem saknar att krafsa/skotta skit liksom?

För er som inte visste det innan var jag en tvättäkta hästtjej när jag var mindre. Mitt rum och mina skolböcker gnäggade, allt (ALLT) gick i hästtema: väggarna täcktes till varje centimeter av affischer, i bokhyllan kunde man finna böcker om Britta och hennes hästar, Klara och hennes hästar, Wendy och hennes hästar (ja ni fattar), musmattan, pennskrinet och väckarklockan hade alla hästsymboler (mamma satte stopp när jag ville ha en häst istället för en säng..). Varje vecka avgick min cykel från Abborrvägen 98 till Kilene och Hammarös ridhus. Favoriten var en grå ponny som hette Mystik som alltför många ville ha så vissa hemska dagar var jag tvungen att rida någon annan.

Vissa saker ångrar man att man gör (som att sluta rida). Andra ångrar man att man inte gör (som att fortsätta rida).

Dagens prioritering: Catch-up med Grey's Housewives istället för en promenad.

Lycka

Att gå i strilande oktoberregn nynnandes på jullåtar med egenbakade chokladbollar i magen.

Bilder i singular ej plural

För att göra den härsidan lite roligare tänkte jag att jag skulle lägga upp lite bilder. Det finns ju också de som inte har Fejsbok som kanske skulle vilja se... (Så ja Liv, känn dig hedrad) Fast mest för att göra den roligare såklart.My girls i Tripp Trapp Trull-form. Från vänster: Emelie (4), Charlotte (7), Louise (9). Lägg märke till att de alla har Converseskor på fossingarna. De tyckte själva att det var så roligt att de ville ta ett kort. Och roligare att säga än det gamla uttjatade cheeeeese.

Dock så bråkar datorn såklart med mig och vägrar lägga upp fler. Jag tror det är the law of the Universe att jag måste ha minst ett teknikproblem att svära åt, annars rubbas balansen. Det har säkert något med dragningskraft att göra. Gravitation - ni vet det där som håller människor kvar nere på jorden. Kanske funkar både bokstavligt och bildligt. Vad vet jag, huvudsaken är ju att Universum finns kvar ett tag till. Jag kan offra lite svärord och knutna nävar åt att behålla dess balans. Jag känner mig nästan lite viktig.

För övrigt är jag så trött man kan bli och ska nu sluta filosofera (flumma) och sno lite picknick-mat från la familia. À tout à l'heure!

Sagan om Internets Återkomst

Jag tror knappt mina ögon. Klockorna slutar gå, jorden slutar snurra, hela världen står stilla och gapar, [fler töntiga uttryck], ingen kan tro på vad de ser.

Längst ner på skärmen där två små rutor är sådär datorkonstnärligt interconnectade finns inte längre ett rött kryss, inte heller en gul trekant. Det finns.

En blå plupp!

Det är ingen överdrift att säga att nävar har knutits (men ej slagits trots viljan), läppar har format svärord (och ibland uttalat) och hjärnan har värkt av utmattning för att förhindra slag och svärord i den mån den har kunnat, under många långa timmar som har blivit till dagar och veckor (tre för att vara exakt, give or take några dagar) under supervision av oförstående tankar som har gränsat till paranoida sådana.

Mirakel sker. Ibland kommer de i form av blå pluppar.

Annars så har jag det bra och är som vanligt inte särskilt normal.

Jag fortsätter min blixt efterom jag är för lat för att lämna in datorn till någon som kanske möjligen skulle kunna fixa den (mina förhoppningar vad gäller teknik är generellt sett alltid låga vad det än gäller för typ av teknik. Teknik som teknik liksom), så det kanske är dags för någon form av uppdatering.

Helgen som var gick till på följande vis.
Fredag: Jobb, utgång, crêpes, filminspelningar. Mer kan jag inte avslöja, det är top secret information, man kan ju för sjutton hamna i fängelse för förräderi vet ni väl.
Lördag: Fruktfrukost i park (en liten croissant slank ner också..), institutdiss (grrr, inte öppet.. jag blir trött på detta landet ibland), vietnamesmat (som betalades med en mycket stor (!!) mynthög, men vad ska man egentligen med tio miljoner femöringar till?), barnvakt = film och godis.
Söndag: Väckning: ungskrik (Note to self: skaffa öronproppar snarast), undvikande av franskaläxa, svenska kyrkans au pair-träff, restaurangmatsfynd i Montmartre, näst intill medvetslöshet på grund av oförståelsebar franskaläxa.

(Angående det där om att Mårten skulle vara stolt över mig (jag kanske inte borde berätta detta men.. man måste ju stå för det man gör), så gick det till såhär.
Det är natt, jag ligger i min säng, tankarna vandrar, kommer så småningom in på amerikanska presidenter (fråga mig inte hur för det minns jag inte) och efter det följde denna tankekedja:
Ha, jag kan ju nästan alla på 1900-talet fram till nu! Förutom de i början, men efter Roosevelt (1933-1945. Nej, jag slog inte upp det) i alla fall, och så Wilson under första världskriget, och Hoover nån gång efter honom.. Men det måste väl vara en till innan Roosevelt? Hoover och nån mer.. Hm, jaja, men whatever, Roosevelt, Truman, Eisenhower, Kennedy.. men.. efter Kennedy kom.. Jack.. nej det hette han inte, C nånting.. nej.. John, nej.. han som var typ Mårtens favorit.. han med credibility gap och massa konstiga citat.. (5 minuters vevande fram och tillbaka med alla möjliga namn och bokstäver, men inget känns riktigt rätt) åh, varför kan jag inte komma på det! Efter det är det i alla fall Nixon, Ford, Carter (eller var det tvärtom, jag blandar alltid ihop dem..) Reagan, Bush (den äldre) Clinton, Bush (den yngre, eller.. ja), Obama. MEN VAD HETTE HAN EFTER KENNEDY???
Några minuter till går, jag försöker föra över tankarna på annat, men det är stört omöjligt. Till slut reser jag mig ur sängen, går och sätter på datorn, googlar american presidents list, klickar vidare till Wikipedia, scrollar ner drygt hundra år, ser: Lyndon B Johnson lysa med neonlykta. Scrollar uppåt femtio-sextio år, läser igenom 1900-talets land of the free-makthavare, gör en snabb memorering, stänger av burken och går och lägger mig igen. Somnar halvt stolt (hade ju rätt på Ford, Carter..), halvt medvetslös (barnförbjuden timme), helt medveten om vilken otrolig nörd jag är. Blame it on the Mårten säger jag.)

Dagens tumme-ur-handen: Skickade äntligen iväg CSN-ansökningen så nu får vi se om det blir något studiebidrag eller inte. Skulle ju vara kul för min ekonomi.

Ord, underbara ORD

Vissa dagar ska man vara glad. Som de dagar man får en riktig snilleblixt. Det är inte ofta såna poppar upp i min hjärna, så jag sparar på stunder som denna. Tänker på det när allt känns mörkt och hopplöst.
Som när min dator mobbar mig.
Som när man vaknar på morgonen och tittar sig i spegeln.
Som när det regnar på julafton.

Då är stunder som denna som en godisklubba. En sån där man kan suga på riktigt riktigt länge. Som en polkagris.

Och vad är det nu för snilleblixt jag talar om. Jo, jag talar om.

MICROSOFT WORD.

När inte ens egen dator behagar ansluta till the www och franska tangentbord är för franska för en inbiten blond blåögd svensk så tänkte jag att jag kan ju skriva inlägget i word först, spara dokumentet på ett usb, och kopiera in det i ett inlägg på den andra ordinateuren. Om ni läser detta betyder det att min blixt fungerade och att ni hädanefter får börja kalla mig snillet.

Sedan det senaste inlägget med någon substans (man kan ju argumentera när det var i och för sig) har det hänt ganska mycket. Kort sagt så har det visat sig att Paris är en trevlig stad, att CSN är krångligt, och att osthyvlar är underskattade. Cyklar har gått sönder (två), historiska monument har besudlats med att tvingats medverka på fulkort, historiakunskaper har uppfriskats (Mårten skulle vara stolt, det är allt jag säger), nytt mode i form av lövörhängen har skapats (vi, me and my pal AL, cyklade till snabbköpet och tillbaka i dem, och nog fick vi allas blickar på oss minsann. Det vill säga, de som jobbade i affären. Det är ett småbarnsfamiljeställe), någon form av naivt träningsprogram har satts igång, plommon har blivit min drog.

P.S. Jag är pank. Men jag kände faktiskt att jag gjorde en god gärning igår när jag köpte choklad. Det var ju ändå fairtrade. D.S.

P.S.2. Jag har lekt paparazzi här i byn. Ville ta lite kort på alla fina hus, men det är svårt när de har så höga staket och häckar överallt. Till slut var det en som frågade om jag ville något. Jag sprang därifrån. D.S.2.

P.S.3. Jag hade bara åtta fel på franskaläxan som var way out of my league egentligen. OCH. Största delen gjordes utan lexikon. D.S.3.

Dagens start: GREY’S! KINES-YOUTUBE! Det är = LOVE! (Frågan är om jag ska sitta uppe halva natten och kolla på första avsnittet eller hålla mig till imorgon..)

Det kallas visst Internet

Hej hopp det slutade visst att fungera. Hej hopp det kom visst tillbaka efter ett par dagar. Hej hopp det gallde visst inte alla datorer i huset. Hej hopp det gallde visst alla datorer utom min dator. Hej hopp vad min teknikallergi har tagits till en ny niva. Hej hopp inlagg utan prickbokstaver. Hej hopp vad jag ar misslyckad.

Barnkalas nummer två

Ni kan läsa det förra inlägget på samma tema en gång till om ni vill veta. Fast byt ut åldern på ungarna till sju. Håhåjaja. Jag börjar visst bli gammal. Imorgon ska jag få min nya hörapparat och lämna in min rullator på smörjning. Sen ska jag åka med Greta och Britt-Marie på bouleturnering. Fordon: Färdtjänst, såklart.

Chokladsockerkakssmet

MUMS.

"Ska jag sticka kniven i dig va??"

Efter en allmänt jobbig morgon var jag tvungen att muntra upp mig själv.

"Men hur ska du komma dit?"

"Jag får väl gå gå på vattnet."

"Du är ju inte klok, inte kan man gå på vattnet heller!"

"Det vet jag väl inte förrän jag har försökt."

Allt var så mycket lättare när man var sju år och allt var möjligt.

Jag planerar att se igenom minst halva filmskåpet (de bra barnfilmerna i alla fall, typ Astrid Lindgren, Disney, Babar, Barbapappa..) under tiden jag är. Man måste ju utnyttja sina tillgångar.

Mitt liv är såååå spännande! (Observera ironin)

Idag trampade jag i hundbajs. Upptäckte det när jag kom hem. Hann inte ta bort innan jag skulle iväg igen. Tänkte: Jag blir ju inte borta så länge. Tog andra skor. Glömde hundbajset. Kom på det tre timmar senare. Note to self: Intorkat hundbajs är ännu svårare att få bort och luktar ännu mer pyton än ointorkat hundbajs. Frågade sig: Har fransmän fobi för bajspåsar?

Hur många grader ska man tvätta skor i? Ska man ha tvättmedel? Jag är ärlig. Jag har aldrig tvättat skor förut.

Jag har också tittat på film (Narnia) och ätit både Marabou Daim och Snickers - allt på arbetstid. Man får kompensera lite när man råkar ut för såna otrevligheter som bajsiga skor.

Antagligen bättre för min plånbok dock...

Igår var det söndag. Den kan sammanfattas med frasen det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag och mina två au pair-kumpaner blev en trio tvättäkta turister istället för skillade shoppare. Men vem sjutton skriver att köpcentret är öppet när själva byggnaden visserligen är öppen men alla affärer i den är stängda?! Va?! Har inte fransmän hjärnor?!

Men Montmartre var ju i alla fall trevligt. Och äta pizza var gott. Och Moulin Rouge var... stängt?? Fransmän och deras hjärnor alltså. Se ansiktsboken för bilder. (Inte på några hjärnor för den som trodde det.) Och detta, utan att rikta mig till någon särskild, är anledningen till att man ska ha Facebook - det är mycket lättare att lägga upp bilder där än här.

"Vänta, jag ser dig!" -"Iiiiih!" (Hopp hopp, måste det finnas folk framför i rulltrappan?!)

Så obeskrivligt skönt att se ett par välbekanta ansikten. Försvaret imorgon mina damer! (Eller jag menar idag...)

Jag vill gå på konsert...

... och se de här.

Sen kan ni ju kolla här om ni känner för det.

Ett (o)kärt återseende

Jag är på franskatest. Gissa vem jag stöter på?!

SUB-JE-CON-Freakin-TIF!

En gång i tiden för inte alls för länge sedan hade vi en relativt intim relation. Men sommaren kom och vi gled ifrån varandra. Dags att ta upp bekantskapen?

Sjukgymnast? Kiropraktor? Akupunktur? Woodoo-docka?

Två saker som tagit upp mycket av min tankeförmåga denna dag är 1) mitt diplom med alla breakdowns som min moder så vänligt scannade in och mailade och 2) varför jag har så fruktansvärt ont i mina revben.

Det är jobbigt med frågor utan svar.

Min "pappa" (vi kan kalla honom Hervé, för det är hans namn) tar varje dag när han kommer hem från jobbet med sig en gratistidning till mig så att jag ska träna på min franska. Så efter en vecka och två dagar här ligger det en läst och fyra och tre fjärdedelar olästa Metro på mitt skrivbord. Mina franska skills hade ju gärna kunnat vara lite mer... obortglömda.

Dagens känsla: Trötthet. Jag lär mig visst aldrig.

Jag ser tjock ut i min spåkula

Här i huset få man en burk chokladig sockeratombomb till jul, och endast till jul. Men så skrev Charlotte, 6 år, chokladens namn på inköpslistan när mammans syster skulle gå och handla. Så systern köpte i god tro en burk. Denna burk är nästan slut nu. Och det är tre månader och 16 dagar (om jag inte räknade fel, vilket mycket väl kan ha hänt) till julafton.

Mormor Ed: Ja, jag måste ju testa lite av det här. (Tar en klick på pannkakan)

Mamma Jennifer: Men ta mer! (Tar fram en slickepott och gröper ur en stor klick)

Mormor: Men så mycket! (Skakar på huvudet)

Mamma: Ja! Ju mer desto bättre!

Au pair Hanna: Ja... fast det kan man ju inte säga till dem... (Nickar mot dörren, syftandes på barnen)

Mamma: Nej... Haha! (Skrattar)

Mormor: Ja, det var ju gott det här!

Femton minuter tidigare:

Dotter Emelie (4 år): Mamma, jag tycker du tar för mycket Nutella...

Att vara jag innebär ofrivillig motion

Efter att ha kämpat med att få igång internet i ett antal dagar kan man ju undra vilken av mina karaktärsdrag som skulle visa sig härnäst. Och till alla som nu tänker att, ajaj nu kommer det, hon försov sig och kom försent med barnen till skolan kan jag bara säga detta. Ni. Har. Fel. !!!. Och jag har inte tappat bort min mobil heller för den delen. Men.

Jag har varit vilse.

Torsdag. Jag har tagit bussen till Saint German en Laye, förorten till Paris som jag bor utanför i denna byn, och ska leta upp turistbyrån för att skaffa mig lite kartor och annan behändig information. Jag går omkring gata efter gata, tänker det borde ju stå skyltat. Hittar slutligen en skylt med texten office de tourisme. Följer pilen över gatstenar och förbi boulangerier, patisserier och creperier. Efter ett tag känner jag att det nog är fel. Tänker turistbyrå, det borde ju inte ligga så långt bort, det ska ju vara lätt att hitta, för turister liksom. Går tillbaka till skylten, och börjar på nytt följa pilen över samma gatstenar och förbi samma boulangerier, patisserier och creperier. Ser så småningom en likadan skylt, fast med pilen åt andra hållet. Jaha, då har jag gått förbi det då. Vänder lite halvsurt om och går åt andra hållet efter den nya pilens riktning. Kommer tillbaka till den första pilen. Börjar bli smått (väldigt) irriterad på mig själv. Spenderar de följande tio minutrarna med att leka följ pilen tills du ser nästa, fram och tillbaka, back and forth, aller-retour. Börjar ge upp hoppet, men ser då, till slut, texten Office de Tourisme på en beigebrun insmältande byggnad, och hopplösheten ersätts av en mix mellan extrem irritation och lättnad.

När jag besöker staden de följande två dagarna upptäcker jag massa pilar textade office de tourisme. Ibland blir jag väldigt trött på min hjärna.

(Fast kallas det att vara vilse när man vet var man är men bara inte hittar ett speciellt ställe?)

Lördag. Jag har bestämt mig för att lära mig cykelvägen in till St. Germain, för att slippa vara så beroende av bussen som aldrig kommer när man vill, körandes av en galen, eller kanske bara fransk, chaufför så man tror man får hjärtattack, på lika lång tid som cyklingen. Jag hade fått instruktioner om hur jag skulle åka, höger där, uppför backen där, över gatan där osv. Jag hade med mig en ungefärlig karta som visade ungefär hur jag skulle åka. Men istället för att lyda instruktionerna om att inte åka nerför backen till barnens skola utan åka upp till vänster så ser jag inte den första vägen, avvisar både den andra och den tredje eftersom jag tänker att det är nog inte rätt här, det kommer säkert en väg längre ner. Det fanns såklart ingen väg längre ner så jag fick i godan ro cykla tillbaka. Eller utan ro, antagligen en mer korrekt beskrivning. För att vara på den säkra sidan tar jag den första vägen på vägen tillbaka (det fanns alltså tre vägar till höger när jag åkte ner, varav jag missade... tre). Denna väg bestod såklart till största delen av en 90 graders (i runda slängar) brant backe.

Utmaning! tänker jag och trampar friskt på.

Nej, det lät inte som jag nej.

Snarare: uh vad jobbigt tänker jag och stånkar desperat upp.

När jag väl kommer uppför denna 90-gradiga backen ser jag i alla fall att jag är rätt. Men istället för att fortsätta på den vägen så svänger jag vänster nerför en långlånglång backe. Jag känner att det nog är fel, men fortsätter av någon anledning att rulla. När jag väl kommer ner ser jag att det är stora vägen där man inte kan cykla. Jag märker också att det är denna vägen bussen åker upp. Jag inser att jag måste uppför backen.

Tjenare Monsieur Mjölksyra, trevligt att råkas, hur har du haft det på sistone?

Jag vet inte om jag ska kalla det lustigt eller hemskt eller ironiskt att jag inte hittade turistbyrån som det fanns tiotusen skyltar till OCH åkte fel två gånger på den "lätta" delen av cykelvägen men inte hade några problem när jag väl kom in till stan och det fanns hur mycket gator och bilar och folk som helst. Fast i och för sig hade jag varit där innan... Fast faktiskt inte just där jag skulle cykla, så jo, jag är ganska screwed up om jag får säga det själv.

Och sen har jag gått fel några fler gånger men det skulle bli för långt att skriva om alla. Och jag har inte ens varit inne i själva Paris än... Finns det gps för fotgängare?

Dagens ordspråk: Once in IB, always a procrastinator. Jag åker in och pratar med språkskolorna imorgon istället. Orkade inte idag.

[Fyndig titel]

Ögonen slår igen titt som tätt, fötterna värker, huvudet känns aningen mosat. Om ni nu tror att jag har varit ute och festat hela natten har ni fel. Jag har varit på barnkalas. Föregående mening är resultatet av ett gäng nioåringar som springer hit, springer dit, hoppar studsmatta, badar i pool, leker hela havet stormar, leker spökboll, springer lite mer, hoppar lite mer, badar lite mer, och trycker ner alldeles för mycket socker i de arma tarmarna. Som au pair måste man ju vara solidarisk och trycka ner lika mycket socker, det ingår liksom i jobbet, så när banditerna väl beger sig hemåt till sina lyor och man kan börja lugna ner sig och sätter sig ner, då kommer det. Koman.

Men det var ju roligt så länge det varade i alla fall.

(Jag är mycket väl medveten om hur dålig jag är på att uppdatera mitt liv men det kan liksom inte hjälpas. Jag är född sån. Modellerna som var bra på att skriva seriösa blogginlägg och komma i tid och hade lokalsinne och framförhållning och var målmedvetna och disciplinerade, de var slut när storken kom)

Hejdå Sverige Shalalalala, Bonjour France Shalalalalala

Som ni säkert förstår så kunde jag ju inte börja detta äventyr utan lite tekniska problem. Så jag ursäktar bristen på uppdateringar, obesvarade sms, och ren allmän okontaktbarhet, men det var ju faktiskt inte mitt fel. Det var mina geners.

Hur som helst så kan jag helt kort och gott säga att min nya familj är jättebra. Trevliga föräldrar, gulliga barn, döva morföräldrar (skämt åsido so to saay). Okej, barnen bråkar och slår halvt ihjäl varandra tio gånger om dagen, men vilka normala syskon gör inte det? Man sätts på prov i början, för det är ju så roooligt att testa gränser och (försöka) bryta både regler och kroppsdelar.

Jag är för trött för att skriva mer nu, men jag uppdaterar snart igen. Det är (typ) ett löfte.

Mission Impossible 4

Jag trodde nästan att jag skulle klara det. Stod och vägde hög efter hög med grejer, plussade ihop kilona, tänkte naivt att det här kommer nog att gå, jag kommer att klara det!

Sen slog det mig. En mycket viktig detalj.

Väskan, den stora fina röda nyinköpta väskan, väger:

5.3 freakin' kilo!

20 kg - 5.3 kg + 8 kg = en omöjlig ekvation

Hon önskade, hon fick, hon jublade

Det hände sig en gång för länge länge sedan (tid är relativt som en sten sa) att en viss teknisk pryl tillhörande en viss oteknisk människa gick sönder. Trodde människan i alla fall. Eftersom prylen inte fungerade när människan försökte använda den. Människan svor lite, förbannade prylen, och önskade att hon fick leva i en värld där teknologi inte existerade. Saken som höll fast prylens batteri hade nästan exakt sex månader tidigare lossnat från prylen, så att människan tvingades tejpa ihop batteriet med prylen så att den, pylen alltså, kunde fortsätta fungera. Men så en dag, sex månader senare alltså, ville det sig så att inget hände när människan tryckte på prylens knappar. Människan önskade sig då en teknologifri värld i julklapp, eftersom just denna dag var hennes födelsedag och hon redan hade fått massa presenter och tänkte att det kanske var lite för sent för att önska sig något annat då.

Samma människa var denna dag med om ett mirakel. Efter drygt två månaders klagan över att behöva använda en likadan pryl fast i årsmodell 1827, samt lite hånande skratt och konstiga blickar från allmänheten av samma anledning, så skulle människan (av någon anledning som hon inte riktigt minns på grund av euforin över att ha bevittnat ett tvättäkta mirakel) bara testa om den kanske funkade. Hon trodde väl inte på det egentligen, men tänkte att konstigare saker har väl skett här i världen.

Typ att hon klarade sig igenom Internal Brain-damage.

Eller att andra hockeylag än Färjestadvargarna har vunnit SM-guld.

Eller att man kan ogilla Coldplay.

Människan kan fortfarande inte förstå hur detta gick till. Hon vågar inte heller lita på det, att prylen håller sig vid liv länge till alltså. Men om den inte gör det så har hon ju alltid back up-prylen från 1827. Vad är väl lite hånande skratt och konstiga blickar när allt kommer omkring, ingen bryr sig om hundra år när det är 2109.

(Och nej, tanken att ha en "ny"(allt är relativt) tejpad pryl framkallar mer hånande skratt och konstiga blickar än en gammal otejpad pryl har inte alls slagit människan eftersom hon som sagt är ett offer för Internal Brain-damage)

I människans huvud dök nu upp ett gammalt härligt citat på samma tema.

Miracles happen every day, most people just choose not to see them.

Det ni!

Och medan människans liv tog en mirakulös vändning så fortsatte världen snurra som vanligt.

A blast from the past

Slänga lite av skolans kokpotatis av sorten man-tar-för-att-man-ska-trots-att-det-framkallar-kräkreflexer och salladsblad i versionen man-tar-bara-för-att-fylla-tallriken. Mycket starkare minnesbild än att undvika Stora Stygga (nej förlåt jag menar såklart Söta Hjälpsamma) Marianne, kopiera viktiga (mer eller mindre) papper i det kära gamla biblioteket, och lättat känna den friska avgasiga Karlstadsluften när man drar upp Porten. Det starkaste minnet av mina tre år på gymnasiet är med andra ord skolans äckliga potatis.

Någonstans gick det väldigt fel.

Once a Thinker, always an Addict

De senaste dagarna har jag spenderat lite quality time med mig själv.

Kan man göra sånt kanske ni frågar er nu.

Nej, är svaret.

Tanken var att få tyst på den övertänkande hjärnan och ladda om batterierna (dessa fåniga metaforiska uttryck alltså, man måste ju bara storskratta lite...) på en redan testad och godkänd datoravvänjningsklinik belägen i urskogen. Inget Internet på tre dagar. Ja du läste rätt, dagar, inte timmar. Ska man avvänjas så ska man. God tanke möjligen, mindre gott resultat.

Eftersom:

1) Myggpatrasken hade byggt en koloni på samma ställe. Hur de nu fått tillstånd till det, jag har då inte godkänt det!

2) Det första jag gjorde när jag kom hem (efter att ha kollat på en gammal repris av top model) var att sätta på datorn och gå in på det *#"@£{$%*¤@* FACEBOOK! Och sen den här bloggen...

3) Jag är fortfarande trött på att tänka.

Och sällskapssjuk blev jag också!

Musikens helande krafter

Det är väl ingen av er som gillar denna sortens musik, men jag vill bara demonstrera att jag har lärt mig hur man gör detta nu. Lägga upp klipp på bloggen alltså. Tack Fanny! Och ursäkta alla andra för att jag tjatar.