Karlstad har väl andra bra sidor antar jag... Som...

Jag tror ingen annan inbiten näst-intill-livstids-värmlänning känner sig lika hemma i Norrland som jag. På några få dagar har jag gjort och sett en hel del oförglömliga saker, bland annat:

• spelat tidernas flummigaste chicago (poker)
• åkt längdskidor med min ena syster åkandes och min ena bror springandes bredvid eftersom hans skidor var för små
• plogat upp en pulkabucke med ansiktet
• fått ont i hälsenor och ljumskar av att spela twister
• sett min pappa spela twister
• sett min pappa vinna (!) i twister
• sett min pappa vinna två gånger (!!) i twister
• fått julens mest oväntade julklapp: en spikmatta (inköparen ifråga fick i uppdrag av klappsamordnaren att köpa en extern hårddisk när denne ändå var i le hufvudstad, men denne ville gå emot strömmen. Först visste den nämnde inte ens vad teknikprylen var, men han fick rådet att gå in på en lämplig affär och fråga. Rådet följdes uppenbarligen inte. Resultat: Hans dotter får en spikmatta. Men hon klagar inte)
• gått upp cirka tre kilo av all mat och godis (var tvungen att väga väskan, och då är det oundvikligt att ta reda på vad man själv väger även om jag gärna hade skippat den vetskapen)
• ännu en gång vunnit den årliga traditionen nyårstipset och känner att det börjar lukta mästare
• börjat bygga en skördetröska av lego (kom nästan halvvägs vilket gjorde brodern mycket bekymrad att det inte skulle gå att bygga klart den efter att jag åkt)
• lekt väldigt väldigt mycket

Bara för att välkomnas efter en hel dag av resande med bil och flyg och tåg av det mest idiotiska påhittet i världshistorien instiftat av Karlstadbuss. Jag brydde mig väldigt lite om rånrisker när jag efter att ha släpat på knappast underviktiga väskor från tågstationen till torget på halvskottat snöunderlag ser rätt buss köra in på station, försöker öka farten, ser att bredvid bussens nummer finns en stjärna och på andra sidan siffran noll. Jag ställer mig vid den dumma automaten samtidigt som bussen kör iväg. Kvar står jag och fumlar med kortet eftersom mynten inte räcker. Råkar trycka på avbryt-knappen en gång, kortet blir därefter oläsligt flera ånger, jag är redo att dunka huvudet mot den dumma stolpen för att få den att funka men tänker att det skulle även funka i självmords-syfte, men till slut verkar det lösa sig genom skär tankekraft. Rätt buss går dock inte förren tjugosex minuter senare så då bestämmer jag mig för att ta ett annat nummer för det är ju inte såå långt att gå. Men hela vägen från hållplatsen till huset är inte plogad. Jag stupar in genom dörren och skjuter upp både uppackning och handling till morgondagen. Det får räcka med att försöka fixa morgondagens stora reunion. Och jag ber uppriktigt om ursäkt för att jag pratar innan jag tänker i den frågan.