Trysil in my heart

Jag vill åka tillbaka till Trysil. Jag vill inte ha vardag. Jag vill åka mer skidor. Jag vill inte skriva labbrapport om solubility och boiling points. Jag vill ramla i offpisten igen. Jag vill inte hitta på nån dum TOKig presentation. Jag vill leka fåniga tävlingslekar och bli arg för att jag inte vinner. Jag vill inte söka sommarjobb. Jag vill äta havregrynsgröt med äppelmos varje morgon. Jag vill inte analysera böcker. Jag vill utse dagens vurpa och skrika flytväst när man ser bäraren i backen sen. Jag vill sjunga samma sånger varje kväll, trixa med fotbollen och nicka med näsan så att det gör ont, kämpa i hitta-rätt-ställe-i-Bibeln-snabbast-för-att-få-en-klubba-tävlingen och sjunga å e ä Trysil, å e å Norge i luftens hjältar-anda. Jag vill nästan trängas i de dåliga duscharna, ta på mig illaluktande underställ, mista känseln i kinderna, ramla och vrida knät så att det gör sjuhelsikes ont och bli irriterad över de som pratar på nätterna så att man inte kan sova. Så mycket älskar jag att vara på läger. Så mycket vill jag tillbaka dit. Så lite vill jag tillbaka till skolan. Så lite vill jag att det ska bli som vanligt igen.

Några random-by-the-way-tankar:
Dessa eländiga knän. Anja Pärson har visst samma problem.
Jag ska lära mig att åka snowboard ordentligt någon gång.
Känslan av att susa nerför svart backe kan inte beskrivas för den som inte upplevt den. Men underbart är det.
Jag ÄLSKAR att åka offpist. Även om man ramlar och slår sig och vrider knän och andra kroppsdelar.
Man kan vara grankramare i ett åk och i nästa övergå till att vara granmisshandlare.
Jag får nog flytta till Norge så att jag får en ordentlig vinter varje år. Alternativt Norrland.
Man kan köra på ordentligt med träningsvärk i rygg, ben, armar, you name it, i flera dagar utan större problem. Allt som krävs är viljestyrkan att ignorera den.
Jag är klantigheten själv. Glömde stänga en ficka när jag åkte och tappade cirka tvåhundra kronor och en massa hårspännen i backen.
Den som ramlade mest var ändå William. Bildbevis finns.
Jag önskar att jag kunde lita på dig. Att allt ordnar sig.

Dagens lunch: Ska göras nu och ätas framför Mia och Klara i SVT Play. Har inte riktigt bestämt vad det blir än dock. Antagligen paj/hamburgare/korv och makaroner. Eller nåt liknande.

Spörtlöööv!!!

Och sportas ska det göra, sanna mina ord. Det blir det underbara Trysil igen från söndag till fredag för fjärde året i rad, dock med andra människor denna gången. Med tanke på att vi åker imorgon är det hög tid för mig att sätta igång med packningen. Vilket kommer att göras, inom sinom tid. Bara inte just nu. Jag ska baka sen också. Och köpa matsäck. Och ringa pappa. Och massa annat. Plus att jag ska gå och lägga mig tidigt för att inte förvärra förkylningen. Agendan för dagen är sannerligen inte kort.

Jag är bara så glad att jag överlevde mocks.
Det ger mig hopp om att jag kommer överleva exams också.

Jag ska sluta nu, innan jag faller in i (ännu) en spiral av meningslöst pladder. Och gå och göra alla saker som måste göras.

Dagens väder: Ja, se det snöar. Jag trotsade detta och gick på stan för att leta upp nya täckbyxor (hade två par förut, ett par är för stora, har ärvt dem av min lillebror ironiskt nog, och ett par var perfekt storlek men väldigt kalla), lite smink (som blev mer än lite, varför måste allt ta slut samtidigt?), ny dos av sömntabletterna (märkte att de funkade när de tog slut - då fick jag svårt att somna) och lite annat småplock. Jag vill inte gå in på vad summan blev till slut. Det känns pinsamt. Speciellt med tanke på att mitt kort är tomt så jag var tvungen att låna (läs: tigga) pengar av mor min.

HA ETT TREVLIGT SPORTLOV ALLIHOPA (ni som råkar läsa detta)

Summan av sju dagar

Det är en vecka det. Det är det det har gått sedan mitt senaste inlägg, minus en dag. Så egentligen är det bara sex dagar, men hey, jag har redan ju sagt att jag inte är petig. Nu sitter jag i alla fall här igen, efter nästan en veckas uppehåll och skriver ännu ett blogginlägg som i vanlig ordning kommer att bli berömt och hyllat av den svenska befolkningen. Eller nej, det var kanske att ta i en aning, med tanke på att en väldigt liten del av den svenska befolkningen har hittat denna blogg överhuvudtaget (typ tre pers). Och när jag skrev typ menade jag exakt. Så vitt jag vet i alla fall. Inte för att det är något som helst fel med de tre människorna, det ska ni inte tro.

Låt oss (mig, ursäkta schizofreni-tendenser) bortse från detta faktum att min läsarskara inte är lika stor som Blondinbellas och skriva några rader i alla fall. Veckan som har gått kan man sammanfatta så här: Mocks, ignorerande av, förvirring över och till slut inlämning av svenska assignment 2, brandövning på kulturskolan (vilket gjorde att min lektion reducerades till cirka fem minuter), mer mocks, gym, träningsvärk, ännu mera mocks, station medel, ännu mera träningsvärk, härlig ledig dag som spenderades i skolan med filmen P.S. I Love You, muffins med rosaglasyr och gelehjärtan och massa härliga (både lediga och icke-lediga från skolan) människor i det underbara NG-rummet, hemmahelg med ångest, Bismarck, Stalin, teve, film, choklad och Ben&Jerry.

Alla Hjärtans Dag. Hur kan någonting som enbart ska handla om hur mycket man älskar sina medmänniskor skapa så mycket ångest och smärta? Tänk på alla de som inte har flickvän/pojkvän/man/fru, de som inte hittat den personen än? Som Sebastian redan kommenterat så vist och som vi sa på vår lediga dag i skolan dagen innan denna, det handlar ju, eller borde handla, lika mycket om alla man har omkring sig som man tycker om. Jag tänker inte gå in närmare i den här sedan länge pågående debatten, men jag vill bara säga att vi borde tänka på alla, om det nu ska vara alla hjärtans dag. Sen kan man, och man borde, visa sin flickvän/pojkvän/man/fru så mycket kärlek och uppskattning man bara kan också på denna dag som är till för att hylla kärleken, inte floristbutikerna eller ckokladföretagen. Det låter sååååå löjligt, jag vet, men det är ju faktiskt sant. Jag kan stå ut med att vara löjlig och töntig i denna frågan.

Dagens upptäckt: Katie Melua. På grund av min fiendeskap med datorn så kan jag inte lägga upp något. Men bra musik gör tjejen i alla fall. Upptäckte jag idag.

Det är ju i alla fall väldigt fint med vitt överallt

Jag skulle till tandläkaren och få den ack så efterlängtade nya bettskenan. Tjugo över åtta skulle jag vara där. Kvart över åtta tänker jag då, den här gången ska jag inte komma försent. Jag hade skrivit upp det i kalendern, satt mobilen på väckning tio i sju (eftersom jag är en sann snoozare och aldrig går upp när klockan faktiskt ringer), och var helt och hållet förberedd när jag kröp till kojs inatt vid halv ett sådär efter lite panik-sista-minuten-läsning i kemin (det hjälpte föga kan jag ju med hindsight tillägga). Fit for fight så att säga.

Mobilen ringer mycket riktigt tio i sju. Jag trycker på kameraknappen, så att den ska ringa igen om fem minuter. Det gör den. Men det finns ett problem. Jag är oftast väldigt trött och borta på mornarna (mer än vanligt alltså) så därför råkar jag trycka på den knappen som stänger av alarmet istället för fem-minuters snoozeknappen (det finns en tio-minuters snoozeknapp också, tror jag. Eller så lever mobilen sitt eget liv. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det var så). Som vi alla vet så är jag ingen femåring längre så mornarna är inte längre min bästa tid på dygnet så jag har ingen direkt koll på att jag gör detta, utan somnar om i drömmen om att jag har ett eget stall med en massa stora hästar som jag måste rida på tidigt på morgonen och därför måste gå upp tidigt på morgonen (symboliken kan tyckas glasklar).

Jag vaknar tio i åtta. Okej, jag hinner fortfarande, bara jag skyndar mig. Skynda, det motsätter sig kroppen starkt. Masar mig trögt upp ur sängen, slår huvudet i kanten(aaaaj!!), staplar fram till garderoben och rycker ut lite kläder, allt med halvöppna ögon. Nerför trappan, äta snabbfrukost, borsta tänderna (jag skulle ju faktiskt till tandläkaren) och ut till cykeln, vars lås självklart har frusit fast. Bestämmer mig efter lite lirkande, dragande och sparkande för att springa dit istället och hämta cykeln efteråt, det är ju ändå bara typ trehundra meter. Ärligt, vad pinsamt det är att bo så nära och ändå komma försent.

Efter tandläkaren gick jag hem igen med min nya, fina, ej sönderbitna bettskena. Okej, jag hade missat svenskan men det visste jag ju att jag skulle göra eftersom jag hade planerat hela morgonen så fint, men engelskan skulle jag väl i alla fall hinna till. Låset var fortfarande fastfruset, så jag hämtade massa varmvatten och hällde på för att det skulle gå att låsa upp. Två stora tekoppar krävdes det. Nytt rekord tror jag (ja, detta har hänt förut). Ger mig av mot skolan. Men problemen är inte slut här, ack nej. Jag upptäcker snart att växlarna har frusit, ändå känns det som den växlar konstant, men eftersom det är så mycket is på växlarna kan jag inte se vilken växel som ligger i heller. Bromsarna har också frusit märker jag när jag ska bromsa in för en korsning (Gode Gud, låt det inte komma någon bil). Inga nerförsbackar idag alltså. Det kändes som att det tog en evighet att komma fram. I alla fall dubbelt så lång tid som det brukar, vilket gjorde att jag kom fem minuter försent till engelskan.

Är detta någon slags förbannelse för att jag råkar tycka om snö och kyla, till skillnad från 99.9% av min omgivning? Jag menar, det är ju vinter, då ska det väl för tusan vara vinterväder. Tycker jag i ren allmänhet alltså, men om det betyder att alla mina cykeldelar ska frysa fast jämt och ständigt kanske jag ändrar mig. Dessutom så hade jag tänkt att jag skulle springa för att ta ut alla undertryckta och förträngda aggressioner, men jag har ingen lust att få lunginflammation så jag stannade inne istället. Hade kunnat utnyttja tiden väl genom att skriva lite på svenska uppsatsen, men nej. Piano, That 70's show, datasurfande... det finns så mycket som drar bort mig från den. Men den SKA i alla fall göras idag. End of discussion HannaPanna.

Jag tänker inte kommentera provet idag.

Dagens beslut: Imorgon ska jag köpa nytt te. Just nu finns bara Lipton Earl Grey i skåpet och det, ja, man kan ju diplomatiskt säga att det inte är min favorit just nu. Eller odiplomatiskt att det är ganska äckligt. För att vara te i alla fall.

Låt oss ignorera resultaten så mår vi alla bättre

Imorgon börjar de. Mocks. Det finns ingen återvändo längre. Det har det väl inte funnits på ett bra tag i och för sig, men poängen är att vi är vid en milstolpe. Ingen vill, men alla måste.
Det känns väldigt bra att få starta med Chemistry Options. Eller inte alls. Jag hade kanske känt mig lite lugnare om jag kunde något om structures of proteins och monosaccharides, vad ett alfa helix är och hur waste water treatment funkar. Men det gör jag inte.

Jag vet att det är mitt eget fel. Jag borde ha tagit tag i pluggandet igår egentligen, eller i alla fall innan halv nio kvällen innan proven ska skrivas. Men det har jag inte gjort, som den sanna procrastinator jag är. Vilket antagligen betyder att det inte kommer bli så mycket skrivande på proven imorgon, utan mer panikångest.

Vad har jag då gjort hela dagen istället för att plugga på biochemistry och environment? Let's see, jag har: sett på tv (gilmore girls och reprisen av let's dance), kollat facebook, bloggen och tjuvlyssnat minst tre gånger vardera, gått en promenad i vintervädret (är det inte härligt? Helt ärligt alltså, ingen ironi), duschat, druckit te, kollat lite mer tv (mia och klara), och nu slutligen sitter jag här och skriver ett blogginlägg. Varför gör jag det? Jag har inget svar. Annat än att jag är en procrastinator. The Procrastinator. Det är mitt nya favoritord tror jag. Eller nej, för det är inget bra.. Man skulle vara the Ambitious istället. Eller the Genius.

Dagens Tjuvlyssnat.se (ärligt talat, så otroligt kul sida. Ibland undrar jag om folk verkligen säger sånt här eller om det är påhittat.)

Ööh, eller?
Roslagsbanan till Täby centrum
Två tjejer ~15 sitter och pratar.
Tjej 1: Va? är Stockholm en ö?
Tjej 2: Nej, var har du fått det ifrån?
Tjej 1: Kolla det står Stockholm Ö.
Tjej 2: Aha, är Stockholm en ö?
Tjej 1: Då har man lärt sig något nytt idag!

Jag hoppas att det inte var min femtonåriga stockholmskusin..

Hur planer kan ändras på grund av dålig tajming

Idag var det dags igen. Jag gav mig iväg till Friskis för att träna sönder kroppen. När jag väl kom dit, cirka sex minuter innan passet skulle börja, så var det fullt! Jag fattade ingenting. Hur kunde det vara fullt? Okej, klockan var mer än jag trodde, och jo, det finns många i detta land, och denna stad, som är sådär lite halvt masochistiska och frivilligt utsätter sig för såna här saker. Men ändå, fullt liksom?! Och jag var inte ensam om problemet, nejnej, det var flera som undrade om det var nåt fel på inpasseringsmakinen som visade 0 platser kvar. Alla var lika snopna. Förutom två som sa att det var så förra veckan också. Då borde de väl ha lära sig att vara där mer i förväg då tänkte jag. Men så kom jag på mig själv, vem är det som inte lär sig av sina misstag här egentligen? (se föregående inlägg) Självinsikt, what a painful process. And yet so necessary.

Jag undrar om detta var ett tecken till mig att jag måste bli bättre på att komma i tid? Det är ju inte direkt sällan det händer liksom... sade hon skamset och lovade sig själv att bättra sig, men trodde dock inte riktigt på att hon kommer att lyckas eftersom hon tycker att hon känner sig själv ganska bra. She is nowhere near self-revelation, that's for sure, thinking she knows hearself.

Så nu sitter jag här, framför datorn, lyssnar på musik i form av Fall Out Boy, refekterandes över hur ingenting blir som man tänkt sig. Funderar på vad jag ska göra istället för att träna bort pannkakorna. Nog för att det finns plugg som säkert skulle räcka i ett århundrande, men det känns så jobbigt att göra det eftersom jag inte hade planerat det. Det är en annan grej när man tänker att man ska göra det från början. Nog för att det känns jobbigt då också, men inte alls lika oöverkomligt.

Äh, whattheheck, det är ju bara tjugo minuter till Criminal Minds börjar. Tror jag ska göra mig en kopp te och sen titta på det.. och kanske nåt annat också..

Dagens frustrationsobjekt: Den förbaskade pianoläxan. Jag spelar fel VARJE gång! Jag önskar jag hade en skiftnyckel och slå sönder pianot med. Bara för att göra en allusion (wow jag har lärt mig något av nästan två år med Mia) till Tony the TOK. Eller att jag var lite mer musikalisk, det skulle duga det med.

Börjar hon bli senil?

Jag har kommit till en insikt om mig själv: Jag lär mig inte av mina misstag. Jag är alltid sen/har bråttom (till skolan), även när jag går upp tidigare för att vara i tid utan att behöva stressa. Jag mår illa av godis, ändå äter jag det. Jag mår bra av att ha jobbiga saker (som plugg) gjorda, men skjuter ändå alltid upp dem så länge som möjligt. Och jag glömmer viktiga saker, som tandläkartider. Tredje/fjärde/femte (vem orkar hålla räkningen?) gången idag.

Klockan är kvart i åtta. Hanna står i badrummet och försöker få ordning på sin ovän ansiktet som har lite ringar under ögonen och andra icke-smickrande features. Hemtelefonen ringer. Vem ringer såhärdags? tänker Hanna i ungefär fem signaler, tills hon kommer på att för länge, länge sedan (december 2008) glömde hon en tandläkartid och fick en ny nån gång i början av februari. Med en växande oroskänsla svarar hon och mycket riktigt, hon hade tid hos folktandvården klockan tjugo i åtta. Av någon anledning svarar hon med spelad förvåning att hon trodde det var tjugo ÖVER åtta, för att inte verka dum och glömsk. Det frågas om hon kan komma i alla fall. Jaja det går bra, svarar hon lättat/stressat/ursäktande. Hon slapp ju betala i alla fall. Och funderar på om skådespelare vore en möjlig framtidssysselsättning.

Jag kände mig som åtta år igen. Låg i tandläkarstolen så snällt och gapade när han sa gapa och bet ihop när han sa bit ihop. Plasthandskehänderna som grävde runt i allt saliv och förgäves försökte trycka rätt den förbåldade bettskenan. "Den ska sitta åt" sa han. (Sitta åt?! Hur är det med att ta loss den? Ska det gå eller är det lika bra att skippa sånt som kräver överkäkständer i fortsättningen? Undrar just hur det vore att äta soppa varje dag.. )

Dock medgav Lennart the dentist att den nog satt lite väl hårt. Man skulle ju kunna bita ihop käkarna också. Och ha fungerande tänder som inte är bedövade av smärta tänkte jag. Men det sa jag inte, snäll och duktig och tyst som jag är.

Jag fick alltså ingen ny bettskena idag, utan måste använda den gamla sönderbitna saken som jag helst har lust att bara bryta itu en vecka till. Då ska den nya vara tillbaka från slipningen. Förhoppningsvis kommer jag att kunna äta dagen efter natten den användes.

Dagens förvirring: Har vi TOK/Har vi inte TOK? Eftersom herr tokteacher hade sagt olika till alla i denna fråga skapades stor ovisshet på Tingvallagymnasiet idag. Ingen blev väl direkt ledsen över att det senare alternativet var det sanna. Bättre med lunch och lite killing time i biblioteket.