Sjuuuukt slappt!

Position: Horizontell.

Klädsel: Underställ, mjukisbyxor, broder tucks huvtröja, raggsockor. Et cetera.

Sysselsättning: Astrid Lindgren-och-Scrubs-maraton.

Uppskruvat: Element.

Catch-22: Fryser som en nakenhund på nordpolen, tar på mer kläder, huvudet börjar värka, tar av ett klädesplagg, fryser som en ännu naknare nakenhund, tar på fler klädesplagg, värk värk, dricker lite vatten, måste gå på toa, fryser obarmhärtigt mycket, tar en extra filt på vägen tillbaka till sängen. (Repetera så många gånger som behövs.) Värk i huvud outhärdlig, stelfrusna ben och lemmar otålbart.

Kärleksförklaring: Fleecefilt.

Mutter: Biologiska funktioner. Icke-funktioner snarare.

Upptäckt: Kropp utan känsel kan fortfarande röra sig. Åtminstone skaka.

Föda: Rostmackor, mjölk, havregrynsgröt, clementiner.

Positivt synsätt omgång ett: Godisförbudet klarar sig några dagar till.

Positivt synsätt omgång två: Slipper franska utan att behöva skolka.

Positivt synsätt omgång tre: Fullkomligt godtagbar ursäkt för att öva sina sengångare/zombie-kvaliteter.

Ja, jag vet inte hur ni känner, men jag tycker då magsjuka verkar vara rätt så enkelt att tas med. Framför fransk trafik alla gånger.

For the record vill jag bara nämna...

...att om fransk grammatik någon dag skulle få för sig att begå självmord skulle jag gråta av lycka på dess begravning.

Hint till alla lönnmördare som vill tjäna en hacka eller två: Jag betalar bra!

Ibland älskar jag verkligen mitt liv

Min telefonsvarare berättade att franskalektionen var inställd. Jag tjöt av lycka, virade in mig i ett täcke med en kopp te och ett par clementiner, grävde i filmskåpet, fann vad jag sökte, och satte på gamla hederliga Törnrosa.

Det skulle inte göra mig något om jag aldrig växte upp. Female Peter Pan, fine by me.

Han ser ut som jag känner mig

Varje dag borde vara kanelbullens dag.

Luftens hjältar. Finns. Någonstans.

Hemresan till Sverige förgylldes som sagt av strejkande tågpersonal (det är tur att det finns bilar. Halleluja bensin. Skit i klimatet. Att komma hem är viktigare), incheckningsköer lika långa som till Eiffeltornet en lördagseftermiddag och pipande väska på grund av att jag hade råkat lägga en julklapp i kategorin möjligt terrorvapen (en kapsylöppnare) i ryggsäcken. Jag var visserligen sista sardinen in i burken men kommunikationsmetoderna inläggarna sinsemellan verkar ha varit på samma nivå som valfri telefonkundtjänst för BAGAGET hade de inte börjat lägga in än. Kändes ungefär lika värt att riva upp hela väskan som var ungefär lika välfylld som vinförrådet hos en ordinary fransman och vända upp och ner på allt innehåll utan att få en chans att stoppa ner det ordentligt som att gå en viktnedgångskurs med Göran Persson som ledare. Ungefär.

Tillbakaresan å andra sidan. Kan man skylla mer på mig. Men jag skyller som vanligt på gravitationen.

Jag stängde av klockan med tanken: den andra ringer ju snart.

Men varför står det typ...halv nio?

(Detta är en mycket allvarlig nackdel med analog klocka som kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det är lätt att se fel)

Men... den skulle ju ringa tio över sju...

Jag tror ni fattar resten.

Men long time no see till slänga in bröd utan smör eller pålägg i munnen, trycka lite kaviar i kesoburken och äta med sked direkt, fil och müsli in i munnen ur paketen, tuggummi istället för tandkräm, halvspringa till bussen (note to self: bra bicepsträning med en 22-kilostung rullväska i snö där inte hjulen funkar) samt lycka över att bussen är försenad.

Jag trodde att jag hade glömt den andra mobilen med det franska simkortet. Packar upp hela väskan när jag kommer fram halv tio trots att jag bara vill sova. Hittar det inte. Går och lägger mig. Stiger efter cirka en timmes tankevandring klarvaken upp (23.30) utan minsta tvekan trots att den exakta tanken aldrig tänktes, fram till garderoben, drar upp blixtlåset på sidofacket till axelremsväskan och håller sedan två extramobiler i handen (en tejpbar och en dinosaurig). Minns vagt att jag lade dem där kvällen innan för att inte glömma dem. På ett säkert oglömbart ställe.

Det är i såna stunder man nästan blir stolt över sig själv.

Fast det gick ju inte så bra för honom i livet sen heller. Den där Hitler.

För alla som någon gång under sitt liv här på jorden försökt ta reda på meningen med livet. Och hamnat på Facebook. För att oundvikligen hamna på Farmville. Det är ju en fullkomligt naturlig och inte det minsta ifrågasättbar livscykel menar jag.

Alla andra kan gå och köpa ekologiskt knäckebröd och borsta tänderna med en tandkräm utan cancerframkallande ämnen.

Om inte detta är bevis för att alla som är något är Farmville-nördar så vet jag inte vad som skulle vara det.

Back to reality

Det verkar som att för varje år som går längtar man mer och mer efter jullovet och vill mindre och mindre att det ska ta slut. Mina gamla matteminnen säger att det kallas en exponential function. Möjligen att man kan se det som en correlation också.

Jag är säker på att mitt undermedvetna vill att jag ska försova mig och missa buss och flyg imorgon och att det är därför jag fortfarande sitter här och inte har packat klart trots att jag tänker ställa klockan på 07.00.
Jag tror bestämt att denna handling brukar gå under beteckningen procrastination.

Gott Nytt som man säger!

2009 var året då IB helt oförklarligt överlevdes, en arbetslös sommar välkomnades som "semester" och höstens impulsjobb fick mig att inse mer än något annat att jag inte vill växa upp.

För att inte tala om vad som hänt på ett decennium... Jag menar, för tio år sen fanns ju inte Facebook!

(Jag orkar inte göra en årets-lista bara så att ni vet. Förlåt alla mina fans)