Passande för vårat äventyr den kommande veckan

Tänk bort att det är Allsång på Skansen (fast vi är ju i och för sig ändå svenskar så lite Anders Lundin-feeling kanske man kan ha med sig). Tänk på ett ord: Barcelona.

http://www.youtube.com/watch?v=TwhWkFQ5nLQ

Titta och njut. Eller nåt. Av tanken på Las Ramblas och stranden.

Packning in the making

Frågetecknet: Två/tre par skor?

Beslutet: Nyinköpta Twilight får följa med. Man kan ju läsa på flyget, stranden, bussen, toaletten.. Nej, där skojade jag. Kanske inte på el cuarto de buaño (jag äger på spanska! Eller.. typ..)

Bytet: Från rullväska till bag när jag insåg att två kilo kunde sparas.

Önskningarna: Chinos och jeansjacka/annan bra sommarjacka. Vill ha med. Finns inte i min garderob.

Rädslan: Att glömma passet. Eller plånboken. Eller mobilen.

Skyddet: Leggings virade runt solglasögonen. Har tänkt allt för många gånger att de kommer att krossas för att låta det hända på riktigt.

Frågan: Var är iPoden?

Invägningen: Drygt 7 kilo. Med både ballerinaskor och sandaler (yes!). Fast utan iPod..

Nu ska jag gå en promenad, fundera över vart jag har lagt iPoden, ta en sista glimt av den svenska solen och försöka skapa mig lite resfeber. Sen ska det köpas matsäck. Och duschas.

Fatta att vi åker snart!

Dagens bråk: Bill/Bull.

Det lyckligaste hejdået någonsin

Observera:
1) Papperskorgen mycket nära de förhatliga pärmarna, böckerna och papprena (internal calendar never more!!).
2) Skokartongen, linnet och MQ-påsen ovanför/snett ovanför de förhatliga pärmarna, böckerna och papprena. (Shopping står alltså över skolan, högre rang, eller vad man ska kalla det, för den som inte förstod det symboliska i detta)
3) Bokhyllan med böcker man vill läsa och slipper överanalysera.
4) Bilden på Nalle Puh. Tanken på sjumilaskogen har hjälpt mig överleva många plugg/procrastinatorkvällar.

Dagens köp: Ett par shorts.. Men vi ska ju faktiskt till Barcelooooooooonnna imorgon. IMORGON! Shit, måste packa!

Shoppingmeckat

Jag fortsätter på min shopaholic-bana efter helomvändningen igår. Idag: två klänningar (en till studenten (ÄNTLIGEN!) och en för att den var fiiin), ett par sandaler och lite andra smågrejer. Jag kommer inte att ha några pengar kvar till Barcelona. Får väl tigga mig fram. Leva på vatten och bröd. Blir inga paraplydrinkar. Eller andra drinkar. Men saltvatten är väl.. nyttigt? Fullt med.. vitaminer?

Nej nu ska jag gå och sätta mig i solen i väntan på kvällen hos biffen. Någon form av solbränna skulle ju vara kul att få så jag slipper se ut som ett spöke på stranden. Frågan är: ska jag ta med mig.. en bok.. till solen? Jag känner en viss längtan att läsa endast, endast, för skojs skull. Och detta har INTE med IB att göra! Jag var en bokmal innan jag äntrade tunneln, diktaturen, dödens dal, ja alla öknamn jag någonsin givit det där programmet. Nästa fråga, om svaret blir ja på den förra, är: Vilken bok? Har ett antal olästa i hyllan...

Dagens outfit: Svarta tights, jeans-shorts och blå jacka. Great minds think alike skulle jag säga om min och litens tur till Bergvik.

Och de levde lyckliga i alla sina dar

Frihet.
Ordet.
Frihet.
Betydelsen.
FRIHET.
F R I H E T.
Jag är fri. Jag. Är. Fri.
Från IB. För alltid. (Förhoppningsvis.)
Fairytale? Nej.
VERKLIGHET.

Jag måste bara säga (och nej, jag har fortfarande inte fattat att jag är fri så jag kommenterar fortfarande skolan) att jag har ändrat uppfattning om Bengt. Det är väl ingen överdrift att säga att "strring tag" och "nöff papers" gjorde att franska exams mer liknade VM i flum än IB någonsin gjort, eller kommer att göra. Möjligen med undantag av Tonys säl. (Sentimental? Jag? Till IB?!)

Hur utmärker sig denna friheten? Jo, man går på stan en hel eftermiddag, man går inte ens hem, man har inga böcker eller papper eller pennor (eller jo, ett par.. Och kalendern där man skrivit upp allt man ska handla.. Har man blivit.. organiserad? Tack vare IB?!) i väskan, man stannar uppe till klockan tre en torsdag, inte med att plugga (!) utan med film och vänner, man går på stan lite mer. Och lite mer. För vad ska man annars göra med all denna tid? Tid. Så oändligt mycket TID.

Jag vet att det gör mig oerhört patetisk att säga att jag redan börjar drabbas av tristess. Det har ju bara gått 35 timmar och 15 minuter. (Och det riktigt patetiska är att jag räknade ut det.) Inte för att jag hellre vill IB lite mer, verkligen inte, jag menar bara, VAD GÖR MAN MED TIDEN? Somebody please, lär mig göra ingenting utan att få dåligt samvete.

Annars kan man ju planera att allmänbilda sig à la Annelise. Jag kan se det framför mig lika klart som mina sex (sju) påsar efter dagens shoppingtur: Alla ex-ibare sitter med den tjockaste boken i världshistorien och lär sig om alla ämnen de inte hade på IB. Och repeterar de som de hade.

Nu börjar det skapas problem inför Barcelonaresan. Det är ingen dans på rosor att inte glömma något eller inte göra något fel. Men ni måste hålla med om att det är bättre än att slita med en internal natten innan final draft, skriva en värdelös labrapport, försöka framföra en vettig oral eller panikskriva uppsatser på exams. Inget kan vara värre än det.

Men nu är det över! GAAAAAAHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Och snart ska vi sola oss i den spanska hettan, bada i Medelhavet, gå runt på Las Ramblas, prata spanska (hola... como está? Nej, jag har aldrig läst spanska som en av de få i sällskapet), troligen inte sova, festa loss med spanjorerna och bara ha så råkul. Bara vi kommer iväg ordentligt..

Dagens bekännelse: Jag är en shopaholic. Har idag köpt: ett par solgölasögon (välbehövligt), ett linne (typ välbehövligt), ett par tygskor (precis när jag skulle prova dem så lossnade sulan på de nuvarande gympaskorna lite mer, vilket talar för sig själv), ett par ballerinaskor (också typ välbehövliga kan vi väl säga), en kofta (den var svart och mysig - välbehövlig säger jag!) och en bikini (oerhört välbehövligt - nudiststränder är inte min grej). Och lite underkläder. Och ett par leggings. Och nu har jag glömt något. Summan? Behöver vi inte tala om.

Exams är ofullständiga

Det är ju rätt mycket av allt man kan som INTE efterfrågas på de där examensproven vi genomgår och ångestar över. Som att namnge all personal på Seattle Grace Memorial och alla boende på Wisteria Lane. Eller att redogöra för historien om Eurovision (7:a till Sebastian the man är väl tveklöst). Eller att tala om vem som dejtar vem i Hollywood (inte för att jag kan det alltså...) Eller att göra klädkombinationer (faktiskt en hel vetenskap då man måste tänka på färg och form och material. För att inte tala om alla assocearer!). Såna saker.

Istället för att plugga inför min sista exams imorgon, som inte handlar om skvaller och annat livsnödvändigt utan franska, så har jag:
Sovit. Gick upp halv elva.
Ätit frukost till halv tolv.
Fixat naglarna lite till.
Solat. Blev bara lite, den kom och gick som den behagade.
Kollat bloggen, facebook, tjuvlyssnat, mailen.
Lagat lunch.
Ätit lunch.
Kollat bloggen, facebook, tjuvlyssnat, mailen.
Gått och beställt tid för öronhåltagning. Dumma högeröra att växa igen.
Gått en långpromenad. Ända till Färjestad och tillbaka.
Ätit middag.
Kollat bloggen, facebook, tjuvlyssnat, mailen.
Kollat bloggen, facebook, tjuvlyssnat, mailen. (Skriv mer folk!)
Sett på Grey's Anatomy.
Spelat Bejeweled 2.
Bloggat. Det jag skriver nu alltså, trots att jag borde sova. Men när gör jag någonsin någonting jag borde?

Jo lite franska blev det också. Men inte så mycket som det borde ha blivit. Förberedd? Nja.

Dagens band: Lifehouse. Fick följa med på Färjestadturen. Sen blev det lite andra tongångar: Gnällande jag blandat med the Kooks och the Veronicas. Banden ledde dock by far över gnället.

Shoppinghelvetet

Man letar. Ögonen flackar runt butiken. Söker systematiskt igenom hela efter någon. Man hittar den. Den med stort D. Hjärtat bultar. Man andas lite fortare. Ber en stilla bön om att den är kompatibel med ens kropp. Det finns bara några få exemplar. Man tittar på lapparna på dem en efter en. Hjärtat stannar lite. Den finns inte. Men så tänker man, det kanske går ändå med den här andra. Man tar dem med sig. Förgäves. Man blir arg. Hänger tillbaks den, tittar på den igen och blir ännu argare. Sen blir man ledsen. Den hänger där, som en hägring man inte får ta del av.
Att två små siffror ska ha så stor betydelse.

Jag var på stan med mina 91:or idag och gjorde ett tappert men ack så misslyckat försök att få tag på en klänning att ha på den där dagen då vi ska sjunga och skrika och åka på ett flak. Antingen hittar man en man gillar, och då är det fel storlek. (Idag var i princip alla för stora, vilket inte direkt är något jag brukar ha problem med. Det brukar vara tvärtom. Mycket konstigt.) Eller så hittar man en man skulle kunna tänka sig när den hänger på hängaren, och sen när man provar den så blir man lite tveksam så man vill inte ha den även om den kanske är fin. För man tänker bara på den där supersnygga som man egentligen vill ha som bara finns i storlek 42 och 44. Och så blir man arg och ledsen igen.

I ett mycket förtvivlat ordalag sa jag: Det här är ju för sjutton värre än exams. Inte nog med att ens psyke får sig en smäll, det är också påfrestande rent fysiskt: Det är varmt (mjukisbyxor passar bättre i aulan skrivandes - fördel exams), man blir trött och man får huvudvärk och onda fötter.

Men innan lunch var ju ganska lyckat i och för sig. Shoppingen alltså, inte det som skedde innan shoppingen. Men det är fortfarande en lång väg att gå = mycket som måste handlas till Barcelona, studenten och balen. Och det enda jag vill göra är att sova och låta någon annan göra det. Förstår inte vad folk har emot kloning.

Jag fick en insikt idag. (Tack du visa 91:a som sa: "man tar sig tid") Man kommer aldrig få slut på saker att göra. Någon gång för ganska länge sedan (innan sportlovet i alla fall) så tänkte jag att jag skulle belöna mig själv med att måla naglarna när jag fick lite extra tid över. Utöver annan procrastination som att titta på teve, blogga och göra quiz på facebook alltså. Dag efter dag, vecka efter vecka, ja månader till och med, har passerat med tanken att "jag målar naglarna när just denna grejen är avklarad." Men när "denna grejen" väl är avklarad så har det kommit en ny grej. Och så vidare i en obarmhärtigt grym och ond cirkel. (Till saken hör den att jag inte är speciellt bra på att måla naglarna, eftersom jag aldrig "har tid" att göra det så då tar det väldigt lång tid eftersom jag är "otränad", så jag har inte gjort det eftersom det skulle ta för mycket tid, och kan därför inte förbättras heller. En ond cirkel i den onda cirkeln. Mycket ondska i detta.) Men nu ska den brytas! Jag ska nu lägga mig ner och sova lite (7 timmars sömn på två nätter hade kanske varit okej om jag hade haft bra naturliga sovvanor med sisådär 8-9 timmar innan detta), sen (kanske) gå en promenad, sen ta en lång dusch och sen ikväll ska jag måla mina naglar rosa och fina (förhoppningsvis). Och sen titta på teve.

Franskan tas imorgon. À bientôt, mes livres et mes papiers. À demain. Peut-être.
Översättning: Snart, mina böcker och mina papper. Imorgon. Kanske

Dagens fyllgubbar: Två stycken inne på en (samma alltså) toalett i Mitt i City kommer ut, den ena med en cigarett och den andra med en påse. (Undrar vad det var i den...) Killen (eller mannen kanske man ska kalla honom eftersom han var cirka 40. Han hade dessutom kunnat ställa upp i världens största kulmage. Om en sådan tävling hade funnits vill säga.) bredvid mig i kön frågar om jag är före honom. Egentligen så var svaret ja, men jag kände inte för att gå in där så jag sa tacksamt: Neej det är lugnt, gå du. Att jag fick vänta lite längre på en toalett gjorde inte så mycket eftersom nästa som kom ut (inte ur garderoben alltså) var en kvinna cirka 50 som såg mycket normal ut.
Varför gick de samtidigt liksom???

Det var då ett fasligt klagande hela tiin. Nu slutar jag.

Jag inser att alla mina inlägg den senaste tiden består av väldigt mycket klaging på grund av frustration och ångest. Och i livet utanför bloggen också. Rolig har jag sällan varit. Ännu mer sällan glad. Klagomål på detta är berättigade.

Men det finns ljuspunkter! I den annars becksvarta IB-tunneln.

Som att överleva ett suicide mission på Friskis med endast mycket lite träningsvärk. Som att titta i kalendern och räkna dagar till exams-slutet, Barcelona, studenten, balen. Som att få lite hjälp av den söta kemiläraren så att man kanske kan fixa sig en tvåa i det där sketans ämnet (förlåt William, detta var absolut sista gången). Som att steka ägg som smakar pannkaka när man sen äter det (jag skojar inte). Som att komma på roliga memoriseringsregler och få en ursäkt till att riktigt fördjupa sig i sin nördighet (okej, det där var sista gången och nu lovar jag på riktigt). Som att någon man tycker om ska bli tjock och sen ploppa ut en boll av människa. Som att vakna av solen istället för väckarklockan. Som att spendera en kväll med pizza och tårta i bohem-style på golvet framför det där fenomenet som de kallar Eurovision Song Contest. Som att skratta åt kommentatorns härligt torra skämt och ryssarnas storhetsvansinne. Som att förundras över tyskar och greker och bli glad över att svenskarnas fiasko i alla fall hade ordentligt med kläder på sig. Relativt sett menar jag.

Men sen önskar man ju att man vore norsk. Men det är i min fairytale. Där finns inte heller någon kemi (sista gången, jag svär!), framtidsångest, orättvisor eller krig (jag satsar på Miss Universum 2010 förstår ni, man måste ju ha planer med sitt liv). Där finns bara jag och en vitrysk norsk som spelar fiol helt gudomligt vackert och sjunger om sin oändliga kärlek till mig medan jag flummar och leker med alla roliga människor. Och där finns absolut inga äckliga tyskar eller greker. Och bara bra musik.

Nej nu ska jag gå och göra det där som jag aldrig mer ska nämna här. (Märkte ni rimmet? Och jo, jag lider av IB-syndrome, men inte mer än vissa andra. Utan att nämna några namn, men "if p then q" var nog det värsta hittills.)

Dagens tanke: Barcelona om 9(!!!!!!!) dagar. Det var väl i alla fall upplyftande. Eller? Tänk om jag har förlorat alla mina läsare på grund av all klagning redan. Ingen tror längre på att jag kan ha något vettigt att säga. Ojojojojojoj. Nu blev det visst downturn igen. Men nej, kom igen nu, Barcelona om nio dagar Barcelona om nio dagar Barcelona om nio dagar Barcelona om nio dagar Barcelona...

Dumma... universum?

Ärligt talat, vad gick fel? Kan arvsanlag cancel out? Jag har utomordentligt perfekta gener för att bli ett naturvetenskapligt geni. Så jag frågar högre makter, är detta ett skämt? Ett straff? En slump? En välplanerad manöver för att få mig att känna mig så usel som bara går?

Jag tror aldrig jag kommer kunna förstå vare sig kemi eller mig själv. Kanske på min dödsbädd, men vad gör det då för nytta? En gammal tant med grått hår som viskar sina sista ord: "Substitution reactions är ju det mest logiska som finns." Sen blir det svart. Då kan man snacka om tragiskt levnadsöde.

Jag hatar kemi.
Jag säger det igen.
Jag hatar kemi.
Hatarhatarhatarhatarhatarhatarhatarhatar H A T A R.

Det får mig att vilja spy. Över alla exam papers, revision guide, study guide, rubbet. Det tar också fram de absolut sämsta dragen i min personlighet. Och förvränger de som annars, om inte bra, så är de i alla fall godkända för att jag ska kunna klassificeras som en någorlunda normal och trevlig människa.

Det här är ju helt absurt. Hur kan jag vara så dålig?

Jag önskar att jag inte brydde mig så mycket. Då skulle det kanske finnas en möjlighet att människor i min omgivning fortfarande skulle tycka om mig efter det här. Det här, som kallas IB Chemistry Exams.

Åh så rätt du har, "IB-student 2009"

Har ni inte läst detta, gör det.
Har ni redan läst det, gör det igen.

Klicka på rubriken, det funkade för mig i alla fall. Men man vet ju aldrig med datorer.

The darker me revealed

Jag vet inte vad som hände igår. Kanske befann jag mig i chocktillstånd (ALDRIG MER MATTE ELLER HISTORIA ELLER SVENSKA OCH FÖRSTA EXAMSVECKAN ÖVERLEVD LIKSOM!!!) som tillsammans med cirka fem timmars sömn varje natt under en hel vecka (eller mer, vem orkar räkna såna deprimerande saker liksom? Eller förresten, vem orkar räkna överhuvudtaget längre när man inte behöver?!?) resulterade i en aldrig tidigare skådad övertrötthet (eller ja, stor i alla fall) som i kombination med kortspel som väckte den enorma tävlingsmänniskan (det var inläggens fel!) gjorde att den första glädjen och flummigheten och fantastiskheten vände totalt. Inte bra. Förlåt. Förlåt förlåt.

...men det finns väl inget som lite dans och lite promenad och lite sång och lite prat och lite skämt inte fixar.

Dagens misslyckande: Skaffa studentklänning. Orkar inte ens pallra mig iväg till stan. Trots att solen skiner (relativt) och jag egentligen inte har så (också relativt) mycket att göra annars. Men det är väl min ologiska natur som spökar. Och det är inte direkt sådär Laban-snällt av sig. Mer de som man hade mardrömmar om.

Helt värdelöst

Skulle jag skriva ett inlägg nu skulle det bara bli ett emo-inlägg.
Jag orkar inte mer nu.

IB är en diktatur

Points för detta statement:
1) Det kräver total lydnad av sina medborgare.
2) Det försöker skapa en ny sorts människa av sina medborgare med att kalla dem IB-students för att framställa dem som unika och bättre mot andra elever runt omkring dem.
3) Opposition i form av slacking och procrastination bestraffas eftersom the IB-students kan fråntas sina diplom om de inte lyckas uppnå en viss quota av poäng.
4) Dock är det inte så totalitärt som det vill verka eftersom det inte har makt att kontrollera vad alla eleverna gör alltid. Ha.
5) Det lockar folk till sig med löften om att det skapar otroligt goda framtidsmöjligheter.
6) Det ljuger. Propaganda kallas det. Inte sant men effektivt.
7) Det har en centraliserad struktur där IBO distribuerar sina order från till de olika IB-skolorna. Dessa måste, under alla omständigheter, efterföljas.
8) Det hävdar att det är ett rättvist system och att alla bedöms på lika villkor, men faktum är att de olika examiners som rättar alla prov och internals har stor makt och genom sin subjektivitet påverkar de betygsättningen så att den inte alls blir rättvis.
9) Genom sina hårda krav försöker de få medborgarna att prestera bättre, men resultatet är ofta counterproductive i och med att många drabbas av extrem ångest och mental förlamning istället.
10) Bara det faktum att en av dessa IB-students sitter och skriver detta som ett försök att "piffa till" sin historia revision om de andra diktaturerna, som IB för övrigt säger sig inte alls likna trots de slående likheterna, på sin FRITID är ett exempel på hur IB har lyckats ta över livet för sina medborgare och gjort dem indoctrinated.
11) Eller nej förresten, hon har ju ingen fritid, hon har bara IB-tid. Helt in line med IBO's aims.

Damaged for life. Kanske skulle anmäla mig som Mårtens efterträdare. Eller deputy. Det är ju i alla fall en början. På mitt fortsatta icke-liv.

Dagens besked: NEJ. Inget jobb i vattnet och rutschkanorna nej. Skit.

En tid att minnas

När man sitter så här i sista-minuten-extrem-panik-revision så kan man hitta lite roliga anteckningar man gjort tidigare och påminnas om de lyckliga stunderna på IB som man nu snart lämnar.

Historia: "Notes from Mårten's holiday pictures." En halv sida om platser i Vietnam. Minns dock inte om Mårten the man var med på någon bild själv. Men hans barn var. Och hans fru. Tror jag.

Svenska: "Mellanstadieungar - gaah!!" Om de elaka barna i boken om tavlan och väggen, nej jag menar bilden.

"We're not dead yet." "Well that's a, uhm, positive way to look at it. I guess.."

Har nu köpt batterier till mina nya väckarklockor. Ska bara lära mig hur snoozen fungerar. Har nu tre väckarklockor som jag ska ställa på lite strategiska ställen i rummet för imorgon är det ALLVAR. Idag var också allvar, men imorgon är det ALLVAR. Mobilen finns också till hands. Plus folk.

För här ska minsann inte failas på grund av försovning!

Dagens pärs: Överlevdes. Med nöd och näppe.