19 år (och tre dagar) senare

Året var 1990. McDonalds hade redan öppnat sin första butik i det nyligen upplösta skräckens Sovjet. Berlinmuren var riven, Nelson Mandela frigiven, elefanterna borttagna från Skansen. Konung Carl XVI Gustafs bosättning var i fara, ty svenska ministrar avgick, Greta Garbo hade dött och skulle aldrig komma åter, ekonomiprospekterna såg dystra ut, och man hade gått med på att bygga en länk till Danmark i form av den ökända Öresundsbron (no offense Banana och andra dänskäer).
Sannerligen, det var ett förändringens år, nittonhundranittio.

Dagen var den 26 juni. Det var sommar, det var sol, det var Madagaskars självständighetsdag. (Fast egentligen var det mörkt för det var natt.) 82 år tidigare hade Salvador Allende fötts. 154 år tidigare hade Claude Joseph Rouget de Lisle dött. 9 månader tidigare hade... Nej, nu höll jag på att begå brott mot mänskligheten.
Men sannerligen, det var en förändringens dag, tjugosjätte juni.

Tidigare nämnda händelser bleknar i jämförelse med det skrik av en liten rosa sak som hördes över hela Värmland från BB-avdelningen på sjukhuset i obygdens "stad" Torsby. Klockan var tjugo över ett på natten, men det brydde sig den lilla rosa saken inte om. Vadå folk behöver sova på natten, den lilla rosa saken var ju tvungen att deklarera sin ankomst till jorden! Upp och hoppa av glädje! Folk, fä och marsianer, förstå att detta förändrar allt ni någonsin trott om världen! Vem bryr sig om att Öst- och Västtyskland förenades igen efter den alltför långa skilsmässan (och bitter var den må jag säga. Mycket skrämmande bouppdelning. Och inget förord hade de. Stackars barnen), att Saddam Hussein härjade omkring med bomber och granater och al-Quadia, eller att den tillträdande 125:e kejsare av landet med jing-jong människorna hette Akihito.

Nej, jag menar det, en liten rosa sak är ju så mycket viktigare.

Var det ett förebud att den rosa saken föddes vid den på natten? En fingervisning om att denne skulle få, hehem, förbätterliga, sömnvanor? Var det ett förebud att pappan till UschBusch införde nya skatter för att det var dåligt med klirr i statskassan just denna dag då den rosa saken behagade uppenbara sig? Det är rätt dåligt med klirr i den inte längre rosa (eller jo lite eftersom solen inte sköter sin plikt att göra henne brun) sakens statskassa också. Han blev väldigt opopulär efter det där draget. Känns inte så uppmuntrande för den rosa/bruna/vita saken.

Hur som haver
det var inte dåligt med bravader
som den rosa saken fick för sig att testa under de följande nitton åren.

Men det är ju en annan historia.

Dagens tips: Ät frukost i badkläder. Efter ett dopp i sjön/havet/pölen/diskhon/whatever vatten ni befinner er vid på morgonen. Borde företas betydligt oftare.

Det står för International Baccalaureate, sug på den du kärring!

Det här med att söka jobb är inte det lättaste ska ni veta. Om det nu är någon som har missat detta faktum och glider fram på en räkmacka genom livet.

Var till arbetsförmedlingen igår innan det skulle skrivas ansökningar med de andra au pair-aspiranterna. Kommer in till en tant cirka 55 (eller egentligen skulle jag gissa äldre, men man vill ju inte vara okänslig) som ska hjälpa mig med själva processen och kolla hur jag har skött mig på detta fält innan. Först pratar vi lite om vilka jobb jag har sökt och vad jag vill göra. Okej, so far so good. Sen kommer det:
- Var det individuella programmet du hade gått sa du? (Lite halvt deltagande som att jag har gjort illa mig/vore efterbliven)
- Nej, IB. (Försöker undvika att snäsa fram B:et för mycket)
- Jaha, vad är det då? (Ser helt oförstående ut)
- Det är.. alltså, en såhär bred utbildning, ganska generell som natur eller samhäll liksom. Fast internationellt så man läser på engelska. (Hur många gånger har man sagt den frasen under de senaste tre åren?)
- Jaha på engelska?! Då är du bra på engelska då?
- Ja, jag antar det..
- Ja.. (Ser imponerad ut)

Sen kommer vi in på vad jag söker igen. När jag registrerade hemma, som man måste göra innan man går dit fast det inte hjälper typ ett skit eftersom man inte vet hur man ska skriva, så kryssade jag några län halvt på måfå som jag skulle kunna tänka mig att jobba i. Tanten ser lite bekymrad och säger:
- Söker du verkligen i alla de här länen?
- Ja...
- Kan du tänka dig att flytta så bara?
- Ja...
- Då kanske vi ska skriva hela landet då? (Det gick av någon anledning inte att fylla i det hemma. Eller så missade jag bara den rutan)
- Ja.. det kan du göra..
- Ja..
...
Hon ser lite bekymrad ut igen.
- Du har fyllt i andra länder här också, det ska man ju egentligen inte göra här..
- Nehej... (men varför stod det att man skulle göra det då?! Dumkärring)
- Vi tar bort dem.
- Det är väl utomlands jag vill helst egentligen..
- Jaha, men Norge skrev du i, har du inte någon kompis du kan hänga på dit för det finns ju jätttemycket jobb där i restauranger och sånt.
- Ja.. jo.. (Finns inte ni för att man ska söka jobb genom er? Hallå?)
- Men vad vill du jobba som då?
- Ja, som au pair någonstans helst, Frankrike kanske.
- Jaha, men är du inte lite sent ute då?
- Nej, det finns kvar.
- Jaså, det gör det? (Förvånad. Och hon ska ha koll, jo tjenare)
- Men har du kontakt med någon byrå eller så då? (Ser lite orolig ut)
- Njae, jag ska skicka in till en..
- Ja, det kan gå illa annars vet du. Det är bäst att ha någon så. (??) (Nickar som för att instämma med sig själv eftersom inte jag gör det)

Plus att hon klickade fel hela tiden så att vi fick göra om omgörningen av registreringen som jag uppenbarligen "misslyckades" med flera gånger.

Man tycker ju att en människa som jobbar på arbetsförmedlingen borde ha koll på vad det finns för utbildningar i dagens Sverige. Okej att the average 55-åringen inte vet vad IB är, men när man jobbar där? Man tycker ju också att en sån människa borde ha vara lite mer insatt i hur arbetsmarknaden ser ut, det är väl inget fel på privatansökningar liksom? Och jo, man tycker också att om man nu måste registrera sig innan man går dit kan det vara lite mer utförlig information på hur man ska göra den där jäkla registreringen.

Jag fick en handlingsplan så någon gång framöver ska jag ta kontakt med tanten igen för att "följa upp" mitt sökande. Jag har mina tvivel om detta kan vara till någon hjälp överhuvudtaget. Man får bättre hjälp av andra som vill samma sak och som har lyckats få positiva svar. Vad vet 55-åriga tanter om att vara au pair anyway liksom?

Dagens känsla: Trötthet. Så går det när man inte går och lägger sig, eller jag menar går och lägger sig men inte sover ett endaste skit, på hela natten.

I-landsproblem

Jag hann läsa ut Twilight ändå igår. Så nu sitter jag i världens dilemma. Om det nu finns någon som inte läst den så ska jag inte avslöja för mycket, jag säger bara detta.

CLIFF-HANGER! MÅSTE KÖPA FORTSÄTTNINGEN! NU!

Och varför är detta ett sånt dilemma att hon måste skriva om det här inför hela offentligheten frågar ni er.

Jo.

Det är ju lite pinsamt att erkänna men...

Jag har inga pengar.

Om man inte räknar de som ska gå till IB-night filmen som jag fortfarande inte satt in (har jag nämnt att jag är seg av mig?), och mat ikväll. Vilket är typ hundratrettio spänn så det skulle inte räcka i alla fall.

Det kanske är oerhört bortskämt av mig att se detta som fattigdom när miljoner människor svälter på riktigt (och efter att ha sett slumdog millionaire igår dessutom, vad är mina problem liksom?), men jag vill vill vill VILL ha den där boken.

Förnuftet säger vänta till på fredag, eftersom jag då blir ett år närmare att aldrig mer kalla mig tonåring igen och antagligen kommer att få inkassera några hundra av välvilliga familjemedlemmar och släktingar.

Men fredag liksom! Det är tre dagar dit! Jag dör snart av att inte få veta hur det går! GAAH!

Dagens klädsel: Morgonrock. Klockan är ju bara halv två så i mitt arbetslösa och skjuta-upp-trista-saker-som-att-gå-till-arbetsförmedlingen-liv så börjar det snart bli dags att byta om. Det är ju bara tre timmar och tjugo minuer, nej jag menar två timmar och femtio minuter, tills jag ska vara borta på grillning.

Det är en regnig sommar vi har... vissa dar.

Som vanligt är jag för ambitiös för mitt eget bästa. För även om Twilight är en helt fantastiskt fängslande och utomordentligt underbar bok så hjälper det inte mot "sommarlovskoman" att man (jag) inte orkar göra ens det mer än ett par timmar. Man (jag) slumrar till lite i solen, inser sen att lunch är nödvändigt även om det inte finns någon hunger närvarande, slår på teven för sällskap och nej men titta vad som är på!
RONJA RÖVARDOTTER!
Det kan man ju inte slita sig från.
Twilight får vänta.
Hoppas det är soligt hela veckan.

Ett litet mirakel på mitt skrivbord

Säga vad man vill om tekniska saker, man kan klaga hur mycket som helst och ändå kan de ibland överraska en positivt.
Inte vet jag hur det gick till, och ärligt talat bryr jag mig inte heller, men nu fungerar min snart årsgamla dator igen. Inte en enda fil är borta.
Kanske behövde den ett par dagar att vila upp sig bara. Få lite avstånd från mig.

Deta kan också ha varit ett tecken/en varning till mig att jag verkligen verligen borde köpa en extern hårddisk så att om något sånt här händer igen har jag backup. Jag kommer antagligen inte att genomföra detta köp, dels för att jag är lat, dels för att jag inte har några pengar, och dessutom så är jag rätt dum och lever inte som jag lär. Jag borde. Men det är mycket jag borde göra som jag inte gör.

Men nu ska vi inte vara negativa, det viktiga är att den funkar igen och att ingenting har förlorats. Hurra!!!!!

Dagens ambition: Läsa ut Twilight. Det luktar "semester" (hostarbetslöshethost) lång väg.

Ett annorlunda landet Ingenstans

Jo man skulle kunna säga att jag är som Peter Pan, fast utan pirater, krokodiler, indianer, älvor och flygförmåga. Plus att jag måste växa upp. Vilket suger. Med andra ord är jag inte alls särskilt lik någon sagohjälte.

Förresten, har jag någon gång nämnt att jag hatar teknik?
Vad har hon gjort nu, tänker ni.
JAG har inte gjort någonting. Däremot har min vedervärdiga men ojojoj så vidrigt välbehövliga dator så lägligt bestämt sig för att lägga av.
Vad sitter hon och skriver på nu då, frågar ni er.
Jo, min kära mor har också en dator som hon så vänligt lånade ut till mig. Det är tur att någon är på min sida.

Jag vet att detta börjar bli lite, hur säger man, uttjatat. Jag som klagar på min teknikallergi. Därför övergår jag härmed till något man inte pratar om tre gånger om dagen. Eller ens varje dag. Jag menar, det är ju bara midsommar en gång om året så varför prata om det jämt och ständigt. Men i tider som dessa när högtiden faktiskt inträffar så kan man ju göra det.

Min midsommar bestod av:

• En mycket äcklig kille på cykel på vägen in till stan. Stalker-varning. Snälla inte igen, tänkte jag. Vill inte veta vad han tänkte. Men han försvann i alla fall.
• Massa gulliga djur. Både små och större.
• Lite good old-fashioned dansande kring stången.
• Känslan av att känna sig väldigt, väldigt, malplacerad. Kanske är i värre ålderskris än jag trodde.
• En surkärring. Läs Annabananas blogg för mer info.
• En tur på en buss. Som var en båt. Alltså en båtbuss. Helt underbart.
• Ingen picknick. Varm mat inomhus är ganska lockande.
• En viss grad av paltkoma efter förtärandet av supergod spaghetti och köttfärssås, som sköljdes ner med jordgubbar och (vanilj)glass alldeles för tätt inpå.
• En promenad i regnet. Under paraplyer som tur var.
• En aningen skum fest i stadsdelen Viken. Som nog inte ska kommenteras för mycket (vem vet vad som kan komma att läsa detta liksom).

....

Denna midsommardag har jag fortsatt med mitt göra-ingenting-projekt. Jag önskar att jag vore lite mer.. icke-självdestruktiv.

Dagens flashback: Ser just nu på En Prinsessas Dagbok. Jag kommer ihåg när jag var elva år och såg den på bio. Jag kommer också ihåg när jag var tolv och såg den på video. Och jo, jag kommer ihåg när jag såg den på video när jag var tretton, fjorton, femton, också. Vad är det som är så bra med att önska att man vore någon annan? Ingenting egentligen, och ändå gör jag det.

Vilsen färgboll, men ack så spännande hon är!

Igår fick jag mig en rejäl dos av spänning i vardagen må ni tro. Efter en förmiddag av absolut ingen som helst nödvändig, livsinspirerande eller andligt berikande aktivitet så skulle jag skjutsa min mormor för att hon skulle få ta sig en titt på allt fantastiskt downtown Karlstad har att erbjuda i shoppingväg (sense the sarcasm?). När jag släppt av henne så tänkte jag att jag skulle utforska vår kära solstad i bilvägar. (Jag hade ju inte direkt nåt bättre för mig.) Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag naivt om min förmåga att hitta rätt. Jag, som har sämre lokalsinne än en tandborste. Som missade att jag korsade La Rambla i Barcelona. Som går vilse i klädaffärer. (Monki är ett exempel.)

Till detta hör också det faktum att jag hade glömt husnyckeln och ingen var hemma, klockan var två, jag hade ännu inte ätit lunch, började bli lite lätt hungrig och tänkte att på Våxnäs finns Max och där finns det goda kycklingburgare. Jag kom i alla fall fram till slut efter lite panik när jag insåg att jag var på väg mot Oslo, en avstickare ut på 45:an, en tur genom Henstad och X antal varv genom X antal rondeller.

Tre frågor susade runt i huvudet i cirklar, ungefär som jag med bilen.
1) Var är jag?
2) Hur kom jag hit?
3) Hur tar jag mig härifrån?

Vad gäller vägen hem från Våxnäs så bestod spänningen av att lyssna på radion där Krister och Morgan grillade P3-lyssnarna. Och eftersom jag hade låst mig ute så fick jag sitta i bilen och snällt vänta på mamma när jag väl kommit hem. Oerhört spännande med tanke på att det inte var alltför länge kvar tills jag skulle möta färgbollarna. En och en halv timme kvar när hon äntligen kom liksom, fatta tidspressen!

Som om inte detta var nog med spänning för en dag så bestämde sig min hjärna för att totalt lägga ner och inte låtsas om att den ens visste vad höger och vänster betyder när jag skulle föreställa erfaren chaufför till Forshaga. Det är tur med felmarginaler så att man kan komma i tid ibland. Om jag hade varit olagligt och kört mot rött ljus så hade det inte varit nödvändigt, men jag kände att det var för mycket spänning. Over the top liksom. Hemresan innebar också en del problem på detta planet. Men vi kom i alla fall hem i en bit var. Inga brutna ben heller, även om det fanns en del ömma ställen som nu nog är rejäla blåmärken och bulor. Men det var från paintballen.. Jag lovar! Så mycket spänning som en bilkrock blev det inte.

Paintballen var också ett spänningsmoment värt namnet. Och nej, jag spöade inte skiten ur alla och nej, jag tar inte nederlag så bra. Men det var väldigt roligt ändå. För att inte tala om spännande. Jag menar, hur mycket adrenalin får man inte av att springa omkring (även om vissa sprang mer än andra...) i värsta militärutrustingen i rena (förlåt, jag menar smutsiga) träsket och peppra sönder motståndarna (eller ja, försöka i alla fall). Och hur mycket spänning blir det inte av att gå in på Nöjesbutiken för att köpa godis (behöver man ju...) med hår som börjat likna ett träsk, med sin gröna och svettiga struktur, träskiga (det vill säga smutsiga, blöta och illaluktande) skor och en svag men ändå distinkt lukt av äckelhet, träsk och något annat som inte riktigt vet vad det är men som antagligen kommer från något ämne i bollarna. Den substansen fick undertecknad för övrigt smaka på också, så lite mer spänning där med kräkreflexer och illamående. Ännu mer spänning blir det när man tar bort ett t från spänningsaktiviteten ifråga och smärtan blir bokstavlig. Blåmärken och bulor var det ja.

(Räkna nu hur många gånger jag har använt ordet träsk eller någon form av det.)

Sen så ligger det en viss spänning i att anordna en spontan gissningstävling i hur mycket godis man köper efter att man vågat sig på att lägga i en hel del (...) i påsen, för att sen få reda på att det var för mycket för att göras offentligt på Internet eller för att man ska kunna ta kvittot. Sånt vågar (vill) man ju inte ha svart på vitt liksom.

Det är ju sen också ett spänningsmoment i balansgången att äta upp den där påsen (alltså innehållet i påsen, inte själva påsen vilket återigen skulle var för mycket spänning) och samtidigt undvika alltför svår paltkoma, sockerballongmage eller kräkningar. Samtidigt som man tittar på en av de mest grinframkallande filmerna som gjorts i världshistorien och fast man redan sett den fyra gånger så kommer det lite tårar.
Det, kära vänner, är vad jag kallar spänning i vardagen.

Det ligger ju också en viss spänning i att stanna uppe till cirka tre halv fyra i en lägenhet vars boende ska flytta dagen efter och som därmed skjuter upp sin packning och städning. Vågat! Spänning! Och medan man är där så planerar man det mest spännande på hela sommaren. Vad kan möjligtvis vara mer spännande än en cykel-road trip genom Sverige liksom? Jag säger då det, gårdagen var rena rama spänningsmaratonet. Vem behöver actionthrillers, Tom Cruise eller James Bond, vi har ju så fruktansvärt spännande liv själva.

Fast samtidigt gick det inte för långt. Därför kan man kalla det svensk spänning i vardagen eftersom, som alla vet, svensk = l a g o m. Living on the edge var vad vi gjorde, inte going over the edge.

Dagens glädjemoment: Desperate Housewives var visst inte slut för säsongen förra veckan. Alltid välkommet med ett besök till den amerikanska överklassen. Och oooh, vad bra det var! För att inte tala om spännande! Och jo, jag är ett fan av happy endings. Antagligen för att jag vill ha ett själv (men mer och mer börjar tvivla på att det kommer ett leva-lycklig-i-alla-mina-dagar).

Här ser ni morgondagens paintballmästare

Enligt schemat så borde jag väl egentligen kommentera gårdagens bal först. Med viss (läs: överväldigande) risk för att bli helt vidrigt sentimental och pretentiös och gråtig så gör jag en snabb inre genomgång och bestämmer mig för att det inte finns så mycket att säga som inte redan blivit sagt. Fast det tål väl att nämnas ännu en gång hur otroligt fina alla var (Hollywood släng dig i väggen ungefär), hur glad man kan vara över att få dela en sådan kväll med så underbara människor och hur ledsen man kan bli när man inser att det är ett slut.

Jag har inte alltid tagit alla chanser som borde tagits, inte alltid sagt det jag skulle sagt, inte förklarat hur mycket jag tycker om er. Mer sällan än ofta på alla punkter. Jag har varit feg, flummig, förtvivlad, stolt, arg, ledsen, sälvmordsbenägen (närapå i alla fall, när man satt med de där vidriga labrapporterna eller internal-uppsatserna sent på natten och bara ville därifrån) och stundtals riktigt, riktigt glad och lycklig. På sätt och vis kom det bästa på slutet (och då menar jag inte exams), och det är nästan så att jag skulle göra om det bara för att få uppleva det här året igen. Utveckling lär bli det nya skällsordet efter det här. Jag tycker inte om förändringar, jag heller.

Fast å andra sidan, för tre år sedan var jag så blyg och socialt handikappad att jag knappt vågade prata med en främmande människa och höll på att få magsår för att jag oroade mig så mycket för att säga, göra, vara, fel. Jag hoppas att jag gjort lite framsteg på det planet i alla fall så att jag kan behålla de vänner jag fått. (Snälla säg ja.) Även om jag fortfarande är lite rädd för att jag ska vakna upp en dag om tio år eller så med en massa håriga katter och känna mig totalt ensam. Vad är katter för sällskap liksom? Bara fäller hår, ligger på soffan och rymmer från en. Har jag riktig otur kanske jag glömmer hur det är att vara människa och börjar äta Whiskas. Ur burken.

Jag hoppas att det framgick genom allt detta meningslösa svamlet att jag tycker om er, ni fantastiskt underbara coolingar. Och jag lovar er, jag ska spöa skiten ur er på paintaballen imorgon. Ni som kommer dit alltså, ni andra.. tar jag som walkover. Men jag gillar er allihop ändå.

Dagens bild: Some members of the gang. Som avslutning på detta bidrag till sentimentalitetsinläggstävlingen som pågår i dessa dagar.

Studenten shalalalala, no more school shalalalalala

Vilken dag, vilken lycka, vilken underbarhet.

Mitt hus verkar ha varit det enda som inte var helt overcrowded med folk som ville gratulera den lyckliga studenten, efter allt jag hört. Eftersom min farmor bröt benet, min kusin slutade nian, andra delar av familjen och släkten bor en sisådär 90 mil bort (även om pappsen och systern startade sin road trip klockan fyra för att hinna i tid) och i princip alla kompisar också sjöng och skrek om hur bra de var så fanns det faktiskt tid att prata ordentligt med alla. Eller nja förresten, de hade ju ganska bråttom. Men det blev jättebra ändå.

Och sen bar det iväg till fabriken efter en liten avstickare till Rakel superstar. Och ja, vad kan man säga om det? Till att börja med kan man ju vara glad över att de inte kollar legitimationerna särskilt noga. Sen så kan man konstantera att det var väääääldigt mycket folk. Halva Värmland var tydligen där. Att hitta någon man ville se var ungefär som att leta efter en nål i en höstack. Det kan bli det nya ordspråket. Nålar i höstackar liksom, ganska uttjatat. Men det var ju ganska kul ändå. Fast man ska väl inte nämna allt här.

Jag kom på för en liten stund sedan att jag har glömt gå in mina balskor. Säg hej till enorma skavsår. Jag hoppas bara att jag inte trampar snett och vrickar fötterna.

Dagens aktivitet: Ligga i soffan och börja plöja igenom O.C-boxen. Längesen jag kollade på det där senast. I princip det enda jag gjort. Förutom att sova till halv ett, gå upp halv två, äta frukost, fika, äta middag och duscha. Och börja gå in klackarna. Vilket gör att jag känner för ett fotbad nu.

Söv ner denna student

Imorgon ska jag ta studenten. Om det nu var någon som hade lyckats undgå att lägga märke till detta. Tillsammans med många fler lyckliga (antar jag) treor.

Det här är helt sjukt. Visst finns det en del orosmoln kvar, men dem tänker jag inte ta upp här för jag vill inte deprimera folk just nu. Inte för att jag någonsin vill det, men speciellt inte just nu. Nu vill jag bara.. tänka på.. Nej förresten, jag vill inte alls tänka, jag vill njuta. Har inte riktigt fått tillfälle, och kommer nog inte få det förräns någon gång imorgon. IMORGON!

Klockan är nu 00.07 och jag borde verkligen verkligen sova eftersom jag måste gå upp typ halv sex om jag ska hinna fixa med hår och smink och kläder innan den okristligt tidiga champagnefrukosten. Och kanske klämma i mig något ordentligt att äta innan också. Så man kan ju fråga sig varför jag i så fall sitter här. Ja.. jag.. jo.. det var så att.. nej men.. blogga måste man ju göra.. öh.. dagen innan sin student..

DAGEN INNAN MIN STUDENT! Som inte ens är dagen innan eftersom klockan är över midnatt. Det är nu 14 timmar och 18 minuter tills vi springer ut från Tingvallagymnasiets port i lyckorus. Eller ja, tills Handel springer ut i lyckorus om man ska vara petig.

Jag måste sova.. Men hur ska det gå till?

Dagens försök: Att lära mig studentsången. Jag satte på youtube på en flik och sökte på text på en annan. Men jag orkade inte engagera mig så mycket i det. Försöka duger säger man ju.

Än är jag dock inte död

Jag överlevde gårdagens alla framträden, men det var väldigt osäkert ett tag. Men det slutade inte där, för det finns många tillfällen just nu som närapå tar kål på mig.

Först och främst bildspelet. Kunde nostalgi döda så vore jag nu lika levande som midsommarsillen.

Sen alla bestyr och besvär kring balen. Det finns tio ziljoner übersnygga silverskor. Min klänning är som så många gånger påpekat guldig. Finns det några übersnygga guldskor? Ett par, men de finns endast i storlek 41. Sen finns det ett okej par. Som jag snart ska åka iväg och köpa. För man lär inte bli insläppt barfota. För att inte tala om att hitta smycken och en väska! Paniken börjar komma smygande lite grann nu om jag ska vara helt ärligt. Förlåt för att alla mina inlägg nuförtiden handlar om shopping. Efter en kommentar från miss Fancy om bortskämd snorunge (se föregående inlägg) så inser jag att detta har gått för långt. Efter balen blir det avvänjning. Om jag inte ska blli tvångsinlagd på mentalsjukhus för galenskap.

Och sist men inte minst, solningen. Jag har alltid varit en stark motståndare till denna typ av "skönhetsbehandling", trodde verkligen aldrig att jag ens skulle sätta min fot på ett sånt ställe, ännu mindre genomföra en solning själv. Vad ska man skylla på? Grupptryck? Eller har jag blivit ytlig? Dock fanns den gamla Hanna fortfarande därinne nånstans och skrek hudcancer! för full hals, men det ignorerades nonchalant. Kanske skulle lyssnat med tanke på att jag blev aningen röd... Och jag fick inte ens bort de vita ränderna från bikinin! Det blir en syn det.

Så ja, ni ser att det är ett under att jag fortfarande är i livet. Jag planerar att vara det ett tag till, men om det inte skulle funka så får ni dela upp alla mina saker broderligt och systerligt (med andra ord genom glåpord och käftsmällar).

För övrigt så har jag också tonat håret. Så nu vet alla det så förväntar jag mig kommentarer på detta när vi ses.

Dagens fundering: Hur många biljetter säljer de egentligen till studentfesten?

Denna känslan

Det börjar någonstans i maggropen, efter en nervimpuls från hjärnan på grund av tanken på vad som ska göras. Sedan sprider det sig, långsamt men grundligt tills dess att varje liten lem och cell skakar av panik. Tankarna bryter hastighetsgränserna. Det finns inga fartkameror, inget som stoppar. Om bara någon kunde vara lite rationell. Lite lugnande. Men det finns bara: jag kommer inte att klara det här, aulan kommer vara smockfull, jag kommer säga fel, jag kommer tappa takten, jag kommer nysa, världen kommer gå under.

Nej, varför gick jag med på det här? Varför trodde jag att jag skulle kunna göra något sånt här, och göra det BRA?! Varför trodde jag att jag skulle komma ur det levande?

Det kan ha varit vanlig tillfällig sinnesförvirring. Det kan också ha varit hallucinering. Tänk om jag har fått en tumör? Åh herregud, jag kommer dö! Imorgon vid den här tiden är jag med största sannolikhet på väg till bårhuset mina vänner, så jag vill att ni ska veta detta: jag har alltid diggat er. Skarpt.

Men jag hann i alla fall rösta en gång innan döden. Det är ju.. positivt?

Dagens bedrift: Lägga upp hela 69 Barcelona-bilder på Facebook. Fast datorn inte ville samarbeta.

21 saker jag tänkt idag

Kan man ha beigerosa skor till en beigeguldig klänning?
Jag saknar Barcelona.
Det kanske är meningen att jag ska föruttna i ett hål av inaktivitet till hösten.
Jag borde lagt ner mig mer för att ta reda på min rätta politiska identitet.
Min solbränna börjar lägga sig...
BOLLEN SKA IN I MÅL!
Ska man välja fram någon kanske man borde ta reda på vad man tycker i viktigfrågor först.
Varför är inte min klänning silver istället?
Jag kommer behöva göra något jag lovade mig själv att aldrig göra för att desperat försöka behålla lite brunhet...
Jag kommer aldrig att få ett jobb.
Facebook-nördar är vi allihopa. Utom en.
Jag vill ha S O L och V Ä R M E.
Varför måste Norrland ligga så långt bort?
Bara inte mormor köper en dålig fjortisbok i studentpresent.
Råsunda = Tråkrunda.
Jag måste skriva en önskelista så inte mormor köper en dålig fjortisbok i studentpresent.
Jag ska köpa gråa chinos imorgon. Lurar mig själv att det är välbehövligt.
Dra åt skogen Zlatan.
Varför måste Spanien ligga så långt borta?
Man får hudcancer av solarium...
Fast jag dör antagligen av rastlöshet först.

Dagens shopaholic: Ebba. Aka Hurt Bull. Aka Pebbles. Aka miss tre-byxor-på-en-dag.

Föregående inlägget var ett symptom bra mycket klarare än Costa Bravas vatten

Inte nog med att jag skrev om Barcaresan i 35 punkter (jo, jag räknade), jag insåg just att jag delade upp dessa punkter i substantiv och superlativ (=extrema adjektiv, typ). Med ett substantiv som sista punkt för att binda ihop det. Jag svär på all choklad i hela världen att jag inte tänkte på detta när jag skrev det. Det var totalt undermedvetet! Men man kan ju bli aningen orolig för sig själv när sånt händer. IB-syndrome. Kallas det. Och jag har testats positivt.

För att övergå till det stundande valet då man ska bege sig till urnorna för att uträtta något mer än att titta på hur päronen och andra vuxna mäniskor lägger ner ett papper i dem för första gången. Jag gjorde testet på dn.se för att se vad jag skulle kryssa på den där lappen.

Jag blev pirat.

WHAT??? Okej, jag diggar när Deppan och Blomman springer omkring och fäktas in the lovely Caribbean. Och Pippi och hennes sjörövarpappa har alltid haft en speciell plas i hjärtat mitt. Och jag älskar havet, det ska sägas. Har aldrig varit sjösjuk, har alltid velat segla.

Men.. Har jag inte viktigare åsikter än olaglig nedladdning? Här vill man påverka stora frågor som det där himla klimathotet det alltid tjatas om, hur man ska få sig ett sketet litet jobb och hur man ska göra vår lilla världsdel allmänt bättre och säkrare. Men vad får man? Man får ett svar om att man ska rösta på partiet som använder personlig integritet som svepskäl för att kunna ladda ner saker utan att betala saker för det.

Hade Jack Sparrow och Kurrekurreduttön funnits på riktigt så visst, men de enda piraterna som existerar i dagsläget finns i Somalia. Och dem har jag ingen lust att likna.

Jag tänker inte bry mig om det där testet. I värsta fall får jag väl rösta blankt. Eller så tar jag till min Facebook-grupp och röstar på center-Marie Wickberg. Hon är ju Västra Ämtervikare, så ja, jag är patriotiskt partisk. Hur ska man annars sätta stället på kartan? Det finns ingen rondell, inga trafikljus, ingen fancy klädaffär, ingen klädaffär överhuvudtaget för den delen, bara ett världshus som ständigt byter ägare för att det går i konkurs hela tiden och ett ICA (i folkmun kallat Knutte efter ägaren) som är på väg att läggas ner eftersom Knuttemannen går i pension och det inte finns en levande själ som vill ta över. Det fanns en gång för länge sen en bank har jag hört. Och en frisör. Men det är en svunnen tid. Numera kanske folk åker förbi någon gång om de ska till metropoler som Sunne och Torsby (i jämförelse så blir de faktiskt det), men vem stannar? Tågstationen existerar enbart för att man ska kunna ta sig därifrån.
Marie är värd Bryssel bara för att ha levt där.

Dagens behandling: Fotbad. Snart börjar kanske fossingarna hämta sig efter att ha trippat runt på Barcas gator i fyra par oingådda skor i en vecka. En underbar vecka.. Vill man ha kul får man stå ut med hård fotsul. Har ni tänkt på hur oerhört tacksamt det är att rimma på dialekt. Man kan ju skriva i princip vad som helst!

In this city of blinding lights

Ja, då var man hemma igen. Kadunk sa det så var Barcelonaveckan slut.

Bara för att det är så roligt och för att jag inte kan sluta försöka vara organiserad så ska jag nu lista resans:

• Växt: Palm. I plural. Alltså palmer. I mängder.

• Ramsa: El que no salta es ingles! (Översättning: Den som inte hoppar är engelsman) Alternativt di Barca, di Barca, di Barca Barca Barca! (Betydelse: Barcelona är bäst)

• Vinst: Champions League-finalen. Vi var helt klart på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

• Låt: Hope and glory. Och där fick alla den på hjärnan igen.

• Brist: Sömn... Vissa mer än andra. Och fibermat. Åh, vad jag har saknat min lingongrova och mitt All-Bran!

• Position: Raklång på en smutsig saltig handduk med stängda ögon. Ibland vände man på steken. Ibland för sent..

• Teknikproblem: Den nedrans dörren som slutade fungera hela tiden i början av veckan.

• Dryck: Frappucino. Sangrian smakade ju egentligen bara saft. Väldigt dyr saft. Fast i vanlig saft finns i och för sig ingen alkohol. (Även om det vi drack mest var flaskvatten men det är inte lika kul att skriva)

• Orosmoment: Att gå i de mörka gränderna i den spanska svarta natten. Det enda som var värre än att gå i en fullt med folk var att gå i en med nästan inget folk.

• Lukt: Kissiga gränder på nätterna (vissa kan tydligen inte hitta sig en ordentlig toalett) och skunkiga kläder av all rök på alla pubar och klubbar som besöktes.

• Erbjudande: Hasch. Men var lugn, varken jag eller någon av de andra köpte något. Såvitt jag vet i alla fall. Ibland blev man faktiskt lite misstänksam. Utan att nämna namn.

• Fras: Hola señorita masaje?

• Tävling: Vem shoppade mest? Den förlorar. Det var inte jag. Helt ärligt!

• Tabbe: Det första vi säger är att vi inte ska äta på La Rambla. Och vart går vi när det är dags för tapaskvällen om inte den svindyra paradgatan? Jag vet, det såg billigt ut först, men det blev ju inte direkt valuta för pengarna. (Fast då går man och kompenserar med glass..)

• Läxa: Försäljande spanjorer försöker alltid luras.

• Spel: Neger och president. Eller kanske kotte.. (Vad säger du, Bull?) I alla fall INTE bluffstopp! Har aldrig spelat med så dåliga poker faces.

• Mellanting: Schweizisk ost. Bättre än irländsk krukväxt är vad det är.

• Look: Ögon i kors och uppblåsta kinder. Grimaser rules the world.

• Bränna: Willy the (now red) killy. I stark konkurrens från the Doughnut's feet dock.

• Bedrift: Hålla sams i världens minsta rum. Bra jobbat gubbar!

• Förundran: Hur kan man missa La Rambla? Nog för att jag har gjort bort mig på det här planet förut, men den här vilsegångningen tar nog priset.

• Stackare: Den fjortonde personen som hette Kim och var från Australien. Sista natten kom en amerikanare istället. Som vi kände lite, så honom var det inte lika synd om.

• Fjortisar: Gänget från Örebro. Hur stor är chansen att de ska med samma flyg hem också? Fick vi inte nog på hostellet kanske? Va? Hjälp?

• Gubbe: Glassgubben. Såna människor måste man komma tillbaka till tänkte vi och gick dit två gånger till, fast vi handlade inte den sista gången.

• Nudist: En cyklande gubbe. No kidding, jag såg honom två gånger. Såvida det inte fanns två stycken. Yummy. Eller snarare yuck.

• Fråga: Är prostitution lagligt i Spanien? Som alla horor stod på våran slumgata så verkar det faktiskt som det.

• Hyllning: Gaudi. Hur genomtänkt får en person vara egentligen? Finns det ingen gräns?

• Byggnad: Sagrada Familia. For obvious reasons. Gaudi - mannen bakom the never finishing building. Som var det mest genomtänkta jag någonsin sett. På ritningen alltså, eftersom den inte var klar.

• Flummigaste: Park Güell... Bildbevis finns.

• Desperataste: Äta pinnar från marken i Park Güell.

• Mysigaste: Fontänshowen. Disney och vatten in my heart. Kan inte bli bättre.

• Jobbigaste: Att gå upp på morgonen. Man tycker att man borde ha lärt sig men nej. Jag vill vara fem år och den mest morgonpigga männinksan på jorden igen.

• Hemskaste: Rånaren. Första kvällen till och med. Inget bra intryck där inte.

• Varmaste: På stranden steker man sig lagom (eller ibland för mycket), men på metrostationerna kokar man över. Där fnns ingen blåst och inget vatten. Bara en bänk och en klocka som säger att räddningen inte kommer snart nog.

• Bild: Från stranden. Om det är någon som är blind och missar texten så kan jag klargöra att det står HAKUNA MATATA. (Nej, det var inte jag som gjorde den, bara någon liktänkande)

Dagens känsla: Lycka. Över att gå till skolan utan att ha något i pluggväg att göra. Över att kunna gå in i aulan utan att känna pressen att man ska göra en exam. Över att planera en (förhoppningsvis) urbra kväll där så att inte minnena av platsen blir alltför traumatiska.