Igår fick jag mig en rejäl dos av spänning i vardagen må ni tro. Efter en förmiddag av absolut ingen som helst nödvändig, livsinspirerande eller andligt berikande aktivitet så skulle jag skjutsa min mormor för att hon skulle få ta sig en titt på allt fantastiskt downtown Karlstad har att erbjuda i shoppingväg (sense the sarcasm?). När jag släppt av henne så tänkte jag att jag skulle utforska vår kära solstad i bilvägar. (Jag hade ju inte direkt nåt bättre för mig.) Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag naivt om min förmåga att hitta rätt. Jag, som har sämre lokalsinne än en tandborste. Som missade att jag korsade La Rambla i Barcelona. Som går vilse i klädaffärer. (Monki är ett exempel.)
Till detta hör också det faktum att jag hade glömt husnyckeln och ingen var hemma, klockan var två, jag hade ännu inte ätit lunch, började bli lite lätt hungrig och tänkte att på Våxnäs finns Max och där finns det goda kycklingburgare. Jag kom i alla fall fram till slut efter lite panik när jag insåg att jag var på väg mot Oslo, en avstickare ut på 45:an, en tur genom Henstad och X antal varv genom X antal rondeller.
Tre frågor susade runt i huvudet i cirklar, ungefär som jag med bilen.
1) Var är jag?
2) Hur kom jag hit?
3) Hur tar jag mig härifrån?
Vad gäller vägen hem från Våxnäs så bestod spänningen av att lyssna på radion där Krister och Morgan grillade P3-lyssnarna. Och eftersom jag hade låst mig ute så fick jag sitta i bilen och snällt vänta på mamma när jag väl kommit hem. Oerhört spännande med tanke på att det inte var alltför länge kvar tills jag skulle möta färgbollarna. En och en halv timme kvar när hon äntligen kom liksom, fatta tidspressen!
Som om inte detta var nog med spänning för en dag så bestämde sig min hjärna för att totalt lägga ner och inte låtsas om att den ens visste vad höger och vänster betyder när jag skulle föreställa erfaren chaufför till Forshaga. Det är tur med felmarginaler så att man kan komma i tid ibland. Om jag hade varit olagligt och kört mot rött ljus så hade det inte varit nödvändigt, men jag kände att det var för mycket spänning. Over the top liksom. Hemresan innebar också en del problem på detta planet. Men vi kom i alla fall hem i en bit var. Inga brutna ben heller, även om det fanns en del ömma ställen som nu nog är rejäla blåmärken och bulor. Men det var från paintballen.. Jag lovar! Så mycket spänning som en bilkrock blev det inte.
Paintballen var också ett spänningsmoment värt namnet. Och nej, jag spöade inte skiten ur alla och nej, jag tar inte nederlag så bra. Men det var väldigt roligt ändå. För att inte tala om spännande. Jag menar, hur mycket adrenalin får man inte av att springa omkring (även om vissa sprang mer än andra...) i värsta militärutrustingen i rena (förlåt, jag menar smutsiga) träsket och peppra sönder motståndarna (eller ja, försöka i alla fall). Och hur mycket spänning blir det inte av att gå in på Nöjesbutiken för att köpa godis (behöver man ju...) med hår som börjat likna ett träsk, med sin gröna och svettiga struktur, träskiga (det vill säga smutsiga, blöta och illaluktande) skor och en svag men ändå distinkt lukt av äckelhet, träsk och något annat som inte riktigt vet vad det är men som antagligen kommer från något ämne i bollarna. Den substansen fick undertecknad för övrigt smaka på också, så lite mer spänning där med kräkreflexer och illamående. Ännu mer spänning blir det när man tar bort ett t från spänningsaktiviteten ifråga och smärtan blir bokstavlig. Blåmärken och bulor var det ja.
(Räkna nu hur många gånger jag har använt ordet träsk eller någon form av det.)
Sen så ligger det en viss spänning i att anordna en spontan gissningstävling i hur mycket godis man köper efter att man vågat sig på att lägga i en hel del (...) i påsen, för att sen få reda på att det var för mycket för att göras offentligt på Internet eller för att man ska kunna ta kvittot. Sånt vågar (vill) man ju inte ha svart på vitt liksom.
Det är ju sen också ett spänningsmoment i balansgången att äta upp den där påsen (alltså innehållet i påsen, inte själva påsen vilket återigen skulle var för mycket spänning) och samtidigt undvika alltför svår paltkoma, sockerballongmage eller kräkningar. Samtidigt som man tittar på en av de mest grinframkallande filmerna som gjorts i världshistorien och fast man redan sett den fyra gånger så kommer det lite tårar.
Det, kära vänner, är vad jag kallar spänning i vardagen.
Det ligger ju också en viss spänning i att stanna uppe till cirka tre halv fyra i en lägenhet vars boende ska flytta dagen efter och som därmed skjuter upp sin packning och städning. Vågat! Spänning! Och medan man är där så planerar man det mest spännande på hela sommaren. Vad kan möjligtvis vara mer spännande än en cykel-road trip genom Sverige liksom? Jag säger då det, gårdagen var rena rama spänningsmaratonet. Vem behöver actionthrillers, Tom Cruise eller James Bond, vi har ju så fruktansvärt spännande liv själva.
Fast samtidigt gick det inte för långt. Därför kan man kalla det svensk spänning i vardagen eftersom, som alla vet, svensk = l a g o m. Living on the edge var vad vi gjorde, inte going over the edge.
Dagens glädjemoment: Desperate Housewives var visst inte slut för säsongen förra veckan. Alltid välkommet med ett besök till den amerikanska överklassen. Och oooh, vad bra det var! För att inte tala om spännande! Och jo, jag är ett fan av happy endings. Antagligen för att jag vill ha ett själv (men mer och mer börjar tvivla på att det kommer ett leva-lycklig-i-alla-mina-dagar).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar