Countdowns

Eftersom det finns så många ångestframkallande dagar som man kan räkna ned till (aka diverse deadlines, and of course, the-days-that-shall-not-be-mentioned-by-name) cirkulerande i min omkrets (aka the IB) så tänkte jag lista några dagar som det faktiskt är värt att räkna ned till. So, here it is, here it goes(anyone who doesn't love that song?):

• Det är 3 dagar kvar tills vi ska gödas med ännu ett bakverk i NG-rummet.
• Det är 24 dagar kvar tills vi börjar en, antagligen mycket välbehövlig, skolfri vecka (aka sportlovet).
• Det är 26 dagar kvar tills vi, jag och en buss andra roliga människor, beger oss till Trysil för att under de följande fem dagarna köra järnet i alla dess backar.
• Det är 119 dagar, 6 timmar och 43 minuter kvar tills vi, jag och tolv andra fantastiska människor, landar i en solig underbar stad kallad Barcelona där vi under den följande veckan inte kommer att starta krig trots att vi alla kommer bo i samma rum, nej nej, utan vara så lyckliga att vi antagligen inte kommer finna ord för det.
• Det är 135 dagar kvar tills vi alla sjunger om studentens lyckliga dagar.
• Det är 137 dagar kvar tills vi alla (som går på Tingvallagymnasiet) går på bal på stadshotellet. Det är ju nästan som på slottet.
• Alla resterande dagar av våra liv kan vi göra vad vi vill med. Förstår ni?! Världen kommer att ligga där, framför våra fötter. Det är bara att börja vandra. (För den som inte gillar detta finns andra färdmedel till förfogande).

Dagens fråga (känsliga läsare varnas - avviker från positiviteten som hittills genomsyrat inlägget, men håll ut till slutet - det blir bättre): If you were to choose gymnasie programme again, would you still choose the IB? (den var inte formulerad exakt så, men det var innebörden)

Min allra sötaste lärare gav oss idag försenade evaluation forms, dels om engelskan i sig men också ett separat papper med ovanstående fråga. Jag undrar om det finns någon på detta program som nån gång INTE tänkt den frågan. För min del har jag försökt att förtränga den, långt bak i bakhuvudet har jag försökt trycka den, för jag har varit så rädd att svaret skulle bli ett stort fett NEJ. Och nu tvingas jag fundera över den. Det är som gjort för att fylla mig med grubbel, ångest och depression.

Trots detta försökte jag att se det positiva i det. (Slutscenen i Life of Brian spelas just nu upp i mitt huvud). Även om jag inte kan se så mycket mening i allihopa just nu så kanske det finns en mening med det i alla fall? Är det inte så med allting jobbigt? Jag vet att jag låter überpretentiös och allt sånt nu, men det kanske är sant att "det som inte dödar, stärker."

There's a light at the end of the (IB)tunnel

Remember that.

Hur kunde jag glömma?

VI SKA TILL BARCELOOOOOOOOONNNNAAAAAAAAAAAAAA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

123 dagar kvar...

Ont, det gör ONT

Har klarat mig igenom veckans jobbigaste timme rent fysiskt ännu en gång. Den går under namnet Station Medel. Det blir bara jobbigare för varje gång. Idag var det verkligt illa, jag känner redan att outhärdlig träningsvärk är på väg. Kommer säkert inte komma upp imorgon. Också har jag kemi klockan ÅTTA på morgonen! Fem över åtta, skulle petiga människor påpeka nu. Men om jag tänker att jag börjar fem över kommer jag bara försent, måste tänka att jag börjar prick åtta så att jag är där fem över. Min pappa säger att det är väldigt dumt att tänka: "hur sent kan jag starta och ändå hinna fram i tid?" Men jag tänker ju inte så. Det bara blir så. Tidsoptimism is my middle name. Tillsammans med ironi då.

Final draft för history internal idag. Kändes så skönt att bara bli av med den, det var samma sak med matteprojektet och extended. Man har slitit med det så mycket så man orkar inte bry sig mer om det blev bra eller inte. Fast.. jag måste erkänna en sak. Detta kommer strida mot jantelagen men det skiter jag i. Det är ändå världens sämsta lag. Jag är faktiskt riktigt nöjd med den. The internal alltså. Att jag inte fattar hur jag har kunnat göra den så bra är en annan sak. Synd att den är en så liten del av betyget bara, eftersom jag knappast tror att exams kommer gå lika bra.

Dagens hyllning: Jag är medveten om att alla andra redan gjort detta, och att jag därmed antagligen kommer betraktas som väldigt efter, men det är ju inget ovanligt så det kan jag leva med. Jag pratar såklart om Emelinas blogg. Så fantastiskt rolig att läsa! Det mesta har väl redan sagts (eller ja skrivits då, men jag är fortfarande inte petig), så jag kan väl egentligen bara instämma och säga TACK EMELINA!

IB Tingvalla Teacher Pals

Hade en väldigt oproduktiv håltimme på fyra timmar idag. Skulle nog till och med kalla den ett rekord. Vad gäller pluggande alltså, vad gäller IB-night (som kommer inträffa sådär nån gång i juni så det är ju väldigt akut att vi gör det mer än att plugga. Eller nej, tvärtom var det ja. Ironi is my middle name) samt skratt och flum så var produktiviteten högre än någonsin. Jag fick ont i huvudet för att jag skrattade så mycket. Åh flum, det måste vara något av det bästa vi har! Allt blir så roligt när man är övertrött, har fått en sockerkick och bara släpper lös alla känslor.
Jag försökte lägga upp länken till den riktiga, men som vi redan vet så är inte datorer och jag de såtaste vänner. Oftast är vi inte vänner överhuvudtaget. Vårt förhållande är mer som kvinnan(jag)-som-är-beroende-av-sin-man(datorn)-och-därför-tvingas-stanna-kvar-i-förhållandet-trots-att-hon-egentligen-bara-vill-lämna-det-för-att-han-får-henne-att-känna-sig-helt-värdelös-som-inte-förstår-honom. Det var en liknelse som hette duga det. Den går inte av för hackor. (alltså, vad är det med mig och språket idag?)

Dagens jobbigaste: Att cykla till skolan. Det hade snöat i natt, vilket såklart är väldigt trevligt eftersom.. ja, det är ju SNÖ, men det var verkligen inget idealiskt cykelunderlag, eftersom det inte var särskilt plogat (på många ställen) så cykeln bara liksom gled undan. Plus att jag fick punktering. Lyckligtvis kom jag fram, i ett stycke, utan att vara försenad eftersom jag tänkte att jag skulle till skolan tidigare och finslipa engelskan lite. Nu hann jag knappt skriva ut den, men det gick. Imorgon ska jag GÅ till skolan. Tidigt, ska ju vara där på NG-möte klockan åtta. Hade det varit en lektion, typ historia, eller kemi, eller matte, eller.. ja, eller vad som helst, hade det känts mycket, mycket jobbigare. Hur som helst borde jag gå och lägga mig nu om jag ska orka det. Vill ju inte ha en repris av förra veckans försovning.

Mystiken tätnar och undanflykterna ökar

Knäproblemen är väck. Okej att det knäcker lite i det vänstra, men det har det ju gjort.. ja, väldigt länge och det var det högra som fick spel i måndags. Fattar ingenting. Men jaja, det är ju bra. Men min träningslust har dock avtagit lite. Får hoppas att den vill komma tillbaka till mig snart, lämpligtvis till imorgon då jag tänkte ta mig en tur till Friskis&Svettis för ovanlighetens skull. Här ska det minsann tränas! No excuses.

Annars är min nya grej att hitta så många ursäkter som möjligt till att inte plugga. Väldigt dåligt med tanke på hur OTROLIGT mycket jag har att göra, men det går bara inte. Så jag struntar i't.

När börjar egentligen Grey's Anatomy igen? Hur länge ska jag behöva vandra i ovisshet och abstinensbesvär? Många skulle säga att jag är väldigt materialistisk och att jag borde vara mer aktiv i det verkliga livet istället. Varför skulle jag vilja det en onsdagkväll när det enda som finns att göra är att plugga?

Dagens bedrift: Jag försov mig inte. Måste klara resten av veckan också utan att trycka av väckarklockan i sömnen.

Vad är det de säger om motgång... att det stärker en?

I sure hope so.
Varför är det så att när man verkligen, VERKLIGEN, bestämmer sig för att göra någonting så går det bara käpprätt åt *****? Denna gången handlar det om träning och mitt totalt utan tvekan beslut att bli vältränad. Jag skulle verkligen, VERKLIGEN, gå in för det den här gången. Och så förstör det dumma apknät ALLTING! Jag har väl aldrig haft problem med knäna? Varför nu? Det gjorde ont flera gånger idag när jag gick eller skulle ställa mig upp. VARFÖR? Jag gjorde inget annorlunda. DE flesta skulle antagligen se detta som den perfekta ursäkten att INTE träna och bara vara inne och vila. Men inte mitt nya jag inte. Så lätt skulle jag inte komma undan. När jag kom hem så tänkte jag att "det är inte så farligt" men min rationella sida fick in ett inlägg för ovanlighetens skull, så jag avstod från att ta en uppfriskande springtur och tänkte att en lätt promenad kanske vore bättre ändå. Jag gick i fem minuter innan det började göra ont som in i(måste hitta på ett kraftuttryck att använda istället för svärord) och jag fick vända om och linka hem med min träningssugna hjärna på mitt onda knä. Åh va irriterad jag blir på sånt här! Jag vill bara.. slå någonting. Problemet är att det är ingens fel så jag kan inte skylla på någon heller. Om jag bara förstod varför.. Och hur man blev av med det.

Dagens kvällsplanering: TOK essay! Jag MÅSTE lämna in en second draft imorgon. Fast med tanke på hur allt går just nu så kommer väl det också att misslyckas. Han kommer i alla fall att dissa den totalt since it sucks. Stupid school. Jag önskar att studnten vore här..

Skolstart

Det var faktiskt inte så ångestfyllt som det hade kunnat vara. Eftersom jag var duktig och lästa tavlaboken i svenskan under lovet (det enda skolarbete jag gjorde trots att jag hade en något längre läxlista..) och Mårten har fått ett återfall av sin mystiska no-homework-today-policy (vi såg på en vanlig, ej dokumentär, film idag om Cuban Missile Crisis. Can you believe it? He's turning human) så dränktes jag inte inte i läxor första dagen i alla fall. Tjoho. Skulle ju kunna göra de läxorna som jag ignorerade under lovet men jag.. liksom.. har ingen inspiration. Kemi är ett tråkigt oförståelsebart (okej det kanske inte är nåt riktigt ord, men alla fattar poängen) ämne och TOK är bara.. weird. Kan ju alltid jobba med historian annars. Men ooorka. First draft var ändå så bra. Ja, jag skryter en aning nu men Mårten sa faktiskt att det var den mest färdiga av alla och var helt förundrad över hur jag hade hunnit med att göra allt. Jag ska ta itu med kemin snart. Såvida jag inte kommer på nån bra orsak att slippa. Kan ju inte använda Grey's Anatomy (ja, jag är som alla andra) eftersom det inte börjar förräns NÄSTA VECKA(!) Jag som hade ställt in mig på att få återse de små liven till läkare klockan nio ikväll och så säger de att man måste vänta! Vad är det för skit?!

Jag saknar redan alla syskonen. Max hade gjort ett avskedsbrev, fats han kallade det kalasbrev, till mig och Henrik dagen innan vi skulle åka. Han sa först att jag skulle väcka honom när vi skulle åka på morgonen men jag tyckte det var så brutalt tidigt (klockan fyra för en fyraåring annars, det hade kunnat bli en ordvits - Max, 4, uppe 4.. Eller ja, kanske inte så kul ändå..) att jag övertalade honom att sova istället.
Jag önskar att jag kunde klona mig själv.

Dagens prestation: Jag lyckades pressa ner tiden på springturen ytterligare lite, 1-2 minuter, trots att det var kallt, jag hade håll mer än halva rundan och inte har sprungit sedan före jullovet. 4 kilometer (ungefär, jag måste kolla upp exakt nån gång) på 28 minuter. Dagen före lovet var det 30 minuter. Jag SKA bli vältränad, så är det bara. Och det verkar ju faktiskt som att det går åt rätt håll.

The journey home

Så har man återvänt från det mystiska landet i norr till de lite varmare och tätbefolkade trakterna i Värmlands största stad. Eftersom jag knappt fick någon som helst sömn i natt (skulle gissa ungefär två timmar) och gick upp klockan 4!!! (eftersom flyget gick 6.50, det tar en timme till flygplatsen och min pappa har slutat vara tidsoptimist och tycker att man ska vara i god tid och ha marginal) så är jag nu är ungefär så trött man kan bli. Har sovit lite sen jag kom hem, men eftersom hela lovet stavades sömnbrist så räcker det inte.

Bilresan till flygplatsen startade 4.35. "Det är för TIDIGT!" skrek hela min kropp men det hjälpte inte ett dugg. Under resans gång växlade temperaturen mellan -21 och -30 (MINUS TRETTIO!!!) grader celsius. Det "varmaste" var hemma i carporten och det allra kallaste på flugplatsen. Brr. Känn! sa pappa när vi klev ur bilen, känn på 30 minus! Jag känner, sa jag och gick in.

Flygplatser är lustiga ställen, med lustiga människor. Arlanda inget undantag. När vi stod och väntade på bagaget fanns två småpojkar, 4 och 5 år sisådär, som frågade sin mamma om det var deras väska som åkte förbi på rullbandet och när hon svarade nej frågade de när deras bagage skulle komma. 20 gånger. (Okej jag räknade inte exakt men det var väldigt många) På rullbandet åkte en lila sovsäck, en svart, en lila och en blå väska förbi lika många gånger utan att någon tog dem lika många gånger som ungarna frågade. Efter att vi hade tagit vårt bagage och checkat in det och gick ner med skidorna till specialbagageinlämningen (långt ord) åkte väskorna och sovsäcken fortfarande omkring på rullbandet. Någonstans i världen fanns det någon stackars människa som inte fick sin sovsäck. Sen var det väääärldens gulligaste unge med på planen (ja, de åkte också från Vilhelmina till Karlstad). Han var så himla söt! Vad underbart att vara bäbis egentligen. Bara springa omkring och vara gulig. Om man vill nåt är det bara att skrika, så kommer uppassningen.

Jag tänker hela tiden att vi börjar skolan imorgon, men kommer på två sekunder senare att det är i övermorgon. Det är lika stor lättnad varje gång.

Idag blev det ingen ordning. Men det är för att jag är trött. Egentligen borde jag plugga, det är ju inte så att jag har fått någonting överhuvudtaget gjort under lovet hittils. Men jag är för trött. Sparar det till imorgon. Så att jag kan komma på en till bra/mindre bra med andra ord superpatetiskt dålig undanflykt.

Dagens tävling: När familjen Tävlingsmänniska-och-Dålig-Förlorare satte sig i bilen vid halv fem imorse (jag ryser bara jag tänker på det) kom pappa på idén att vi skulle gissa hur många bilar vi skulle möta under resans gång. Henrik började med 5. Jag sa 2 mycket tveksamt (5 liksom?! Hallå, vi är i ödemarken). Pappa gjorde något slags ljud och sa 1 med kommentaren: "Det finns ju inga i vanliga fall." Hahah, jag var så trött att det faktiskt var riktigt kul. I alla fall, det tog ett bra tag innan vi mötte någon (det var en på en tvärgata inne i Storuman men den gilldes inte), men efter kanske tjugo minuter kom en. Yes! Frukta icke norrlänningar, ty det finns liv, det finns hopp för er här ute i ingenstansland! Strax därefter mötte vi en parkerad långtradare. Den räknas inte! tjöt pappa. Den räknas! tjöt jag och Henrik triumferande. Fast när vi hade bestämt att den räknades även om den var parkerad kände jag att det kanske inte var så bra för min del. Nu var det två, en til gick bra men sen var det kört för min del och då skulle småglinet vinna. Vi mötte tre bilar till. Skit. Två av dem blinkade, så hade pappa inte kört så fort så hade det blivit tre. Skiskitskitskit.

Dagens ungdom

Min fyraårige lillebror och jag hade idag ett, ja vad ska man kalla det, intressant/ jobbigt/ pinsamt samtal. Det hela började med att vi kom in på hur stora alla i familjen var.
"Hanna, vem är störst av dig och mamma?"
"Jag är längre än mamma men hon är äldre än mig" sa jag med en ond föraning om vart detta skulle leda. (Det är inte första gången sånt här har tagits upp)
"Men varför har du såna då?" och pekar på mina bröst.
"Öhm, det bara är så" sa jag lite undanflyktigt.
Douglas ser konfunderad ut, men tog efter lite väntan tog han upp frågan från ett annat håll:
"Vem är störst av dig och Henrik?" (min andre lillebror som är 17 år och 190 cm lång. Världen är orättvis)
"Jag är äldst (haha) men Henrik är längst"
"Men varför föddes inte du samtidigt som Max och jag?"
".. Eh.. För att jag är äldre än er"
"Ja.. Men Hanna, hur gör man bebisar?"
"Ööhmm.... Fråga igen om tio år.
"Va"
"Det får du lära dig i skolan"
Därefter flöt samtalet in på skolan, att man måste vara tyst och lyssna på lärarern och så vidare. Puh.. Jag känner mig inte direkt redo att ha the Talk om blommor och bin med honom än. If ever.

Dagens misslyckande: Endast tre kapitel i svenskaboken lästa. Och jag som stannade hemma från utflykten till Lycksele för att få i alla fall lite pluggande gjort under lovet. Men nej. Teven har verkligen en enorm dragningskraft vid vissa tillfällen. Jag tittade på Hitta Nemo istället. Mycket roligare.