Countdowns

Eftersom det finns så många ångestframkallande dagar som man kan räkna ned till (aka diverse deadlines, and of course, the-days-that-shall-not-be-mentioned-by-name) cirkulerande i min omkrets (aka the IB) så tänkte jag lista några dagar som det faktiskt är värt att räkna ned till. So, here it is, here it goes(anyone who doesn't love that song?):

• Det är 3 dagar kvar tills vi ska gödas med ännu ett bakverk i NG-rummet.
• Det är 24 dagar kvar tills vi börjar en, antagligen mycket välbehövlig, skolfri vecka (aka sportlovet).
• Det är 26 dagar kvar tills vi, jag och en buss andra roliga människor, beger oss till Trysil för att under de följande fem dagarna köra järnet i alla dess backar.
• Det är 119 dagar, 6 timmar och 43 minuter kvar tills vi, jag och tolv andra fantastiska människor, landar i en solig underbar stad kallad Barcelona där vi under den följande veckan inte kommer att starta krig trots att vi alla kommer bo i samma rum, nej nej, utan vara så lyckliga att vi antagligen inte kommer finna ord för det.
• Det är 135 dagar kvar tills vi alla sjunger om studentens lyckliga dagar.
• Det är 137 dagar kvar tills vi alla (som går på Tingvallagymnasiet) går på bal på stadshotellet. Det är ju nästan som på slottet.
• Alla resterande dagar av våra liv kan vi göra vad vi vill med. Förstår ni?! Världen kommer att ligga där, framför våra fötter. Det är bara att börja vandra. (För den som inte gillar detta finns andra färdmedel till förfogande).

Dagens fråga (känsliga läsare varnas - avviker från positiviteten som hittills genomsyrat inlägget, men håll ut till slutet - det blir bättre): If you were to choose gymnasie programme again, would you still choose the IB? (den var inte formulerad exakt så, men det var innebörden)

Min allra sötaste lärare gav oss idag försenade evaluation forms, dels om engelskan i sig men också ett separat papper med ovanstående fråga. Jag undrar om det finns någon på detta program som nån gång INTE tänkt den frågan. För min del har jag försökt att förtränga den, långt bak i bakhuvudet har jag försökt trycka den, för jag har varit så rädd att svaret skulle bli ett stort fett NEJ. Och nu tvingas jag fundera över den. Det är som gjort för att fylla mig med grubbel, ångest och depression.

Trots detta försökte jag att se det positiva i det. (Slutscenen i Life of Brian spelas just nu upp i mitt huvud). Även om jag inte kan se så mycket mening i allihopa just nu så kanske det finns en mening med det i alla fall? Är det inte så med allting jobbigt? Jag vet att jag låter überpretentiös och allt sånt nu, men det kanske är sant att "det som inte dödar, stärker."

There's a light at the end of the (IB)tunnel

Remember that.