Jag började läsa lite kemi, men höll på att somna. Kämpade inte emot ett dugg. Dessutom tror jag att jag börjar få feber.
När jag blir stor tänker jag uppfinna ett vaccin mot förkylning.
söndag 29 mars 2009
Ett högskoleprov, en körövning, en fotbollsmatch
Högskoleprov:
Jag och många (MÅNGA!) andra nördar som betalar för att skriva prov en hel lördag var asförbannade på det hjärnblödande Karlstadbuss. För det är ju det bästa som finns att stå och vänta en kvart på den försenade bussen som, när den väl kommer, stannar två sekunder, chauffören sticker ut huvudet och säger snorkigt att det är fullt. (No shit, på en lördagmorgon?! Just det, det är ju HÖGSKOLEPROV, men det är ju lätt att glömma när man har en hjärna som en ärta, som dessutom blöder, och IQ-värde mindre än en fiskpinne) "Ni får ta nästa." Som kom tjugo minuter senare. Hade jag kommit försent (det var nära) hade det för en gångs skull inte varit mitt fel.
Jag skrev fel datum på alla provpapper. 3 timmars sömn var ett faktum när en 8 blev en 9 efter 2:an.
Lagerlöfsalen var inte tyst tack vare min upplivande hostande stämma. Men inte var det någon som störde sig på det inte. Nejnej, det är ju bara trevligt.
Jag upptäckte dessutom att mina stövlar läcker in.
Körövning:
Jag tänkte först inte gå, men vad gör man inte för sina vänner.
Skönsången sponsrades inte av mig. Jag stod istället för inslag av falska toner och hostattacker.
Jag missade att golvet tog slut och tog ett gigantiskt steg nedåt med högerbenet.
'Cause I ain't good enough. But he still loves me. Man kan få bra låtar på hjärnan också.
Fotbollsmatch:
Portugiser är fjolliga. I min vision om fotboll ska man inte ha slimmade tröjor, kasta sig in i en annan spelare för att ramla och gråta efter mamma när motståndarlaget är B Ä T T R E. Det ska vara gula lösa tröjor (världens bästa Isaksson får dispens), lite skägg, lite Mellberg, ett par Larssons och lite Elm(ander). Bara för att visa hur mycket jag kan om svenska landslaget.
Ojdå, det blev visst lite stavfel i tryckeriet. Ronaldo/Rolando. "Jag vet, vi ger den till den svarta killen!" Problem solved.
0-0. Bollen ska IN I MÅL. Inte utanför, inte i målvaktens famn (såvida det inte är Isakssons), inte i stolpen, inte ovanför, inte på någon portugisfjolla. FotbollsspelarIQ är inget att skryta med.
Visar de svensk reklam på den svenska sidan bara? Vart finns den portugisiska? Eller anser Sverige att de har så mycket pengar att de kan lägga lite extra riksdaler på att promota (det är ett svenskt ord! Fick det på ordförståelsen. Fast det finns inte i Blogspots ordlista, men det gör inte riksdaler, portugisiska eller teve heller. Eller portugisfjolla, och det måste väl ändå vara ett riktigt ord?) Volvo, ELON och andra fantastiska företag? Mystiken tätnar.
Dagens plan: 1)Plugga kemi 2)Skriva jobbansökan 3)Inte gå ut 4)Titta på teve 5)Bli frisk. Mitt liv är väldigt enformigt. Alltid samma planer, alltid samma misslyckanden. Nummer fyra brukar jag klara av ganska bra i och för sig, men idag SKA jag klara de tre före det också. Nummer 5 är tyvärr bortom min förmåga.
.
Jag och många (MÅNGA!) andra nördar som betalar för att skriva prov en hel lördag var asförbannade på det hjärnblödande Karlstadbuss. För det är ju det bästa som finns att stå och vänta en kvart på den försenade bussen som, när den väl kommer, stannar två sekunder, chauffören sticker ut huvudet och säger snorkigt att det är fullt. (No shit, på en lördagmorgon?! Just det, det är ju HÖGSKOLEPROV, men det är ju lätt att glömma när man har en hjärna som en ärta, som dessutom blöder, och IQ-värde mindre än en fiskpinne) "Ni får ta nästa." Som kom tjugo minuter senare. Hade jag kommit försent (det var nära) hade det för en gångs skull inte varit mitt fel.
Jag skrev fel datum på alla provpapper. 3 timmars sömn var ett faktum när en 8 blev en 9 efter 2:an.
Lagerlöfsalen var inte tyst tack vare min upplivande hostande stämma. Men inte var det någon som störde sig på det inte. Nejnej, det är ju bara trevligt.
Jag upptäckte dessutom att mina stövlar läcker in.
Körövning:
Jag tänkte först inte gå, men vad gör man inte för sina vänner.
Skönsången sponsrades inte av mig. Jag stod istället för inslag av falska toner och hostattacker.
Jag missade att golvet tog slut och tog ett gigantiskt steg nedåt med högerbenet.
'Cause I ain't good enough. But he still loves me. Man kan få bra låtar på hjärnan också.
Fotbollsmatch:
Portugiser är fjolliga. I min vision om fotboll ska man inte ha slimmade tröjor, kasta sig in i en annan spelare för att ramla och gråta efter mamma när motståndarlaget är B Ä T T R E. Det ska vara gula lösa tröjor (världens bästa Isaksson får dispens), lite skägg, lite Mellberg, ett par Larssons och lite Elm(ander). Bara för att visa hur mycket jag kan om svenska landslaget.
Ojdå, det blev visst lite stavfel i tryckeriet. Ronaldo/Rolando. "Jag vet, vi ger den till den svarta killen!" Problem solved.
0-0. Bollen ska IN I MÅL. Inte utanför, inte i målvaktens famn (såvida det inte är Isakssons), inte i stolpen, inte ovanför, inte på någon portugisfjolla. FotbollsspelarIQ är inget att skryta med.
Visar de svensk reklam på den svenska sidan bara? Vart finns den portugisiska? Eller anser Sverige att de har så mycket pengar att de kan lägga lite extra riksdaler på att promota (det är ett svenskt ord! Fick det på ordförståelsen. Fast det finns inte i Blogspots ordlista, men det gör inte riksdaler, portugisiska eller teve heller. Eller portugisfjolla, och det måste väl ändå vara ett riktigt ord?) Volvo, ELON och andra fantastiska företag? Mystiken tätnar.
Dagens plan: 1)Plugga kemi 2)Skriva jobbansökan 3)Inte gå ut 4)Titta på teve 5)Bli frisk. Mitt liv är väldigt enformigt. Alltid samma planer, alltid samma misslyckanden. Nummer fyra brukar jag klara av ganska bra i och för sig, men idag SKA jag klara de tre före det också. Nummer 5 är tyvärr bortom min förmåga.
.
fredag 27 mars 2009
Förberedelser inför Högskoleprovet
Ikväll har jag suttit med mamma och tittat på Let's Dance. Varvat med att koka pasta till salladslunchen imorgon, ta en dusch och kollat morgondagens busstidtabell.
Min kära svenskalärare Mia sa såhär om detta program: "Det kollar man på på fredagkvällar om man är småbarnsförälder."
För att se detta från den positiva sidan kan man säga att det ska börjas i tid. Från den negativa sidan sett är jag fruktansvärt patetisk.
Inte nog med att jag placerade mig i soffan klockan 20.00 i ren tristess och brist på liv, jag skrattade åt David Hellenius (programledaren för er med liv) alla skämt (inombords eller rakt ut), funderade över om Jessica Almenäs (den andra programledaren, återigen för er med liv) var blind när hon valde klänning eftersom den var så gräsligt ful och kände en brinnande längtan efter att lära mig allt det där själv. Bugg, paso doble, jive, vals, you name it. Plus att jag sitter här och skriver detta i vänta på att de ska komma tillbaka i dumburken med resultatet om vem som vunnit.
Och där var min framtid som småbarnsmamma utstakad.
Tyvärr nämnde de inget om logik eller läsförståelse.
Hade det varit mer patetiskt om jag hade suttit och tittat på gamla högskoleprov?
Mer motiverat? Ja.
Mer nördigt? Ja.
Bättre? Antagligen.
Men vart dessa två fredagsunderhållningsalternativ hamnar på den patetiska skalan, det är frågan.
Imorgon 8.20 ska jag infinna mig i Lagerlöfssalen 1A305. Det är nästan så att jag vill försova mig och bara skita i allt.
Nu måste jag gå för resultaten i den största händelsen i Svea Rike på hela året har kommit.
Jag är en 18-årig småbarnsmamma utan barn, man, villa (egen-betalad alltså), hund eller Volvo. Tack för mig.
Min kära svenskalärare Mia sa såhär om detta program: "Det kollar man på på fredagkvällar om man är småbarnsförälder."
För att se detta från den positiva sidan kan man säga att det ska börjas i tid. Från den negativa sidan sett är jag fruktansvärt patetisk.
Inte nog med att jag placerade mig i soffan klockan 20.00 i ren tristess och brist på liv, jag skrattade åt David Hellenius (programledaren för er med liv) alla skämt (inombords eller rakt ut), funderade över om Jessica Almenäs (den andra programledaren, återigen för er med liv) var blind när hon valde klänning eftersom den var så gräsligt ful och kände en brinnande längtan efter att lära mig allt det där själv. Bugg, paso doble, jive, vals, you name it. Plus att jag sitter här och skriver detta i vänta på att de ska komma tillbaka i dumburken med resultatet om vem som vunnit.
Och där var min framtid som småbarnsmamma utstakad.
Tyvärr nämnde de inget om logik eller läsförståelse.
Hade det varit mer patetiskt om jag hade suttit och tittat på gamla högskoleprov?
Mer motiverat? Ja.
Mer nördigt? Ja.
Bättre? Antagligen.
Men vart dessa två fredagsunderhållningsalternativ hamnar på den patetiska skalan, det är frågan.
Imorgon 8.20 ska jag infinna mig i Lagerlöfssalen 1A305. Det är nästan så att jag vill försova mig och bara skita i allt.
Nu måste jag gå för resultaten i den största händelsen i Svea Rike på hela året har kommit.
Jag är en 18-årig småbarnsmamma utan barn, man, villa (egen-betalad alltså), hund eller Volvo. Tack för mig.
3x Oskyldigt Överfallen
Grattis till den som har missat att det snöar. Igen. Jag gillar inte när den globala uppvärmningen ändrar våra årstider hipp som happ. Och jag gillar inte att det snöar i mars snart april för det ligger bara kvar någon enstaka dag och så måste man gå igenom hela den vedervärdiga töprocessen. Igen. Och igen. Eftersom det är ett återkommande inslag den svenska våren. Jag vill vara en björn. Och vakna i maj.
Det finns ett väldigt förrädiskt ställe på vägen mellan mitt hem och skolan om man befinner sig på en cykel. Det är beläget på Hagaborg, med alla dess pensionärs/barnfamiljshus precis innan Gubbholmen (jag fnissar lite varje gång jag hör/säger/skriver/läser det namnet. Vart finns Gummholmen liksom?) där det är ett par såna här röda bommar med lite gula steeck på för att bilar inte ska kunna köra in hur som helst och störa alla lekande ungar och pensionärer med rullatorer. Då måste de ha någon slags nyckel för att låsa upp. Jag har under min levnadstid på Norrstrand i Karlstad sett många taxibilar (åt alla pensionärer som inte ens orkar gå tjugo meter med rullatorn) (kanske några andra typer av människor också), några enstaka plogbilar och ambulanser göra detta. Vilket egentligen inte alls har med ämnet att göra. Anyway, när man ska cykla igenom dessa bommar måste man svänga lite, först åt höger för att inte köra in i den andra bommen, och sen åt vänster för att inte köra in i antingen det tre decimeter höga staketet (om man är på väg till mitt hem), eller i en stor buskhäck (om man är på väg mot skolan).
Januari 2007: På väg mot skolan, tidig morgon. Jag klarar första svängningen, men hjulen tycker inte att nästa sväng är en bra idé och glider undan. Jag landar väldigt snyggt på mage. Kvinnan efter mig frågar hur det gick. Aningen chockad svarar jag ingenting, undrar bara i mitt stilla och chockade sinne vad det var som egentligen hände. "Det är jättehalt ute" för jag höra av X antal personer under dagen. Nähä?!?
Februari 2009: På väg hemåt, sen eftermiddag. Jag är inte så koncentrerad på bommarna. Det är ju vår!!! Ursäkta, det VAR vår. Ingen snö, ingen is, men fortfarande en herrans massa grus. Inget att oroa sig för med andra ord. Men. Styret och ena bommen frontalkrockar. Bang låter det. Jag flyger ner på marken i slow-motion (ja alltså, jag gjorde ju inte det, men det kändes som det. Förstod äntligen uttrycket att två sekunder kan kännas som en evighet), och landar med ett brak på knän, ben och mage. Förstår inte riktigt vad som hände, och ligger kvar i ett par sekunder. Drar sedan upp kroppen och cykeln från gruset. Samtidigt försöker jag kolla om någon såg mig. Verkar inte som det. Puh, vad pinsamt det hade varit. Börjar linka iväg med cykelskrället från brottsplatsen. Kommer fem meter innan en gubbe från andra våningen i det närmsta lägenhetshuset ropar och undrar om det gick bra. "Jadå, ingen fara" svarar jag samtidigt som jag känner begynnelsen av en molande värk i knäna och på smalbenen. Hade han stått där hela tiden och kollat? Eller var kraschen så våldsam att den hördes in till hans lägenhet? Eller var han kanske synsk? Kunde han inte ha sett att jag inte ville att någon skulle mig i detta pinsamma ögonblick i så fall?
27 Mars 2009: På väg hemåt, eftermiddag. Jag bromsar in innan bommarna. Men cykeln håller inte med, plötsligt är både den och jag mer parallella med marken än med ministaketet, häcken och pensionärs/barnfamiljshusen. En man en bit bakom börjar gå mot mig, så jag skyndar mig med att bli mindre parallell med marken och börjar gå relativt sakta igenom bommarna och pensionärs/barnfamiljs-området där bara bilar med tillstånd får köra och det finns farthinder för cyklar. Mannen i plogbilen stannar när jag kommer till honom, öppnar dörren och ropar standardfrasen "gick det bra?" Jag nickar och jaaadå, det är ingen fara. "Det blir så glatt när jag plogar." Där kan man snacka dubbelbetydelse, wordplay, whatever you wanna call it. Halt ja, roligt nej.
Jag går hem i det förbannade slasket.
Det finns ett ställe med likadana bommar på andra sidan pensionärs/barnfamiljs-området där bommarna sitter tätare ihop och det är också närmare till ministaketet när man har kommit igenom dem så man måste göra en skarpare andrasväng. Vissa skulle säga att det är lite ironiskt att jag har ramlat tre gånger på det "lätta" stället men ingen på det "svåra." Man kan diskutera djupare mening i detta men det tänker jag inte gå in på nu. Jag är helt enkelt bara väldigt ologisk. På alla sätt som går.
Men det är faktiskt inte bara jag som skrattar hejdlöst åt låtar om korvar och torv och andra saker man antagligen borde uppsöka psykolog för.
Dagens look: Ögon i kors, skelande ögon, uppblåsta kinder, underbett, grisnäsa, ja, crazy-looking grimaser av alla dess slag kommer att bli den nya flugan. Gärna i kombination med varandra. Jag undrar vad det var i de där kakorna egentligen. De holländska coffee shopsen kanske har nästlat sig in i Konsum Värmlands sortiment. Special brownies har gjort att NG is officially going fluumflumflumflumfluu-um. En Reaction till the Revolution last week.
Det finns ett väldigt förrädiskt ställe på vägen mellan mitt hem och skolan om man befinner sig på en cykel. Det är beläget på Hagaborg, med alla dess pensionärs/barnfamiljshus precis innan Gubbholmen (jag fnissar lite varje gång jag hör/säger/skriver/läser det namnet. Vart finns Gummholmen liksom?) där det är ett par såna här röda bommar med lite gula steeck på för att bilar inte ska kunna köra in hur som helst och störa alla lekande ungar och pensionärer med rullatorer. Då måste de ha någon slags nyckel för att låsa upp. Jag har under min levnadstid på Norrstrand i Karlstad sett många taxibilar (åt alla pensionärer som inte ens orkar gå tjugo meter med rullatorn) (kanske några andra typer av människor också), några enstaka plogbilar och ambulanser göra detta. Vilket egentligen inte alls har med ämnet att göra. Anyway, när man ska cykla igenom dessa bommar måste man svänga lite, först åt höger för att inte köra in i den andra bommen, och sen åt vänster för att inte köra in i antingen det tre decimeter höga staketet (om man är på väg till mitt hem), eller i en stor buskhäck (om man är på väg mot skolan).
Januari 2007: På väg mot skolan, tidig morgon. Jag klarar första svängningen, men hjulen tycker inte att nästa sväng är en bra idé och glider undan. Jag landar väldigt snyggt på mage. Kvinnan efter mig frågar hur det gick. Aningen chockad svarar jag ingenting, undrar bara i mitt stilla och chockade sinne vad det var som egentligen hände. "Det är jättehalt ute" för jag höra av X antal personer under dagen. Nähä?!?
Februari 2009: På väg hemåt, sen eftermiddag. Jag är inte så koncentrerad på bommarna. Det är ju vår!!! Ursäkta, det VAR vår. Ingen snö, ingen is, men fortfarande en herrans massa grus. Inget att oroa sig för med andra ord. Men. Styret och ena bommen frontalkrockar. Bang låter det. Jag flyger ner på marken i slow-motion (ja alltså, jag gjorde ju inte det, men det kändes som det. Förstod äntligen uttrycket att två sekunder kan kännas som en evighet), och landar med ett brak på knän, ben och mage. Förstår inte riktigt vad som hände, och ligger kvar i ett par sekunder. Drar sedan upp kroppen och cykeln från gruset. Samtidigt försöker jag kolla om någon såg mig. Verkar inte som det. Puh, vad pinsamt det hade varit. Börjar linka iväg med cykelskrället från brottsplatsen. Kommer fem meter innan en gubbe från andra våningen i det närmsta lägenhetshuset ropar och undrar om det gick bra. "Jadå, ingen fara" svarar jag samtidigt som jag känner begynnelsen av en molande värk i knäna och på smalbenen. Hade han stått där hela tiden och kollat? Eller var kraschen så våldsam att den hördes in till hans lägenhet? Eller var han kanske synsk? Kunde han inte ha sett att jag inte ville att någon skulle mig i detta pinsamma ögonblick i så fall?
27 Mars 2009: På väg hemåt, eftermiddag. Jag bromsar in innan bommarna. Men cykeln håller inte med, plötsligt är både den och jag mer parallella med marken än med ministaketet, häcken och pensionärs/barnfamiljshusen. En man en bit bakom börjar gå mot mig, så jag skyndar mig med att bli mindre parallell med marken och börjar gå relativt sakta igenom bommarna och pensionärs/barnfamiljs-området där bara bilar med tillstånd får köra och det finns farthinder för cyklar. Mannen i plogbilen stannar när jag kommer till honom, öppnar dörren och ropar standardfrasen "gick det bra?" Jag nickar och jaaadå, det är ingen fara. "Det blir så glatt när jag plogar." Där kan man snacka dubbelbetydelse, wordplay, whatever you wanna call it. Halt ja, roligt nej.
Jag går hem i det förbannade slasket.
Det finns ett ställe med likadana bommar på andra sidan pensionärs/barnfamiljs-området där bommarna sitter tätare ihop och det är också närmare till ministaketet när man har kommit igenom dem så man måste göra en skarpare andrasväng. Vissa skulle säga att det är lite ironiskt att jag har ramlat tre gånger på det "lätta" stället men ingen på det "svåra." Man kan diskutera djupare mening i detta men det tänker jag inte gå in på nu. Jag är helt enkelt bara väldigt ologisk. På alla sätt som går.
Men det är faktiskt inte bara jag som skrattar hejdlöst åt låtar om korvar och torv och andra saker man antagligen borde uppsöka psykolog för.
Dagens look: Ögon i kors, skelande ögon, uppblåsta kinder, underbett, grisnäsa, ja, crazy-looking grimaser av alla dess slag kommer att bli den nya flugan. Gärna i kombination med varandra. Jag undrar vad det var i de där kakorna egentligen. De holländska coffee shopsen kanske har nästlat sig in i Konsum Värmlands sortiment. Special brownies har gjort att NG is officially going fluumflumflumflumfluu-um. En Reaction till the Revolution last week.
tisdag 24 mars 2009
Det börjar vända
I förrgår såg jag bilplåtsnummer 029 efter att ha varit fast i tvåhundra år (okej, två månader kanske) med sinande och nästan uttömt hopp.
Igår smakade skolans kokta potatis och köttbullar helt okej. (Kräsna klubben håller förstås inte med, men det gör de ju aldrig.)
Igår började jag lite kemi revision. Lite. Med Becks i skolan. Det är allt tur att jag inte får hemskolning, då skulle jag inte lära mig någonting.
Igår fick jag ett arbetsbetyg från mitt förra sommarjobb med mycket lovord. Fit for fight med jobbintervjuare. Om jag nu kommer möta några.
Idag när jag köpte kort till min farmor på Akademibokhandeln var det en kvinna, det är nog elakt att kalla henne tant för hon var väl typ 35, som frågade expediten om de hade kartor över Barcelona.
Idag fick jag mitt fullständiga betyg från PDP (som ska användas i jobbansökningar) och några mer eller mindre bra svar från Lena Borg.
Idag insåg jag att jag har endast en timme service kvar och sen är CAS slut. Återstår bara att ringa alla supervisors... Och fylla i alla forms. Blä.
Idag har varit på volleybollträning för första gången på snart ett år. Insikter: Det är världens bästa sport. Jag hade kunnat vara mer otränad. Och mina knän gör inte alls ont.
Idag har jag lyckats göra lite franska. (Andra halvan av filmrecensionen)
Idag har jag misslyckats med att gå och lägga mig tidigt (klockan visar 23.48). Men man kan ju inte vara perfekt jämt.
Jag är som en cykel. Mina bromsar har varit sönder. Därför har jag susat helt okontrollerat i en nedförsbacke som aldrig blir plan. Att laga bromsar då är sannerligen ingen lätt uppgift. Utan bromsar kan man inte stanna, och om man inte stannar kan man inte heller vända och börja trampa uppåt, mot toppen. Men på något mirakulöst sätt så kanske man kan lyckas stanna utan bromsar. Eller så har de lagats utav sig själva. Just nu skulle jag säga att jag är i stanna-stadiet. Eller möjligen Vändningen. Imorgon, eller på torsdag, ska jag börja trampa igen. Mot toppen.
(Pretentiösa liknelser ska bli mitt nya signum. Fast jag kommer tröttna på det)
Dagens besvikelse: Den flummiga vikarien på kulturskolan var inte lika flummig och konstnärssjäls-estet-aktig som förra gången. Då: "Kan du försöka sjunga musiken när du spelar?" Nu: "Kan du böja på fingrarna när du spelar?" Vad har hänt med Bullen Långkjol? Nu var hon ju bara en vanlig tråkig pianolärare. Det har jag ju de vanliga tråkiga lektionerna till.
Igår smakade skolans kokta potatis och köttbullar helt okej. (Kräsna klubben håller förstås inte med, men det gör de ju aldrig.)
Igår började jag lite kemi revision. Lite. Med Becks i skolan. Det är allt tur att jag inte får hemskolning, då skulle jag inte lära mig någonting.
Igår fick jag ett arbetsbetyg från mitt förra sommarjobb med mycket lovord. Fit for fight med jobbintervjuare. Om jag nu kommer möta några.
Idag när jag köpte kort till min farmor på Akademibokhandeln var det en kvinna, det är nog elakt att kalla henne tant för hon var väl typ 35, som frågade expediten om de hade kartor över Barcelona.
Idag fick jag mitt fullständiga betyg från PDP (som ska användas i jobbansökningar) och några mer eller mindre bra svar från Lena Borg.
Idag insåg jag att jag har endast en timme service kvar och sen är CAS slut. Återstår bara att ringa alla supervisors... Och fylla i alla forms. Blä.
Idag har varit på volleybollträning för första gången på snart ett år. Insikter: Det är världens bästa sport. Jag hade kunnat vara mer otränad. Och mina knän gör inte alls ont.
Idag har jag lyckats göra lite franska. (Andra halvan av filmrecensionen)
Idag har jag misslyckats med att gå och lägga mig tidigt (klockan visar 23.48). Men man kan ju inte vara perfekt jämt.
Jag är som en cykel. Mina bromsar har varit sönder. Därför har jag susat helt okontrollerat i en nedförsbacke som aldrig blir plan. Att laga bromsar då är sannerligen ingen lätt uppgift. Utan bromsar kan man inte stanna, och om man inte stannar kan man inte heller vända och börja trampa uppåt, mot toppen. Men på något mirakulöst sätt så kanske man kan lyckas stanna utan bromsar. Eller så har de lagats utav sig själva. Just nu skulle jag säga att jag är i stanna-stadiet. Eller möjligen Vändningen. Imorgon, eller på torsdag, ska jag börja trampa igen. Mot toppen.
(Pretentiösa liknelser ska bli mitt nya signum. Fast jag kommer tröttna på det)
Dagens besvikelse: Den flummiga vikarien på kulturskolan var inte lika flummig och konstnärssjäls-estet-aktig som förra gången. Då: "Kan du försöka sjunga musiken när du spelar?" Nu: "Kan du böja på fingrarna när du spelar?" Vad har hänt med Bullen Långkjol? Nu var hon ju bara en vanlig tråkig pianolärare. Det har jag ju de vanliga tråkiga lektionerna till.
söndag 22 mars 2009
Anna-Greta Bosenius har brutit benet
Det var en gång en liten gumma (eller nej, hon var faktiskt ganska lång, ungefär lika lång som undertecknad vilket är närmare 1.70 än 1.60) som bodde i ett litet litet rött hus i skogen i den lilla byn Låttsbyn utanför ett litet samhälle allmänt (eller ja, mer eller mindre) känt som Dals-Rostock som låg utanför det lite större samhället, det var nästan så att man kunde kalla det stad, Mellerud, i Dalsland, landskapet utan städer och trafikljus, men massa samhällen som antingen började på Dals- eller slutade på -fors, i Sverige, Norden, Universum.
Gumman hade i sitt liv varit med om mycket. Hon hade flyttat från Sundsvall, som man oftast räknade som en stad, dock inte bland de största i Svea Rike, till Vidön på Hammarö med sin familj. Hon hade studerat till lärarinna på Tingvallagymnasiet i Karlstad som på den tiden var ett flickläroverk utan snobbiga hockeykillar och andra killtyper. På den tiden kallades dock inte killar för killar utan för pojkar, men dessa var alltså inte välkomna in på Tingvallagymnasiet. Undertecknad tycker för övrigt att det är väldigt coolt att sitta i samma klassrum, gå på samma golv och våndas i samma aula som hennes farmor gjorde X antal år innan henne. Gumman flydde senare fältet ner till Dalsland, efter att ha träffat sig en trevlig pojke som hette Lennart. Valet av ställe att bosätta sig på, på en stor gård i närheten av Dals-Rostock, kom sig enligt hörsägen av att det låg mittemellan tre stycken av landets travbanor. Undertecknad kan bara med säkerhet namnge en av dessa tre på rak arm. Det är också den som ligger henne närmast och som har samma namn som hockeylaget nummer ett. Undertecknad tycker att den som inte förstår denna icke-kryptiska beskrivning kan gå och allmänbilda sig själv lite. De andra två travbanorna skulle kunna vara Årjäng och Åby (den senare belägen i Göteborg för den icke-insatte. Lägg märke till att undertecknad här var snäll och gav informationen utan befallningar om allmänbildande), ty undertecknad har ett svagt minne av att hennes far har nämnt detta någon gång i hennes liv.
På denna gård mitt i de dalsländska skogarna födde gumman och gubben upp en hel drös med hästar och ungar. Hästdrösen var dock markant större än ungdrösen, som egentligen inte var en sådan drös med tanke på att den bestod av endast fyra individer. En mindre drös med andra ord. Namn gavs i alla fall åt både hästarna och ungarna och där levde de i cirkus tjugo år. De förflyttade sig till en annan gård inte långt därifrån. Ungarna började vid samma tid som flytten flyga ur boet en efter en och gumman och gubben fann sig snart själva i det stora huset. Men de misströstade icke, de hade ju djuren att ta hand om. Och ungarna kom ju och hälsade på då och då. Det dröjde inte heller evigheter innan ungarna började ploppa fram egna ungar. (Undertecknad var för övrigt först med att ploppa fram av dessa.) Två stycken kom till och med på samma dag, fast med sex års tidsskillnad. En av dessa var undertecknad, den andra hennes kusin som har samma namn som en nordisk gudinna på F. Undertecknad anser att även detta hör till allmänbildningen. För den som inte håller med så är Wikipedias icke-gudomliga tjänster aldrig långt borta.
Men gumman och gubben började nu bli just det som gummor och gubbar är: gamla och stelbenta. Genom ett bostadsbyte med sin näst yngste unge och yngste son förflyttade de sig till sin nuvarande adress i Låttsbyn, där gumman idag lever som en äkta pensionär och farmor: sköter om sin trädgård med tusen olika blomsorter i, lagar mat som får alla hennes närmaste att längta till släktträffarna då hon står vid spisen, går och lägger sig klockan nio på kvällen och så vidare.
Undertecknad skulle kunna prata om denna gumma i evigheter för hon älskar henne, och det är inte bara på grund av hennes matlagning.
Gumman jag talar om är min farmor. Egentligen är hon inte så gummig av sig, men vad ska man annars kalla henne? Hon är ju faktiskt över 70 år, och då kallas man gumma oavsett hur man är till sättet. Denna världens bästa gumma har nu alltså gått och brutit benet och måste gå gipsad i sex veckor. Jag har aldrig brutit något. Det närmaste jag kommit till en fraktur av det slaget var en spricka i handleden som jag fick när jag var åtta-nio år och åkte inlines utan handledsskydd för att varken jag eller mamma orkade leta rätt på dem. Självklart ramlade jag då, men bröt jag något? Nej, men min farmor, hon ska gå och bryta ben och krossa ryggkotor och allt möjligt ont, och hon har aldrig varit i närheten av inlines så vitt jag vet.
Jag tror att jag ska skicka ett kort. Eller varför inte ringa? Nog för att hon är döv på ena örat men på det andra hör hon utmärkt. Fast det får nog bli imorgon i så fall.
Dagens plugg: Jag har läst ut Bambi på franska. Och då hade jag läst mer än halva innan idag, och med tanke på att det är väldigt stor text och mycket bilder kan jag inte säga att jag är stolt över vad jag har åstadkommit idag. Idag har varit en icke-plugg dag fylld med ångest och inte ens en gnutta vettighet. Som vanligt alltså. Den positive/pluggnörden skulle säga att det finns fortfarande några timmar kvar av dygnet, men eftersom jag är jag och jaget i denna mening inte är positiv så kommer det inte att bli något plugg för min del. Jag önskar att jag kunde byta ut min hjärna mot en mer pluggvänlig och orädd version.
Gumman hade i sitt liv varit med om mycket. Hon hade flyttat från Sundsvall, som man oftast räknade som en stad, dock inte bland de största i Svea Rike, till Vidön på Hammarö med sin familj. Hon hade studerat till lärarinna på Tingvallagymnasiet i Karlstad som på den tiden var ett flickläroverk utan snobbiga hockeykillar och andra killtyper. På den tiden kallades dock inte killar för killar utan för pojkar, men dessa var alltså inte välkomna in på Tingvallagymnasiet. Undertecknad tycker för övrigt att det är väldigt coolt att sitta i samma klassrum, gå på samma golv och våndas i samma aula som hennes farmor gjorde X antal år innan henne. Gumman flydde senare fältet ner till Dalsland, efter att ha träffat sig en trevlig pojke som hette Lennart. Valet av ställe att bosätta sig på, på en stor gård i närheten av Dals-Rostock, kom sig enligt hörsägen av att det låg mittemellan tre stycken av landets travbanor. Undertecknad kan bara med säkerhet namnge en av dessa tre på rak arm. Det är också den som ligger henne närmast och som har samma namn som hockeylaget nummer ett. Undertecknad tycker att den som inte förstår denna icke-kryptiska beskrivning kan gå och allmänbilda sig själv lite. De andra två travbanorna skulle kunna vara Årjäng och Åby (den senare belägen i Göteborg för den icke-insatte. Lägg märke till att undertecknad här var snäll och gav informationen utan befallningar om allmänbildande), ty undertecknad har ett svagt minne av att hennes far har nämnt detta någon gång i hennes liv.
På denna gård mitt i de dalsländska skogarna födde gumman och gubben upp en hel drös med hästar och ungar. Hästdrösen var dock markant större än ungdrösen, som egentligen inte var en sådan drös med tanke på att den bestod av endast fyra individer. En mindre drös med andra ord. Namn gavs i alla fall åt både hästarna och ungarna och där levde de i cirkus tjugo år. De förflyttade sig till en annan gård inte långt därifrån. Ungarna började vid samma tid som flytten flyga ur boet en efter en och gumman och gubben fann sig snart själva i det stora huset. Men de misströstade icke, de hade ju djuren att ta hand om. Och ungarna kom ju och hälsade på då och då. Det dröjde inte heller evigheter innan ungarna började ploppa fram egna ungar. (Undertecknad var för övrigt först med att ploppa fram av dessa.) Två stycken kom till och med på samma dag, fast med sex års tidsskillnad. En av dessa var undertecknad, den andra hennes kusin som har samma namn som en nordisk gudinna på F. Undertecknad anser att även detta hör till allmänbildningen. För den som inte håller med så är Wikipedias icke-gudomliga tjänster aldrig långt borta.
Men gumman och gubben började nu bli just det som gummor och gubbar är: gamla och stelbenta. Genom ett bostadsbyte med sin näst yngste unge och yngste son förflyttade de sig till sin nuvarande adress i Låttsbyn, där gumman idag lever som en äkta pensionär och farmor: sköter om sin trädgård med tusen olika blomsorter i, lagar mat som får alla hennes närmaste att längta till släktträffarna då hon står vid spisen, går och lägger sig klockan nio på kvällen och så vidare.
Undertecknad skulle kunna prata om denna gumma i evigheter för hon älskar henne, och det är inte bara på grund av hennes matlagning.
Gumman jag talar om är min farmor. Egentligen är hon inte så gummig av sig, men vad ska man annars kalla henne? Hon är ju faktiskt över 70 år, och då kallas man gumma oavsett hur man är till sättet. Denna världens bästa gumma har nu alltså gått och brutit benet och måste gå gipsad i sex veckor. Jag har aldrig brutit något. Det närmaste jag kommit till en fraktur av det slaget var en spricka i handleden som jag fick när jag var åtta-nio år och åkte inlines utan handledsskydd för att varken jag eller mamma orkade leta rätt på dem. Självklart ramlade jag då, men bröt jag något? Nej, men min farmor, hon ska gå och bryta ben och krossa ryggkotor och allt möjligt ont, och hon har aldrig varit i närheten av inlines så vitt jag vet.
Jag tror att jag ska skicka ett kort. Eller varför inte ringa? Nog för att hon är döv på ena örat men på det andra hör hon utmärkt. Fast det får nog bli imorgon i så fall.
Dagens plugg: Jag har läst ut Bambi på franska. Och då hade jag läst mer än halva innan idag, och med tanke på att det är väldigt stor text och mycket bilder kan jag inte säga att jag är stolt över vad jag har åstadkommit idag. Idag har varit en icke-plugg dag fylld med ångest och inte ens en gnutta vettighet. Som vanligt alltså. Den positive/pluggnörden skulle säga att det finns fortfarande några timmar kvar av dygnet, men eftersom jag är jag och jaget i denna mening inte är positiv så kommer det inte att bli något plugg för min del. Jag önskar att jag kunde byta ut min hjärna mot en mer pluggvänlig och orädd version.
torsdag 19 mars 2009
Meningslöst segande och degande
Sitter i en datacell. Kollar på klockan. 11.47. Börjar 13.25. Såvida vi inte har mentorstid, då börjar jag... nån gång när Eva behagar visa sig däruppe i annexet. Går in på Youtube. Vad ska vi lyssna på... Hm....... Namnet Laleh dyker av någon anledning upp i huvudet. Vet inte varför. Ett tag sen man hörde den stämman. Kanske skulle testa att lägga upp ett klipp. Bara för att se om det är jag eller min dator som är problemet.
Två minuter senare: Varför bryr jag mig ens om att försöka när jag vet att teknikens förbannelse vilar över mig.
Muffinsutdelningen gick ju bra i alla fall. Annars hade jag kanske möjligtvis varit lite aningen sådär mikroskopiskt sur över att ha gått upp kvart i sju för att göra folk glada om de inte hade blivit det.
Jag borde ringa Mårbacka angående sommarjobbet. Bara för att visa att jag vill ha det. Problemet är ju att jag måste fråga nånting då. Men jag har ingenting att fråga dem som inte stod i annonsen eller som jag kan ta upp på en eventuell intervju. Ska jag kanske ringa och låtsas som att jag inte har fått mejlet om att de hör av sig så fort som möjligt och fråga när de hör av sig? Bara för att visa hur otroligt motiverad jag är och hur gärna jag vill ha det. Eller är det överdrivet? Kan inte bestämma mig....
Nu är klockan 12.15. Vem har någonsin sagt att dryga håltimmar är till för att göra något vettigt på? Förresten har jag inte ens håltimme, för jag har inte börjat än, så det kallas extremlång sovmorgon. Varför det skulle vara bättre för meningslösheter än håltimmar kan jag inte säga. Det var väl bara ett väldigt obra bortförklaringsförsök. Lägg märke till att jag inte skrev dåligt. Kan dock inte förklara varför jag inte skrev dåligt, det är ju den rätta benämningen, det ord som passar in och förklarar bortförklaringsförsökets rätta natur precis. Ändå vill jag inte kalla mig själv dålig. Varför obra skulle vara bättre vet jag inte. Jag vet inte så mycket överhuvudtaget egentligen. Det är obra.
Dagens mejl: Apropå datorer och mer eller mindre klockrena liknelser så fick jag det här för inte så längesedan, rättare sagt igår klockan 16.49, men jag såg det först idag så därför ger jag mig själv rätten att kalla det dagens mejl.
En språklärare försökte förklara det här med tinget "kön" för sina elever.
T ex, sa läraren, benämns båtar, flygplan och orkaner som "hon".
En av eleverna undrade vilket kön i så fall en dator skulle vara.
Läraren gjorde detta till en gruppuppgift och delade upp klassen i två grupper - killar för sig och tjejer för sig.
Uppgiften var att ge datorn ett kön och motivera varför.
Tjejerna kom fram till att en dator definitivt är en "han" eftersom:
1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan att få instruktioner.
2. Det är meningen att han skall hjälpa till att lösa dina problem, men hälften av tiden är han själv det största problemet.
3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.
4. Så fort du skaffat dig en vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.
Killarna, å andra sidan, ansåg att en dator är en "hon" eftersom:
1. Ingen, utom hennes skapare, kan förstå den inbyggda logiken.
2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.
3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.
4. Så fort du har fastnat för en, kommer du att tvingas spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.
Var får du allt ifrån???
12.28...............
Två minuter senare: Varför bryr jag mig ens om att försöka när jag vet att teknikens förbannelse vilar över mig.
Muffinsutdelningen gick ju bra i alla fall. Annars hade jag kanske möjligtvis varit lite aningen sådär mikroskopiskt sur över att ha gått upp kvart i sju för att göra folk glada om de inte hade blivit det.
Jag borde ringa Mårbacka angående sommarjobbet. Bara för att visa att jag vill ha det. Problemet är ju att jag måste fråga nånting då. Men jag har ingenting att fråga dem som inte stod i annonsen eller som jag kan ta upp på en eventuell intervju. Ska jag kanske ringa och låtsas som att jag inte har fått mejlet om att de hör av sig så fort som möjligt och fråga när de hör av sig? Bara för att visa hur otroligt motiverad jag är och hur gärna jag vill ha det. Eller är det överdrivet? Kan inte bestämma mig....
Nu är klockan 12.15. Vem har någonsin sagt att dryga håltimmar är till för att göra något vettigt på? Förresten har jag inte ens håltimme, för jag har inte börjat än, så det kallas extremlång sovmorgon. Varför det skulle vara bättre för meningslösheter än håltimmar kan jag inte säga. Det var väl bara ett väldigt obra bortförklaringsförsök. Lägg märke till att jag inte skrev dåligt. Kan dock inte förklara varför jag inte skrev dåligt, det är ju den rätta benämningen, det ord som passar in och förklarar bortförklaringsförsökets rätta natur precis. Ändå vill jag inte kalla mig själv dålig. Varför obra skulle vara bättre vet jag inte. Jag vet inte så mycket överhuvudtaget egentligen. Det är obra.
Dagens mejl: Apropå datorer och mer eller mindre klockrena liknelser så fick jag det här för inte så längesedan, rättare sagt igår klockan 16.49, men jag såg det först idag så därför ger jag mig själv rätten att kalla det dagens mejl.
En språklärare försökte förklara det här med tinget "kön" för sina elever.
T ex, sa läraren, benämns båtar, flygplan och orkaner som "hon".
En av eleverna undrade vilket kön i så fall en dator skulle vara.
Läraren gjorde detta till en gruppuppgift och delade upp klassen i två grupper - killar för sig och tjejer för sig.
Uppgiften var att ge datorn ett kön och motivera varför.
Tjejerna kom fram till att en dator definitivt är en "han" eftersom:
1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan att få instruktioner.
2. Det är meningen att han skall hjälpa till att lösa dina problem, men hälften av tiden är han själv det största problemet.
3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.
4. Så fort du skaffat dig en vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.
Killarna, å andra sidan, ansåg att en dator är en "hon" eftersom:
1. Ingen, utom hennes skapare, kan förstå den inbyggda logiken.
2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.
3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.
4. Så fort du har fastnat för en, kommer du att tvingas spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.
Var får du allt ifrån???
12.28...............
måndag 16 mars 2009
Denna eviga källa till skrattattack
Röda linjen mot Fruängen, Stockholm (vart annars?)
Två fjortistjejer ~16 sitter och diskuterar.
Tjej 1: Men alltså, de som kommer från Göteborg kallar man ju för göteborgare. Och de från Stockholm för stockholmare. Vad kallar man de från Lappland egentligen?
Tjej 2 (efter en stunds funderande): Post-its!
Tjej 1 (tveksamt): Eh… Va?
Tjej 2: Ja, alltså. En lapp. En Post-it-lapp… Liksom…
Resan fortsätter under tystnad.
Dagens bedrift: Jag tog mig upp ur sängen klockan sju. Hörde aldrig att mobilen ringde (om den nu gjorde det, men hur kan jag ha navigerat rätt ända till avstängningsknappen i sömnen? Den är säkert sönder....), men hade ställt väckarklockan också så jag kom upp. JAG KOM UPP. Kom bara fem minuter för sent till svenskan. Varför skyndar jag mig inte? Men jag kom upp. Och det efter att ha legat och hostat halva natten. När sov jag mer än sex timmar i sträck senast? Jag kommer inte ihåg längre, det är som en svunnen tid. Som en dröm, en underbart vacker dröm. (Askungen har sin bal, jag har min sömn. Om min historia ska följa hennes betyder det att det verkar omöjligt och hopplöst, men i slutändan kommer jag att få min sömn, precis som hon får sin prins. Jag är inte riktigt säker på de där med att gifta mig med sömnen dock.. Kan man tolka sagor bildligt?)
Men.
JAG KOM UPP OCH JAG KOM TILL SKOLAN. Med igentäppt näsa, halvöppna ögon och en smått smygande huvudvärk. Det var nog tur att boxningen var fullbokad ikväll. Nog för att jag överlevde helgen utan hjärtattack, men man ska aldrig vara för säker.
Två fjortistjejer ~16 sitter och diskuterar.
Tjej 1: Men alltså, de som kommer från Göteborg kallar man ju för göteborgare. Och de från Stockholm för stockholmare. Vad kallar man de från Lappland egentligen?
Tjej 2 (efter en stunds funderande): Post-its!
Tjej 1 (tveksamt): Eh… Va?
Tjej 2: Ja, alltså. En lapp. En Post-it-lapp… Liksom…
Resan fortsätter under tystnad.
Dagens bedrift: Jag tog mig upp ur sängen klockan sju. Hörde aldrig att mobilen ringde (om den nu gjorde det, men hur kan jag ha navigerat rätt ända till avstängningsknappen i sömnen? Den är säkert sönder....), men hade ställt väckarklockan också så jag kom upp. JAG KOM UPP. Kom bara fem minuter för sent till svenskan. Varför skyndar jag mig inte? Men jag kom upp. Och det efter att ha legat och hostat halva natten. När sov jag mer än sex timmar i sträck senast? Jag kommer inte ihåg längre, det är som en svunnen tid. Som en dröm, en underbart vacker dröm. (Askungen har sin bal, jag har min sömn. Om min historia ska följa hennes betyder det att det verkar omöjligt och hopplöst, men i slutändan kommer jag att få min sömn, precis som hon får sin prins. Jag är inte riktigt säker på de där med att gifta mig med sömnen dock.. Kan man tolka sagor bildligt?)
Men.
JAG KOM UPP OCH JAG KOM TILL SKOLAN. Med igentäppt näsa, halvöppna ögon och en smått smygande huvudvärk. Det var nog tur att boxningen var fullbokad ikväll. Nog för att jag överlevde helgen utan hjärtattack, men man ska aldrig vara för säker.
söndag 15 mars 2009
Angående föregående inlägg
Jag kan förstå de som tycker att Caroline var ärlig och äkta jämfört med alla de andra artisterna som sjöng om vadå? Ja, en textrad fastnar väl, och det är den där titeln ingår. Det finns inte så mycket djup och mening där med andra ord. Och att det är ytligt att döma henne på grund av utseendet och så vidare. På sätt och vis håller jag helt och hållet med. Det är en ganska ytlig tillställning, den där "festivalen."
Men betänk då också att om hon hade vunnit så hade hon stått där i Rysslands huvudstad och sjungit något som ingen utanför Sverige hade förstått. För jag tror knappast det hade funkat att göra om den texten, som ju visserligen hade djup och mening till skillnad från de flesta andra. "I beg you, please, please, please, pleeaseee." Hade inte gått så bra. Nog för att det inte är Sovjet längre, men de är fortfarande ryssar. Man vet aldrig vad de hittar på.
Å andra sidan, vi har väl redan ganska dåligt rykte. Och hur många bryr sig egentligen, vi kan väl lika gärna fortsätta på banan att komma bland de fem sista.
Men jag tyckte ändå inte om låten, den var faktiskt mest skrattretande, trots sin ärlighet och djuphet.
Det finns de som lyckas vara seriösa när de skriver. Som lyckas förmedla något utan att det låter töntigt. Som faktiskt har vettiga saker att säga och inte slösar bort dem på att skämta bort allt.
Jag kanske försöker med det en annan dag.
Men betänk då också att om hon hade vunnit så hade hon stått där i Rysslands huvudstad och sjungit något som ingen utanför Sverige hade förstått. För jag tror knappast det hade funkat att göra om den texten, som ju visserligen hade djup och mening till skillnad från de flesta andra. "I beg you, please, please, please, pleeaseee." Hade inte gått så bra. Nog för att det inte är Sovjet längre, men de är fortfarande ryssar. Man vet aldrig vad de hittar på.
Å andra sidan, vi har väl redan ganska dåligt rykte. Och hur många bryr sig egentligen, vi kan väl lika gärna fortsätta på banan att komma bland de fem sista.
Men jag tyckte ändå inte om låten, den var faktiskt mest skrattretande, trots sin ärlighet och djuphet.
Det finns de som lyckas vara seriösa när de skriver. Som lyckas förmedla något utan att det låter töntigt. Som faktiskt har vettiga saker att säga och inte slösar bort dem på att skämta bort allt.
Jag kanske försöker med det en annan dag.
Mälådifästivalän
Var det någon som hade förutsett det resultatet? Jag vet att det stod att operaormen och ugglan var favoriter, men tänkte att det kanske var ett aprilskämt så där den fjortonde mars.
Vilken skräck som infann sig när en efter en av de på övre delen av poänglistan fick de låga poängen och man insåg att det här kan aldrig gå bra. Det var som att långsamt dra av ett plåster från ett sår som inte var riktigt läkt än.
Vilken panik.
Jag har nog inte haft så hög puls sen.. Ja, okej i fredags på dansen, men utan att räkna träning så kan jag inte komma ihåg senast. Hjärtat hoppade över mer än ett slag, svetten lackade (bildligt talat) och desperata rop på hjälp var konstanta. Bokstavligt talat.
Inte visste jag att svenska folket gillade opera. Jag måste ha missat något här.
Men det blir i alla fall inga knallturkosa stövlar och stripigt håret som ska kraxa fram desperata rop på hjälp (är det inte lite ironiskt att vi både gjorde det samtidigt, men av heelt olika orsaker?) i Moskva inför hela Europa. Minus alla de som bojkottar det då. Vilket jag faktiskt har full förståelse för. Och ändå sitter jag där, år efter år, och klagar på låtarna, artisterna, kläderna, dansarna, ja, i princip allt med i princip alla framträdandena.
Men det är väl det melodifestivalen handlar om. Sveriges största tevefolkfest kallas det.
Det är nästan lite tragiskt. Fast det är väl alla Sveriges så kallade "folkfester": midsommar då det alltid ska regna och alla ska bli stupfulla, semestern då alla ska fly härifrån till solen och få brännskador och bli stupfulla, helgen då alla ska belöna sig själva efter en veckas slit med att bli stupfulla..
(Ser ni mönstret?)
Det var kanske därför det blev så konstig röstning igår. Svenska folket var stupfulla, och då lät kraxandet som självaste Beethoven. Eller så slog de fel nummer. Det är ju lätt att förväxla 1 eller 6 med 2. Det var kanke där alla Måns och Alcazars röster försvann.
(Om du som läser detta händelsevis gillar Caroline af Ugglas Snälla, snälla-låt så hoppas jag att du förstår att jag inte menar allvar om att du var stupfull om du röstade på henne igår. Jag är inte direkt känd för det, att mena allvar. Men jag delar i alla fall inte din åsikt)
(Sen körde jag fel igår till Sebastian på grund av en ganska värdelös vägbeskrivning, vilket ledde till en misslyckad U-sväng på grund av en snövall och lite backning mitt på landsvägen. Jag råkade också sätta på vindrutetorkaren där bak av misstag utan att veta hur man stänger av den. Det var faktiskt en ny bil, så var tacksam att vi kom fram och tillbaka överhuvudtaget)
Dagens bakning: Ska ske i det Wedemalmska hemmet med start om cirka tre timmar. Innan dess ska jag duscha, slappa och äta lunch.
Bye bye blåbärspaj, nu blir det muffinspartaj!
(It's all about the wordplay..)
Vilken skräck som infann sig när en efter en av de på övre delen av poänglistan fick de låga poängen och man insåg att det här kan aldrig gå bra. Det var som att långsamt dra av ett plåster från ett sår som inte var riktigt läkt än.
Vilken panik.
Jag har nog inte haft så hög puls sen.. Ja, okej i fredags på dansen, men utan att räkna träning så kan jag inte komma ihåg senast. Hjärtat hoppade över mer än ett slag, svetten lackade (bildligt talat) och desperata rop på hjälp var konstanta. Bokstavligt talat.
Inte visste jag att svenska folket gillade opera. Jag måste ha missat något här.
Men det blir i alla fall inga knallturkosa stövlar och stripigt håret som ska kraxa fram desperata rop på hjälp (är det inte lite ironiskt att vi både gjorde det samtidigt, men av heelt olika orsaker?) i Moskva inför hela Europa. Minus alla de som bojkottar det då. Vilket jag faktiskt har full förståelse för. Och ändå sitter jag där, år efter år, och klagar på låtarna, artisterna, kläderna, dansarna, ja, i princip allt med i princip alla framträdandena.
Men det är väl det melodifestivalen handlar om. Sveriges största tevefolkfest kallas det.
Det är nästan lite tragiskt. Fast det är väl alla Sveriges så kallade "folkfester": midsommar då det alltid ska regna och alla ska bli stupfulla, semestern då alla ska fly härifrån till solen och få brännskador och bli stupfulla, helgen då alla ska belöna sig själva efter en veckas slit med att bli stupfulla..
(Ser ni mönstret?)
Det var kanske därför det blev så konstig röstning igår. Svenska folket var stupfulla, och då lät kraxandet som självaste Beethoven. Eller så slog de fel nummer. Det är ju lätt att förväxla 1 eller 6 med 2. Det var kanke där alla Måns och Alcazars röster försvann.
(Om du som läser detta händelsevis gillar Caroline af Ugglas Snälla, snälla-låt så hoppas jag att du förstår att jag inte menar allvar om att du var stupfull om du röstade på henne igår. Jag är inte direkt känd för det, att mena allvar. Men jag delar i alla fall inte din åsikt)
(Sen körde jag fel igår till Sebastian på grund av en ganska värdelös vägbeskrivning, vilket ledde till en misslyckad U-sväng på grund av en snövall och lite backning mitt på landsvägen. Jag råkade också sätta på vindrutetorkaren där bak av misstag utan att veta hur man stänger av den. Det var faktiskt en ny bil, så var tacksam att vi kom fram och tillbaka överhuvudtaget)
Dagens bakning: Ska ske i det Wedemalmska hemmet med start om cirka tre timmar. Innan dess ska jag duscha, slappa och äta lunch.
Bye bye blåbärspaj, nu blir det muffinspartaj!
(It's all about the wordplay..)
torsdag 12 mars 2009
Ibland kan missförstånd vara bra
Jag missförstod Mårten igår om paper 1. Hade fått för mig att vi skulle göra det, men i själva verket skulle vi bara titta igenom det och få en sample essay att sätta betyg på. Skönt, hade nog inte pallat ett sånt prov idag.
Det här kan ni ta och klura på:
Vad är det för likhet mellan en IB-elev och en anorektiker?
Svaret kommer, någon gång.. Jag har ett svar, jag lovar, vill bara se om någon lyckas lista ut det.
Ska återgå till TOK. Alternativt förflytta mig till teve-soffan för lite Criminal Minds. Ni som känner mig vet vad jag antagligen kommer att välja.
Tack och hej leverpastej, nu får du inget mer av mej.
Det här kan ni ta och klura på:
Vad är det för likhet mellan en IB-elev och en anorektiker?
Svaret kommer, någon gång.. Jag har ett svar, jag lovar, vill bara se om någon lyckas lista ut det.
Ska återgå till TOK. Alternativt förflytta mig till teve-soffan för lite Criminal Minds. Ni som känner mig vet vad jag antagligen kommer att välja.
Tack och hej leverpastej, nu får du inget mer av mej.
Jag vill bli nedsövd
På riktigt. Jag är så trött på att vara trött. Det här är inte roligt längre, om det nu någonsin har varit det. Varför kan jag bara inte sova som normalt folk? Jag saknar den tiden då jag (nästan alltid) sov på nätterna. Jag känner mig inte ens särskilt stressad, inte överdrivet i alla fall. Det måste vara mitt undermedvetna. Betyder det att jag borde vara stressad? Är detta något slags tecken? Väldigt udda tecken i så fall, hur ska man tolka det liksom? Varför vaknar man halv fyra på morgonen när man inte börjar förrän halv två på eftermiddagen? Varför misslyckas man totalt med att somna om när man har den längsta sovmorgonen ever?
Kanske jag borde gjort TOK presentationen om sömn.
How can we know that we need to sleep?
Because we feel like crap if we don't.
Skulle nog bli ganska kort i och för sig.
Tack för att ni står ut med mig i alla fall. Även om jag inte gör det själv.
Dagens prov: Histoty paper 1 om Stalin och hans vedervärdiga industrialisations. Börjar om en och en halvtimme. Har jag pluggat något? Nääee, fast jag får väl åka till skolan och kolla igenom häftet lite snart antar jag. Eller så orkar jag inte.
Kanske jag borde gjort TOK presentationen om sömn.
How can we know that we need to sleep?
Because we feel like crap if we don't.
Skulle nog bli ganska kort i och för sig.
Tack för att ni står ut med mig i alla fall. Även om jag inte gör det själv.
Dagens prov: Histoty paper 1 om Stalin och hans vedervärdiga industrialisations. Börjar om en och en halvtimme. Har jag pluggat något? Nääee, fast jag får väl åka till skolan och kolla igenom häftet lite snart antar jag. Eller så orkar jag inte.
måndag 9 mars 2009
För att lysa upp vardagen kanske?
Jag gick en promenad förut. Det jag nu kommer att berätta kanske inte kommer att verka så intressant, men i mitt relativt händelselösa liv så måste allt tas tillvara.
Jag såg en adventsljusstake i ett fönster. Tänd var den också. Som jag ser det finns det tre möjliga anledningar till att man har adventsljusstakar i Mars månad.
1) Man är lat och orkar inte ta bort julpyntet. Det är ju faktiskt bara nio månader till December. Jag såg dock inget annat julpynt så detta stärker inte den teorin. Såvida inte husets invånares julpynt består av denna enda adventsljusstake, och möjligen andra grejer som inte kunde ses utifrån.
2) Man har glömt plocka bort den, alternativt också då det andra julpyntet som inte kunde ses utifrån. Invånaren/invånarna kanske är blind(a) och har missat bara den? Tur att det inte var levande ljus i så fall.
3) Man vill inte släppa taget om julen utan försöker tappert att behålla känslan fram till December. I detta fall måste de vara tappra i ytterligare nio månader.
Ni kan ju bestämma själva vilket som verkar troligast. För min del tror jag på alternativ 3. Eller det gör jag egentligen inte, men vem vet, knäppare människor har ju existerat på denna jord.
Idag var jag rebellisk och skolkade från studiebesöket på Stora Enso med en trio nittonåringar. Kände mig väldigt mogen när jag satt där med de vuxna tjejerna och åt tårtrester, drack te och drömde om Barcelona. Visste ni att det imorgon är 77 dagar kvar tills vi åker dit? Vilket betyder att det är 78 dagar idag, men jag tyckte det var roligare att skriva 77. Måste ju fortsätta på min rebelliska bana. Sen kan ni anklaga mig för torr humor hur mycket ni vill. Det gör nämligen jag.
Dagens lektion: Svenska, som jag kom cirka en kvart försent till eftersom jag (hmpf) försov mig. Ingen engelska på grund av orals, ingen matte på grund av Stora Enso, ingen kemi på grund av Stora Enso. Ska vi tacka Stora Enso? Det blev ju onekligen trevligt att indirekt skolka från lektionerna. Fast jag hade gärna fått tillbaka kemimocksen idag så jag kan få de dåliga resultaten bekräftade någon gång. I vilket fall som helst var vi sju stycken på svenskan, inklusive mig, vilket Mia tyckte var lite jobbigt/komiskt när så många hade sagt att de skulle komma och gå igenom Paper 1. Men.. Sovmorgon lockar ju många. Jag är en av dem. Det var nog för att jag försov mig som jag kände att jag var tvungen att skynda mig och inte hann tänka på att jag kunde ligga kvar istället. Något positivt ska det väl föra med sig antar jag.
Jag såg en adventsljusstake i ett fönster. Tänd var den också. Som jag ser det finns det tre möjliga anledningar till att man har adventsljusstakar i Mars månad.
1) Man är lat och orkar inte ta bort julpyntet. Det är ju faktiskt bara nio månader till December. Jag såg dock inget annat julpynt så detta stärker inte den teorin. Såvida inte husets invånares julpynt består av denna enda adventsljusstake, och möjligen andra grejer som inte kunde ses utifrån.
2) Man har glömt plocka bort den, alternativt också då det andra julpyntet som inte kunde ses utifrån. Invånaren/invånarna kanske är blind(a) och har missat bara den? Tur att det inte var levande ljus i så fall.
3) Man vill inte släppa taget om julen utan försöker tappert att behålla känslan fram till December. I detta fall måste de vara tappra i ytterligare nio månader.
Ni kan ju bestämma själva vilket som verkar troligast. För min del tror jag på alternativ 3. Eller det gör jag egentligen inte, men vem vet, knäppare människor har ju existerat på denna jord.
Idag var jag rebellisk och skolkade från studiebesöket på Stora Enso med en trio nittonåringar. Kände mig väldigt mogen när jag satt där med de vuxna tjejerna och åt tårtrester, drack te och drömde om Barcelona. Visste ni att det imorgon är 77 dagar kvar tills vi åker dit? Vilket betyder att det är 78 dagar idag, men jag tyckte det var roligare att skriva 77. Måste ju fortsätta på min rebelliska bana. Sen kan ni anklaga mig för torr humor hur mycket ni vill. Det gör nämligen jag.
Dagens lektion: Svenska, som jag kom cirka en kvart försent till eftersom jag (hmpf) försov mig. Ingen engelska på grund av orals, ingen matte på grund av Stora Enso, ingen kemi på grund av Stora Enso. Ska vi tacka Stora Enso? Det blev ju onekligen trevligt att indirekt skolka från lektionerna. Fast jag hade gärna fått tillbaka kemimocksen idag så jag kan få de dåliga resultaten bekräftade någon gång. I vilket fall som helst var vi sju stycken på svenskan, inklusive mig, vilket Mia tyckte var lite jobbigt/komiskt när så många hade sagt att de skulle komma och gå igenom Paper 1. Men.. Sovmorgon lockar ju många. Jag är en av dem. Det var nog för att jag försov mig som jag kände att jag var tvungen att skynda mig och inte hann tänka på att jag kunde ligga kvar istället. Något positivt ska det väl föra med sig antar jag.
söndag 8 mars 2009
Welcome back
Jag har saknat Robert Gustafsson.
Kungen av imitationer, sex-skämt och dialekter.
Underbart.
Kungen av imitationer, sex-skämt och dialekter.
Underbart.
Söndagstankar = ångest och reflektion
Min punktlighet har försvunnit långt ut i rymden. (Det kanske bara funkar med halvtimmes-regeln?) Det har också min fantasi. Och självdisciplin. Det går inte längre att finna några spår av dessa hedervärda egenskaper i min personlighet. Whatever traces there may have been, they're undetectable at the moment. Kanske har de bosatt sig på Mars, eller flygit in i något svart hål. Om det är det senare alternativet blir det väldigt jobbigt, för då är de borta för alltid (om jag har förstått svarta hål-principen korrekt.) Jag hoppas att jag kan få nya i så fall, helst idag så att jag kan få något gjort.
"Bli av med skiten" var det någon som sa en gång. Det är nog en bra princip. Men jag funkar inte så att jag sätter igång med något jobbigt förrän jag verkligen verkligen måste. Kanske skulle min hjärna passa bättre i rymden, där man inte bara tillåts sväva omkring - man tvingas.
Ska jag bli astronaut kanske? Fast då ska man ju vara i bra fysisk form, vara mentalt stark och kunna massa tekniska grejer. Inget för mig alltså. Det är nog mer troligt att jag kommer bli lindansös. Och det är ganska otroligt.
Jag hade i alla fall en trevlig kväll igår.
Sammanfattning:
"Bli av med skiten" var det någon som sa en gång. Det är nog en bra princip. Men jag funkar inte så att jag sätter igång med något jobbigt förrän jag verkligen verkligen måste. Kanske skulle min hjärna passa bättre i rymden, där man inte bara tillåts sväva omkring - man tvingas.
Ska jag bli astronaut kanske? Fast då ska man ju vara i bra fysisk form, vara mentalt stark och kunna massa tekniska grejer. Inget för mig alltså. Det är nog mer troligt att jag kommer bli lindansös. Och det är ganska otroligt.
Jag hade i alla fall en trevlig kväll igår.
Sammanfattning:
- Coola hamstrar i bubblor är ett vinnande filmkoncept.
- Killar kan också ha rosa strumpor.
- Det måste gå dåligt för SVT när de har så många omröstningar för att få in pengar.
- "Snälla, snälla, sluta sjung så förskräckligt." Sverige har konstig musiksmak.
- Petra Mede - Queen of Cyniskhet och Ironi. Jag är endast en hovdam.
- Björn Gustafsson är liten, klen och gullig, men inte snygg.
- Hjärtattacker var nära, men utbröt inte.
- Hur mycket får man klaga på/skämta om utseendet hos en artist?
- Jag är glad att jag inte har glasögon (än). Verkar jobbigt i regn.
- Att gå armkrok genom stan ska inte underskattas.
- Om man har gratis sms skickar man väldigt många. Det har inte jag.
- På dessa sidor står jag i två av mänsklighetens eviga stora strider: Hundar, inte katter, och chips, inte popcorn.
Dagens vändning: Det snöar igen. Vilket betyder att det är ännu mer som måste töa bort sen innan sommaren kan komma. Jag hatar övergångar. Varför kan inte allt smälta bort på en natt? Eller strålas upp i rymden? Skicka det till Mars. Eller månen. Eller något annat därute, jag bryr mig inte ifall det är ett helt annat solsystem. Bara jag slipper slasket.
lördag 7 mars 2009
Karriärmöjlighet? Försovande dansös som kanske kan lära sig passa tider? Intresserad någon?
Gårdagen började med att jag försov mig. Har inget minne av att jag varken hörde eller stängde av alarmet. Detta får mig att tänka på en film som jag kollade på för längesen som handlade om en man som gick i sömnen och mördade sin familj. Och på House en gång var det en annan man som köpte knark i sömnen. Inte för att stänga av väckarklockan kan mätas med det, men tänk ändå vad skrämmande att man kan göra saker utan att ha någon som helst kontroll över dem. Jag brukar inte se mig själv som ett kontrollfreak, det är min mamma som innehar den rollen i familjen, men helt utan hämningar är jag inte, även om så kan tyckas vara fallet med (o)jämna mellanrum. Utan att gå in på faran med sleepwalking (vilket jag för övrigt inte håller på med, mina sömnproblem omfattar endast att jag har svårt att somna och svårt att vakna och att stänga av väckarklockan i sömnen) så blev resultatet av min försovning att jag missade kemin och inte fick tillbaka mocksen. Undrar om detta var en handling av mitt undermedvetna så att jag inte skulle bli nedstämd inför helgen utan istället fortsätta glädjas över att de andra har gått över förväntan? Jag är ingen psykolog, men man kan ju tänka sig att detta är fallet.
Att jag missade kemin innebar också att jag endast hade en lektion, eftersom franskan var inställd. Den lektionen bestod av att sitta och lyssna på en TOK-presentation. Soft dag med andra ord skulle man kunna säga. Soft skoldag är mer korrekt. Jag blev nämligen meddragen på det ökända danspasset på Friskis. Vid första förslaget (nej, befallningen är nog mer korrekt) att jag skulle dit, när jag kom till skolan klockan tio på grund av min försovning (det blir lite mer pinsamt för varje gång det händer) så var svaret mest ett fnysande läte. As if, ungefär. Men när jag är sårbar är jag lättövertalad, så med förmaningen om att jag skulle vara där en halvtimme innan det började för att det var så många där och annars skulle man kanske inte få plats ringande i huvudet åkte jag hem efter ng-mötet, tittade lite på tv och började sedan så smått packa ihop träningsgrejerna vid fyra sådär. (Jag hade sagt, halvt på skämt, att "jag tänker att jag ska vara där fyra så kommer jag fem.") Sen ringde Ebba (vi blev dittvingade kollektivt) tio över, "bara för att kolla så att du inte sviker mig." Jag, svika dig?!? Inte nu när jag vet att du inte sviker mig, sa jag. Detta samtal fick mig att skynda mig, eftersom jag kände ett plötsligt starkt behov av att inte komma sist (konstig känsla, har inte funnits hos mig på evigheter) eftersom den lille eskimån sa att hon precis korsade järnvägen, vilket jag automatiskt tolkade som järnvägen vid Friskis utan tanken på att hon kanske korsar järnvägen vid flera ställen. I vilket fall som helst var jag uppe på cykeln cirka kvart över (cirka) och begav mig mot mitt öde. TRETTIOTRE MINUTER INNAN PASSET BÖRJADE, MED HUNDRANIO PLATSER KVAR!!!! Stod det på biljetten alltså, som man tyvärr inte kan behålla som bevismaterial. Men faktum kvarstår att jag var där först av alla (av gänget alltså). FÖRST AV ALLA. Jag kan inte betona detta starkt nog, någon gång för längesedan har det hänt förut, men det är nästan preskriberat så jag behövde verkligen en ny sådan händelse. Vad göra med all denna tid? De andra kom ju i och för sig ganska snart efter, så lite mental förberedelse pågick de resterande minutrarna.
Dansen sen... (Efter förfrågan av Sebastian om ett roligt inlägg. Hur roligt det nu blir kan man ju diskutera och dissektera, jag kan bara hålla en del av löftet. Att skriva det, åsikten huruvida det blir roligt eller inte är ju fullständigt subjektiv.) Jag hade blivit lovad att det inte var så invecklade rörelser, att man inte behövde vara bra, att det fanns många dåliga, att ingen av dem jag skulle gå med var helt hundra på alla danser och så vidare efter min klagan över totala lack of koordinationsförmåga. Jag kan klara att hoppa lite hit och lite dit, göra en snurr och rulla på höfterna, men inte om det går i hundranittio kilometer i timmen eller om rörelsen ifråga involverar att man ska hålla koll på både armar och ben samtidigt. Min hjärna fick kortslutning ett antal gånger, min kropp ännu fler. Men vet ni vad? Det var faktiskt kul. Även om jag inte hängde med i ens hälften av alla danserna, var i konstant otakt med musiken, vart jag än tittade så gjorde alla andra utom jag (oftast) helt rätt och störde många av dessa genom att trampa dem på fötterna och ramla in i dem för att jag gjorde fel rörelser. Men om dessa människor kan tåla att jag stör deras dans och om de jag känner inte skäms över mig för detta så kan jag mycket väl tänka mig att gå tillbaka. (Det trodde ni aldrig va?)
Efter dansen blev det snabbt hem för dusch, mat och förberedelser inför kvällens utgång. Förfest hos Anna och sen 90-tals/eurodisco-tema på Arena innebar ännu mer dans. När jag kom hem vid två och lade mig i sängen kände jag värken i mina smalben intensivare än någonsin förut. (Eller nej, det har varit värre nån gång, men det var längesen och vi bortser från det för att ni ska inse vidden av smärtan.) 90-talstemat innebar ju också att man sjöng en del (skriksjöng was more like it) så jag insåg när jag vaknade halv sju imorse (varför? ingen aning, men jag lyckades somna om) att körövning klockan elva kanske inte skulle funka och ställde fram alarmet en timme. En ond hals blev ett faktum och jag skippade körövningen, även fast jag inte ville.
Fy, vilket långt inlägg, den som har läst allt det här borde få medalj. Jag ska avsluta nu. Orkar inte göra en Dagens. Det har inte hänt någonting än ju. Eller i och för sig...
Dagens ångestobjekt: TOK-presentationen. Det är mindre än en vecka kvar och jag har fortfarande ingen bra idé. Jag kan inte skjuta upp det längre nu, jag sa när mocks, engelska oral och labbrapporten var i det förflutna att jag skulle börja med den. Nu är mocks, engelska oral och labbrapporten imperfekt och jag har inga ursäkter mer. Åtminstone inga bra.
Att jag missade kemin innebar också att jag endast hade en lektion, eftersom franskan var inställd. Den lektionen bestod av att sitta och lyssna på en TOK-presentation. Soft dag med andra ord skulle man kunna säga. Soft skoldag är mer korrekt. Jag blev nämligen meddragen på det ökända danspasset på Friskis. Vid första förslaget (nej, befallningen är nog mer korrekt) att jag skulle dit, när jag kom till skolan klockan tio på grund av min försovning (det blir lite mer pinsamt för varje gång det händer) så var svaret mest ett fnysande läte. As if, ungefär. Men när jag är sårbar är jag lättövertalad, så med förmaningen om att jag skulle vara där en halvtimme innan det började för att det var så många där och annars skulle man kanske inte få plats ringande i huvudet åkte jag hem efter ng-mötet, tittade lite på tv och började sedan så smått packa ihop träningsgrejerna vid fyra sådär. (Jag hade sagt, halvt på skämt, att "jag tänker att jag ska vara där fyra så kommer jag fem.") Sen ringde Ebba (vi blev dittvingade kollektivt) tio över, "bara för att kolla så att du inte sviker mig." Jag, svika dig?!? Inte nu när jag vet att du inte sviker mig, sa jag. Detta samtal fick mig att skynda mig, eftersom jag kände ett plötsligt starkt behov av att inte komma sist (konstig känsla, har inte funnits hos mig på evigheter) eftersom den lille eskimån sa att hon precis korsade järnvägen, vilket jag automatiskt tolkade som järnvägen vid Friskis utan tanken på att hon kanske korsar järnvägen vid flera ställen. I vilket fall som helst var jag uppe på cykeln cirka kvart över (cirka) och begav mig mot mitt öde. TRETTIOTRE MINUTER INNAN PASSET BÖRJADE, MED HUNDRANIO PLATSER KVAR!!!! Stod det på biljetten alltså, som man tyvärr inte kan behålla som bevismaterial. Men faktum kvarstår att jag var där först av alla (av gänget alltså). FÖRST AV ALLA. Jag kan inte betona detta starkt nog, någon gång för längesedan har det hänt förut, men det är nästan preskriberat så jag behövde verkligen en ny sådan händelse. Vad göra med all denna tid? De andra kom ju i och för sig ganska snart efter, så lite mental förberedelse pågick de resterande minutrarna.
Dansen sen... (Efter förfrågan av Sebastian om ett roligt inlägg. Hur roligt det nu blir kan man ju diskutera och dissektera, jag kan bara hålla en del av löftet. Att skriva det, åsikten huruvida det blir roligt eller inte är ju fullständigt subjektiv.) Jag hade blivit lovad att det inte var så invecklade rörelser, att man inte behövde vara bra, att det fanns många dåliga, att ingen av dem jag skulle gå med var helt hundra på alla danser och så vidare efter min klagan över totala lack of koordinationsförmåga. Jag kan klara att hoppa lite hit och lite dit, göra en snurr och rulla på höfterna, men inte om det går i hundranittio kilometer i timmen eller om rörelsen ifråga involverar att man ska hålla koll på både armar och ben samtidigt. Min hjärna fick kortslutning ett antal gånger, min kropp ännu fler. Men vet ni vad? Det var faktiskt kul. Även om jag inte hängde med i ens hälften av alla danserna, var i konstant otakt med musiken, vart jag än tittade så gjorde alla andra utom jag (oftast) helt rätt och störde många av dessa genom att trampa dem på fötterna och ramla in i dem för att jag gjorde fel rörelser. Men om dessa människor kan tåla att jag stör deras dans och om de jag känner inte skäms över mig för detta så kan jag mycket väl tänka mig att gå tillbaka. (Det trodde ni aldrig va?)
Efter dansen blev det snabbt hem för dusch, mat och förberedelser inför kvällens utgång. Förfest hos Anna och sen 90-tals/eurodisco-tema på Arena innebar ännu mer dans. När jag kom hem vid två och lade mig i sängen kände jag värken i mina smalben intensivare än någonsin förut. (Eller nej, det har varit värre nån gång, men det var längesen och vi bortser från det för att ni ska inse vidden av smärtan.) 90-talstemat innebar ju också att man sjöng en del (skriksjöng was more like it) så jag insåg när jag vaknade halv sju imorse (varför? ingen aning, men jag lyckades somna om) att körövning klockan elva kanske inte skulle funka och ställde fram alarmet en timme. En ond hals blev ett faktum och jag skippade körövningen, även fast jag inte ville.
Fy, vilket långt inlägg, den som har läst allt det här borde få medalj. Jag ska avsluta nu. Orkar inte göra en Dagens. Det har inte hänt någonting än ju. Eller i och för sig...
Dagens ångestobjekt: TOK-presentationen. Det är mindre än en vecka kvar och jag har fortfarande ingen bra idé. Jag kan inte skjuta upp det längre nu, jag sa när mocks, engelska oral och labbrapporten var i det förflutna att jag skulle börja med den. Nu är mocks, engelska oral och labbrapporten imperfekt och jag har inga ursäkter mer. Åtminstone inga bra.
torsdag 5 mars 2009
Efter närmare eftertanke..
Det kanske inte är helt korrekt att säga att jag gillar TOK. Eller att tandläkare inte gillar mig.
Men vi funkar i alla fall inte tillsammans.
Å andra sidan så är det ju faktiskt rätt kul att åka Traktor. Och jag är helt såld på Trolleritrick. Och sen får man såklart inte glömma bort de pålitliga skrattkällorna Tjuvlyssnat och Tjuvtittat.
Men inget kan kan väga upp Teknikens vidunder eller Tövädrets hemskheter.
Men vi funkar i alla fall inte tillsammans.
Å andra sidan så är det ju faktiskt rätt kul att åka Traktor. Och jag är helt såld på Trolleritrick. Och sen får man såklart inte glömma bort de pålitliga skrattkällorna Tjuvlyssnat och Tjuvtittat.
Men inget kan kan väga upp Teknikens vidunder eller Tövädrets hemskheter.
Bokstaven T
Det finns saker på denna bokstav som jag gillar, som Trysil, Tacos, Te, Tomten och så vidare. Det finns också många saker på T som jag inte funkar tillsammans med. Jag säger inte inte gillar, för det gör jag. Det är de som inte gillar mig. Som till exempel Teknik (hur många mobiltelefoner har jag tappat bort/haft sönder nu igen?), Träningslust (mitt krånglande knä hindrar min traditionella utmattningstimme), Tid (...kommentar överflödig), Tandläkare (varför finns inte tandfén på riktigt?) samt TOK (presentation om en vecka + inga idéer = smygande desperation). Däremot finns det många saker på T som jag inte gillar, men som verkar gilla mig. Som torr hud, tomma tankar och teveberoendeframkallandepluggundvikande (ett ord som borde ingå i alla lexikon). Sen får man ju självklart inte glömma Töväder! Snöslask och gigantiska vattenpölar = hemska cykel-och-gångvägar. Jag älskar vintern och jag älskar sommaren, men våren och dess töväder får mig att vilja odla skägg och matstrejka i ren protest. Björnar går visst i ide när det blir vinter. Jag tror att jag ska följa deras exempel, med en liten ändring av säsong. Väck mig i april-maj när allt är borta.
Dagens chockbesked: Jag är tydligen bra det här med att skriva historiauppsatser, och de dåliga mocksresultaten har ännu inte infunnit sig. Men jag är ännu inte utan negativitet, det finns ju två ämnen kvar.
(Universitetsmässan idag fick mig att inse.. Nej, den fick mig inte att inse så mycket egentligen, den bara förstärkte min växande panikkänsla över att jag inte vet vad jag vill göra av mitt liv. Och även om jag skulle veta det skulle jag antagligen inte komma in på det. Min vanliga oTur. (Ja, jag skrev stort T medvetet.) En deprimerande Tanke.)
Dagens chockbesked: Jag är tydligen bra det här med att skriva historiauppsatser, och de dåliga mocksresultaten har ännu inte infunnit sig. Men jag är ännu inte utan negativitet, det finns ju två ämnen kvar.
(Universitetsmässan idag fick mig att inse.. Nej, den fick mig inte att inse så mycket egentligen, den bara förstärkte min växande panikkänsla över att jag inte vet vad jag vill göra av mitt liv. Och även om jag skulle veta det skulle jag antagligen inte komma in på det. Min vanliga oTur. (Ja, jag skrev stort T medvetet.) En deprimerande Tanke.)
onsdag 4 mars 2009
Ljus i tunneln
Som den IB-student utan liv jag är så har jag ofta/för det mesta/nära på alltid svårt att komma på något annat att skriva om än skolan, och idag tänker jag inte ens försöka. För jag måste bara få uttrycka min enorma glädje över att jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv kommer tvingas skriva en till labbrapport. Aldrig mer. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att känna det minsta saknad, jag vet däremot att jag älskar frihetskänslan det ger mig. Det är konstigt hur något sånt kan göra en så glad. Men dagen erbjöd faktiskt ett ännu större glädjeämne. Ungefär klockan tio i fyra, när min engelska individual oral var över och Fiona inte kunde sluta kommentera hur bra den var. Jag vet, jag skryter. Men det gör inget, för jag är så stolt över mig själv. Och det var Fiona också.
Dagens samtal: Gick till far min för att höra hur läget var däruppe i norr. Han berättade att företaget han jobbar på håller på att gå i konkurs, och att det behövs någon som köper det. Eller egentligen har det redan gått i konkurs. Jag vet inte riktigt hur det funkar att driva ett företag som redan är i konkurs, i min värld så brukar det vara finito för en sån business, men å andra sidan har jag aldrig varit särskilt ekonomisk av mig. Lågkonjukturen blir alltmer påtaglig, så mycket kan jag i alla fall om pengar. När jag ringde skulle han precis åka hem till ADHD-kvintetten, som för övrigt var sig lik, och äta nån tårta som jag inte kände till och redan har glömt namnet på. Sen pratade vi lite om mitt liv också. Där fanns det inte mycket att säga. Trysil var extremkul, skolan går mot sitt slut, the end.
So long luftballong, nu ska jag gå och undvika plugg. Jag rättfärdigar detta med att jag satt uppe till två inatt och gick upp sju imorse för att skriva labbrapport och förbereda engelska oral. Förtjänar jag en pluggfri kväll? JA, DET GÖR JAG.
Dagens samtal: Gick till far min för att höra hur läget var däruppe i norr. Han berättade att företaget han jobbar på håller på att gå i konkurs, och att det behövs någon som köper det. Eller egentligen har det redan gått i konkurs. Jag vet inte riktigt hur det funkar att driva ett företag som redan är i konkurs, i min värld så brukar det vara finito för en sån business, men å andra sidan har jag aldrig varit särskilt ekonomisk av mig. Lågkonjukturen blir alltmer påtaglig, så mycket kan jag i alla fall om pengar. När jag ringde skulle han precis åka hem till ADHD-kvintetten, som för övrigt var sig lik, och äta nån tårta som jag inte kände till och redan har glömt namnet på. Sen pratade vi lite om mitt liv också. Där fanns det inte mycket att säga. Trysil var extremkul, skolan går mot sitt slut, the end.
So long luftballong, nu ska jag gå och undvika plugg. Jag rättfärdigar detta med att jag satt uppe till två inatt och gick upp sju imorse för att skriva labbrapport och förbereda engelska oral. Förtjänar jag en pluggfri kväll? JA, DET GÖR JAG.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)