Det var en gång en liten gumma (eller nej, hon var faktiskt ganska lång, ungefär lika lång som undertecknad vilket är närmare 1.70 än 1.60) som bodde i ett litet litet rött hus i skogen i den lilla byn Låttsbyn utanför ett litet samhälle allmänt (eller ja, mer eller mindre) känt som Dals-Rostock som låg utanför det lite större samhället, det var nästan så att man kunde kalla det stad, Mellerud, i Dalsland, landskapet utan städer och trafikljus, men massa samhällen som antingen började på Dals- eller slutade på -fors, i Sverige, Norden, Universum.
Gumman hade i sitt liv varit med om mycket. Hon hade flyttat från Sundsvall, som man oftast räknade som en stad, dock inte bland de största i Svea Rike, till Vidön på Hammarö med sin familj. Hon hade studerat till lärarinna på Tingvallagymnasiet i Karlstad som på den tiden var ett flickläroverk utan snobbiga hockeykillar och andra killtyper. På den tiden kallades dock inte killar för killar utan för pojkar, men dessa var alltså inte välkomna in på Tingvallagymnasiet. Undertecknad tycker för övrigt att det är väldigt coolt att sitta i samma klassrum, gå på samma golv och våndas i samma aula som hennes farmor gjorde X antal år innan henne. Gumman flydde senare fältet ner till Dalsland, efter att ha träffat sig en trevlig pojke som hette Lennart. Valet av ställe att bosätta sig på, på en stor gård i närheten av Dals-Rostock, kom sig enligt hörsägen av att det låg mittemellan tre stycken av landets travbanor. Undertecknad kan bara med säkerhet namnge en av dessa tre på rak arm. Det är också den som ligger henne närmast och som har samma namn som hockeylaget nummer ett. Undertecknad tycker att den som inte förstår denna icke-kryptiska beskrivning kan gå och allmänbilda sig själv lite. De andra två travbanorna skulle kunna vara Årjäng och Åby (den senare belägen i Göteborg för den icke-insatte. Lägg märke till att undertecknad här var snäll och gav informationen utan befallningar om allmänbildande), ty undertecknad har ett svagt minne av att hennes far har nämnt detta någon gång i hennes liv.
På denna gård mitt i de dalsländska skogarna födde gumman och gubben upp en hel drös med hästar och ungar. Hästdrösen var dock markant större än ungdrösen, som egentligen inte var en sådan drös med tanke på att den bestod av endast fyra individer. En mindre drös med andra ord. Namn gavs i alla fall åt både hästarna och ungarna och där levde de i cirkus tjugo år. De förflyttade sig till en annan gård inte långt därifrån. Ungarna började vid samma tid som flytten flyga ur boet en efter en och gumman och gubben fann sig snart själva i det stora huset. Men de misströstade icke, de hade ju djuren att ta hand om. Och ungarna kom ju och hälsade på då och då. Det dröjde inte heller evigheter innan ungarna började ploppa fram egna ungar. (Undertecknad var för övrigt först med att ploppa fram av dessa.) Två stycken kom till och med på samma dag, fast med sex års tidsskillnad. En av dessa var undertecknad, den andra hennes kusin som har samma namn som en nordisk gudinna på F. Undertecknad anser att även detta hör till allmänbildningen. För den som inte håller med så är Wikipedias icke-gudomliga tjänster aldrig långt borta.
Men gumman och gubben började nu bli just det som gummor och gubbar är: gamla och stelbenta. Genom ett bostadsbyte med sin näst yngste unge och yngste son förflyttade de sig till sin nuvarande adress i Låttsbyn, där gumman idag lever som en äkta pensionär och farmor: sköter om sin trädgård med tusen olika blomsorter i, lagar mat som får alla hennes närmaste att längta till släktträffarna då hon står vid spisen, går och lägger sig klockan nio på kvällen och så vidare.
Undertecknad skulle kunna prata om denna gumma i evigheter för hon älskar henne, och det är inte bara på grund av hennes matlagning.
Gumman jag talar om är min farmor. Egentligen är hon inte så gummig av sig, men vad ska man annars kalla henne? Hon är ju faktiskt över 70 år, och då kallas man gumma oavsett hur man är till sättet. Denna världens bästa gumma har nu alltså gått och brutit benet och måste gå gipsad i sex veckor. Jag har aldrig brutit något. Det närmaste jag kommit till en fraktur av det slaget var en spricka i handleden som jag fick när jag var åtta-nio år och åkte inlines utan handledsskydd för att varken jag eller mamma orkade leta rätt på dem. Självklart ramlade jag då, men bröt jag något? Nej, men min farmor, hon ska gå och bryta ben och krossa ryggkotor och allt möjligt ont, och hon har aldrig varit i närheten av inlines så vitt jag vet.
Jag tror att jag ska skicka ett kort. Eller varför inte ringa? Nog för att hon är döv på ena örat men på det andra hör hon utmärkt. Fast det får nog bli imorgon i så fall.
Dagens plugg: Jag har läst ut Bambi på franska. Och då hade jag läst mer än halva innan idag, och med tanke på att det är väldigt stor text och mycket bilder kan jag inte säga att jag är stolt över vad jag har åstadkommit idag. Idag har varit en icke-plugg dag fylld med ångest och inte ens en gnutta vettighet. Som vanligt alltså. Den positive/pluggnörden skulle säga att det finns fortfarande några timmar kvar av dygnet, men eftersom jag är jag och jaget i denna mening inte är positiv så kommer det inte att bli något plugg för min del. Jag önskar att jag kunde byta ut min hjärna mot en mer pluggvänlig och orädd version.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar