Ikväll har jag suttit med mamma och tittat på Let's Dance. Varvat med att koka pasta till salladslunchen imorgon, ta en dusch och kollat morgondagens busstidtabell.
Min kära svenskalärare Mia sa såhär om detta program: "Det kollar man på på fredagkvällar om man är småbarnsförälder."
För att se detta från den positiva sidan kan man säga att det ska börjas i tid. Från den negativa sidan sett är jag fruktansvärt patetisk.
Inte nog med att jag placerade mig i soffan klockan 20.00 i ren tristess och brist på liv, jag skrattade åt David Hellenius (programledaren för er med liv) alla skämt (inombords eller rakt ut), funderade över om Jessica Almenäs (den andra programledaren, återigen för er med liv) var blind när hon valde klänning eftersom den var så gräsligt ful och kände en brinnande längtan efter att lära mig allt det där själv. Bugg, paso doble, jive, vals, you name it. Plus att jag sitter här och skriver detta i vänta på att de ska komma tillbaka i dumburken med resultatet om vem som vunnit.
Och där var min framtid som småbarnsmamma utstakad.
Tyvärr nämnde de inget om logik eller läsförståelse.
Hade det varit mer patetiskt om jag hade suttit och tittat på gamla högskoleprov?
Mer motiverat? Ja.
Mer nördigt? Ja.
Bättre? Antagligen.
Men vart dessa två fredagsunderhållningsalternativ hamnar på den patetiska skalan, det är frågan.
Imorgon 8.20 ska jag infinna mig i Lagerlöfssalen 1A305. Det är nästan så att jag vill försova mig och bara skita i allt.
Nu måste jag gå för resultaten i den största händelsen i Svea Rike på hela året har kommit.
Jag är en 18-årig småbarnsmamma utan barn, man, villa (egen-betalad alltså), hund eller Volvo. Tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar