Karriärmöjlighet? Försovande dansös som kanske kan lära sig passa tider? Intresserad någon?

Gårdagen började med att jag försov mig. Har inget minne av att jag varken hörde eller stängde av alarmet. Detta får mig att tänka på en film som jag kollade på för längesen som handlade om en man som gick i sömnen och mördade sin familj. Och på House en gång var det en annan man som köpte knark i sömnen. Inte för att stänga av väckarklockan kan mätas med det, men tänk ändå vad skrämmande att man kan göra saker utan att ha någon som helst kontroll över dem. Jag brukar inte se mig själv som ett kontrollfreak, det är min mamma som innehar den rollen i familjen, men helt utan hämningar är jag inte, även om så kan tyckas vara fallet med (o)jämna mellanrum. Utan att gå in på faran med sleepwalking (vilket jag för övrigt inte håller på med, mina sömnproblem omfattar endast att jag har svårt att somna och svårt att vakna och att stänga av väckarklockan i sömnen) så blev resultatet av min försovning att jag missade kemin och inte fick tillbaka mocksen. Undrar om detta var en handling av mitt undermedvetna så att jag inte skulle bli nedstämd inför helgen utan istället fortsätta glädjas över att de andra har gått över förväntan? Jag är ingen psykolog, men man kan ju tänka sig att detta är fallet.

Att jag missade kemin innebar också att jag endast hade en lektion, eftersom franskan var inställd. Den lektionen bestod av att sitta och lyssna på en TOK-presentation. Soft dag med andra ord skulle man kunna säga. Soft skoldag är mer korrekt. Jag blev nämligen meddragen på det ökända danspasset på Friskis. Vid första förslaget (nej, befallningen är nog mer korrekt) att jag skulle dit, när jag kom till skolan klockan tio på grund av min försovning (det blir lite mer pinsamt för varje gång det händer) så var svaret mest ett fnysande läte. As if, ungefär. Men när jag är sårbar är jag lättövertalad, så med förmaningen om att jag skulle vara där en halvtimme innan det började för att det var så många där och annars skulle man kanske inte få plats ringande i huvudet åkte jag hem efter ng-mötet, tittade lite på tv och började sedan så smått packa ihop träningsgrejerna vid fyra sådär. (Jag hade sagt, halvt på skämt, att "jag tänker att jag ska vara där fyra så kommer jag fem.") Sen ringde Ebba (vi blev dittvingade kollektivt) tio över, "bara för att kolla så att du inte sviker mig." Jag, svika dig?!? Inte nu när jag vet att du inte sviker mig, sa jag. Detta samtal fick mig att skynda mig, eftersom jag kände ett plötsligt starkt behov av att inte komma sist (konstig känsla, har inte funnits hos mig på evigheter) eftersom den lille eskimån sa att hon precis korsade järnvägen, vilket jag automatiskt tolkade som järnvägen vid Friskis utan tanken på att hon kanske korsar järnvägen vid flera ställen. I vilket fall som helst var jag uppe på cykeln cirka kvart över (cirka) och begav mig mot mitt öde. TRETTIOTRE MINUTER INNAN PASSET BÖRJADE, MED HUNDRANIO PLATSER KVAR!!!! Stod det på biljetten alltså, som man tyvärr inte kan behålla som bevismaterial. Men faktum kvarstår att jag var där först av alla (av gänget alltså). FÖRST AV ALLA. Jag kan inte betona detta starkt nog, någon gång för längesedan har det hänt förut, men det är nästan preskriberat så jag behövde verkligen en ny sådan händelse. Vad göra med all denna tid? De andra kom ju i och för sig ganska snart efter, så lite mental förberedelse pågick de resterande minutrarna.

Dansen sen... (Efter förfrågan av Sebastian om ett roligt inlägg. Hur roligt det nu blir kan man ju diskutera och dissektera, jag kan bara hålla en del av löftet. Att skriva det, åsikten huruvida det blir roligt eller inte är ju fullständigt subjektiv.) Jag hade blivit lovad att det inte var så invecklade rörelser, att man inte behövde vara bra, att det fanns många dåliga, att ingen av dem jag skulle gå med var helt hundra på alla danser och så vidare efter min klagan över totala lack of koordinationsförmåga. Jag kan klara att hoppa lite hit och lite dit, göra en snurr och rulla på höfterna, men inte om det går i hundranittio kilometer i timmen eller om rörelsen ifråga involverar att man ska hålla koll på både armar och ben samtidigt. Min hjärna fick kortslutning ett antal gånger, min kropp ännu fler. Men vet ni vad? Det var faktiskt kul. Även om jag inte hängde med i ens hälften av alla danserna, var i konstant otakt med musiken, vart jag än tittade så gjorde alla andra utom jag (oftast) helt rätt och störde många av dessa genom att trampa dem på fötterna och ramla in i dem för att jag gjorde fel rörelser. Men om dessa människor kan tåla att jag stör deras dans och om de jag känner inte skäms över mig för detta så kan jag mycket väl tänka mig att gå tillbaka. (Det trodde ni aldrig va?)

Efter dansen blev det snabbt hem för dusch, mat och förberedelser inför kvällens utgång. Förfest hos Anna och sen 90-tals/eurodisco-tema på Arena innebar ännu mer dans. När jag kom hem vid två och lade mig i sängen kände jag värken i mina smalben intensivare än någonsin förut. (Eller nej, det har varit värre nån gång, men det var längesen och vi bortser från det för att ni ska inse vidden av smärtan.) 90-talstemat innebar ju också att man sjöng en del (skriksjöng was more like it) så jag insåg när jag vaknade halv sju imorse (varför? ingen aning, men jag lyckades somna om) att körövning klockan elva kanske inte skulle funka och ställde fram alarmet en timme. En ond hals blev ett faktum och jag skippade körövningen, även fast jag inte ville.

Fy, vilket långt inlägg, den som har läst allt det här borde få medalj. Jag ska avsluta nu. Orkar inte göra en Dagens. Det har inte hänt någonting än ju. Eller i och för sig...

Dagens ångestobjekt: TOK-presentationen. Det är mindre än en vecka kvar och jag har fortfarande ingen bra idé. Jag kan inte skjuta upp det längre nu, jag sa när mocks, engelska oral och labbrapporten var i det förflutna att jag skulle börja med den. Nu är mocks, engelska oral och labbrapporten imperfekt och jag har inga ursäkter mer. Åtminstone inga bra.