Röda linjen mot Fruängen, Stockholm (vart annars?)
Två fjortistjejer ~16 sitter och diskuterar.
Tjej 1: Men alltså, de som kommer från Göteborg kallar man ju för göteborgare. Och de från Stockholm för stockholmare. Vad kallar man de från Lappland egentligen?
Tjej 2 (efter en stunds funderande): Post-its!
Tjej 1 (tveksamt): Eh… Va?
Tjej 2: Ja, alltså. En lapp. En Post-it-lapp… Liksom…
Resan fortsätter under tystnad.
Dagens bedrift: Jag tog mig upp ur sängen klockan sju. Hörde aldrig att mobilen ringde (om den nu gjorde det, men hur kan jag ha navigerat rätt ända till avstängningsknappen i sömnen? Den är säkert sönder....), men hade ställt väckarklockan också så jag kom upp. JAG KOM UPP. Kom bara fem minuter för sent till svenskan. Varför skyndar jag mig inte? Men jag kom upp. Och det efter att ha legat och hostat halva natten. När sov jag mer än sex timmar i sträck senast? Jag kommer inte ihåg längre, det är som en svunnen tid. Som en dröm, en underbart vacker dröm. (Askungen har sin bal, jag har min sömn. Om min historia ska följa hennes betyder det att det verkar omöjligt och hopplöst, men i slutändan kommer jag att få min sömn, precis som hon får sin prins. Jag är inte riktigt säker på de där med att gifta mig med sömnen dock.. Kan man tolka sagor bildligt?)
Men.
JAG KOM UPP OCH JAG KOM TILL SKOLAN. Med igentäppt näsa, halvöppna ögon och en smått smygande huvudvärk. Det var nog tur att boxningen var fullbokad ikväll. Nog för att jag överlevde helgen utan hjärtattack, men man ska aldrig vara för säker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar