Ord, underbara ORD

Vissa dagar ska man vara glad. Som de dagar man får en riktig snilleblixt. Det är inte ofta såna poppar upp i min hjärna, så jag sparar på stunder som denna. Tänker på det när allt känns mörkt och hopplöst.
Som när min dator mobbar mig.
Som när man vaknar på morgonen och tittar sig i spegeln.
Som när det regnar på julafton.

Då är stunder som denna som en godisklubba. En sån där man kan suga på riktigt riktigt länge. Som en polkagris.

Och vad är det nu för snilleblixt jag talar om. Jo, jag talar om.

MICROSOFT WORD.

När inte ens egen dator behagar ansluta till the www och franska tangentbord är för franska för en inbiten blond blåögd svensk så tänkte jag att jag kan ju skriva inlägget i word först, spara dokumentet på ett usb, och kopiera in det i ett inlägg på den andra ordinateuren. Om ni läser detta betyder det att min blixt fungerade och att ni hädanefter får börja kalla mig snillet.

Sedan det senaste inlägget med någon substans (man kan ju argumentera när det var i och för sig) har det hänt ganska mycket. Kort sagt så har det visat sig att Paris är en trevlig stad, att CSN är krångligt, och att osthyvlar är underskattade. Cyklar har gått sönder (två), historiska monument har besudlats med att tvingats medverka på fulkort, historiakunskaper har uppfriskats (Mårten skulle vara stolt, det är allt jag säger), nytt mode i form av lövörhängen har skapats (vi, me and my pal AL, cyklade till snabbköpet och tillbaka i dem, och nog fick vi allas blickar på oss minsann. Det vill säga, de som jobbade i affären. Det är ett småbarnsfamiljeställe), någon form av naivt träningsprogram har satts igång, plommon har blivit min drog.

P.S. Jag är pank. Men jag kände faktiskt att jag gjorde en god gärning igår när jag köpte choklad. Det var ju ändå fairtrade. D.S.

P.S.2. Jag har lekt paparazzi här i byn. Ville ta lite kort på alla fina hus, men det är svårt när de har så höga staket och häckar överallt. Till slut var det en som frågade om jag ville något. Jag sprang därifrån. D.S.2.

P.S.3. Jag hade bara åtta fel på franskaläxan som var way out of my league egentligen. OCH. Största delen gjordes utan lexikon. D.S.3.

Dagens start: GREY’S! KINES-YOUTUBE! Det är = LOVE! (Frågan är om jag ska sitta uppe halva natten och kolla på första avsnittet eller hålla mig till imorgon..)

Det kallas visst Internet

Hej hopp det slutade visst att fungera. Hej hopp det kom visst tillbaka efter ett par dagar. Hej hopp det gallde visst inte alla datorer i huset. Hej hopp det gallde visst alla datorer utom min dator. Hej hopp vad min teknikallergi har tagits till en ny niva. Hej hopp inlagg utan prickbokstaver. Hej hopp vad jag ar misslyckad.

Barnkalas nummer två

Ni kan läsa det förra inlägget på samma tema en gång till om ni vill veta. Fast byt ut åldern på ungarna till sju. Håhåjaja. Jag börjar visst bli gammal. Imorgon ska jag få min nya hörapparat och lämna in min rullator på smörjning. Sen ska jag åka med Greta och Britt-Marie på bouleturnering. Fordon: Färdtjänst, såklart.

Chokladsockerkakssmet

MUMS.

"Ska jag sticka kniven i dig va??"

Efter en allmänt jobbig morgon var jag tvungen att muntra upp mig själv.

"Men hur ska du komma dit?"

"Jag får väl gå gå på vattnet."

"Du är ju inte klok, inte kan man gå på vattnet heller!"

"Det vet jag väl inte förrän jag har försökt."

Allt var så mycket lättare när man var sju år och allt var möjligt.

Jag planerar att se igenom minst halva filmskåpet (de bra barnfilmerna i alla fall, typ Astrid Lindgren, Disney, Babar, Barbapappa..) under tiden jag är. Man måste ju utnyttja sina tillgångar.

Mitt liv är såååå spännande! (Observera ironin)

Idag trampade jag i hundbajs. Upptäckte det när jag kom hem. Hann inte ta bort innan jag skulle iväg igen. Tänkte: Jag blir ju inte borta så länge. Tog andra skor. Glömde hundbajset. Kom på det tre timmar senare. Note to self: Intorkat hundbajs är ännu svårare att få bort och luktar ännu mer pyton än ointorkat hundbajs. Frågade sig: Har fransmän fobi för bajspåsar?

Hur många grader ska man tvätta skor i? Ska man ha tvättmedel? Jag är ärlig. Jag har aldrig tvättat skor förut.

Jag har också tittat på film (Narnia) och ätit både Marabou Daim och Snickers - allt på arbetstid. Man får kompensera lite när man råkar ut för såna otrevligheter som bajsiga skor.

Antagligen bättre för min plånbok dock...

Igår var det söndag. Den kan sammanfattas med frasen det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag och mina två au pair-kumpaner blev en trio tvättäkta turister istället för skillade shoppare. Men vem sjutton skriver att köpcentret är öppet när själva byggnaden visserligen är öppen men alla affärer i den är stängda?! Va?! Har inte fransmän hjärnor?!

Men Montmartre var ju i alla fall trevligt. Och äta pizza var gott. Och Moulin Rouge var... stängt?? Fransmän och deras hjärnor alltså. Se ansiktsboken för bilder. (Inte på några hjärnor för den som trodde det.) Och detta, utan att rikta mig till någon särskild, är anledningen till att man ska ha Facebook - det är mycket lättare att lägga upp bilder där än här.

"Vänta, jag ser dig!" -"Iiiiih!" (Hopp hopp, måste det finnas folk framför i rulltrappan?!)

Så obeskrivligt skönt att se ett par välbekanta ansikten. Försvaret imorgon mina damer! (Eller jag menar idag...)

Jag vill gå på konsert...

... och se de här.

Sen kan ni ju kolla här om ni känner för det.

Ett (o)kärt återseende

Jag är på franskatest. Gissa vem jag stöter på?!

SUB-JE-CON-Freakin-TIF!

En gång i tiden för inte alls för länge sedan hade vi en relativt intim relation. Men sommaren kom och vi gled ifrån varandra. Dags att ta upp bekantskapen?

Sjukgymnast? Kiropraktor? Akupunktur? Woodoo-docka?

Två saker som tagit upp mycket av min tankeförmåga denna dag är 1) mitt diplom med alla breakdowns som min moder så vänligt scannade in och mailade och 2) varför jag har så fruktansvärt ont i mina revben.

Det är jobbigt med frågor utan svar.

Min "pappa" (vi kan kalla honom Hervé, för det är hans namn) tar varje dag när han kommer hem från jobbet med sig en gratistidning till mig så att jag ska träna på min franska. Så efter en vecka och två dagar här ligger det en läst och fyra och tre fjärdedelar olästa Metro på mitt skrivbord. Mina franska skills hade ju gärna kunnat vara lite mer... obortglömda.

Dagens känsla: Trötthet. Jag lär mig visst aldrig.

Jag ser tjock ut i min spåkula

Här i huset få man en burk chokladig sockeratombomb till jul, och endast till jul. Men så skrev Charlotte, 6 år, chokladens namn på inköpslistan när mammans syster skulle gå och handla. Så systern köpte i god tro en burk. Denna burk är nästan slut nu. Och det är tre månader och 16 dagar (om jag inte räknade fel, vilket mycket väl kan ha hänt) till julafton.

Mormor Ed: Ja, jag måste ju testa lite av det här. (Tar en klick på pannkakan)

Mamma Jennifer: Men ta mer! (Tar fram en slickepott och gröper ur en stor klick)

Mormor: Men så mycket! (Skakar på huvudet)

Mamma: Ja! Ju mer desto bättre!

Au pair Hanna: Ja... fast det kan man ju inte säga till dem... (Nickar mot dörren, syftandes på barnen)

Mamma: Nej... Haha! (Skrattar)

Mormor: Ja, det var ju gott det här!

Femton minuter tidigare:

Dotter Emelie (4 år): Mamma, jag tycker du tar för mycket Nutella...

Att vara jag innebär ofrivillig motion

Efter att ha kämpat med att få igång internet i ett antal dagar kan man ju undra vilken av mina karaktärsdrag som skulle visa sig härnäst. Och till alla som nu tänker att, ajaj nu kommer det, hon försov sig och kom försent med barnen till skolan kan jag bara säga detta. Ni. Har. Fel. !!!. Och jag har inte tappat bort min mobil heller för den delen. Men.

Jag har varit vilse.

Torsdag. Jag har tagit bussen till Saint German en Laye, förorten till Paris som jag bor utanför i denna byn, och ska leta upp turistbyrån för att skaffa mig lite kartor och annan behändig information. Jag går omkring gata efter gata, tänker det borde ju stå skyltat. Hittar slutligen en skylt med texten office de tourisme. Följer pilen över gatstenar och förbi boulangerier, patisserier och creperier. Efter ett tag känner jag att det nog är fel. Tänker turistbyrå, det borde ju inte ligga så långt bort, det ska ju vara lätt att hitta, för turister liksom. Går tillbaka till skylten, och börjar på nytt följa pilen över samma gatstenar och förbi samma boulangerier, patisserier och creperier. Ser så småningom en likadan skylt, fast med pilen åt andra hållet. Jaha, då har jag gått förbi det då. Vänder lite halvsurt om och går åt andra hållet efter den nya pilens riktning. Kommer tillbaka till den första pilen. Börjar bli smått (väldigt) irriterad på mig själv. Spenderar de följande tio minutrarna med att leka följ pilen tills du ser nästa, fram och tillbaka, back and forth, aller-retour. Börjar ge upp hoppet, men ser då, till slut, texten Office de Tourisme på en beigebrun insmältande byggnad, och hopplösheten ersätts av en mix mellan extrem irritation och lättnad.

När jag besöker staden de följande två dagarna upptäcker jag massa pilar textade office de tourisme. Ibland blir jag väldigt trött på min hjärna.

(Fast kallas det att vara vilse när man vet var man är men bara inte hittar ett speciellt ställe?)

Lördag. Jag har bestämt mig för att lära mig cykelvägen in till St. Germain, för att slippa vara så beroende av bussen som aldrig kommer när man vill, körandes av en galen, eller kanske bara fransk, chaufför så man tror man får hjärtattack, på lika lång tid som cyklingen. Jag hade fått instruktioner om hur jag skulle åka, höger där, uppför backen där, över gatan där osv. Jag hade med mig en ungefärlig karta som visade ungefär hur jag skulle åka. Men istället för att lyda instruktionerna om att inte åka nerför backen till barnens skola utan åka upp till vänster så ser jag inte den första vägen, avvisar både den andra och den tredje eftersom jag tänker att det är nog inte rätt här, det kommer säkert en väg längre ner. Det fanns såklart ingen väg längre ner så jag fick i godan ro cykla tillbaka. Eller utan ro, antagligen en mer korrekt beskrivning. För att vara på den säkra sidan tar jag den första vägen på vägen tillbaka (det fanns alltså tre vägar till höger när jag åkte ner, varav jag missade... tre). Denna väg bestod såklart till största delen av en 90 graders (i runda slängar) brant backe.

Utmaning! tänker jag och trampar friskt på.

Nej, det lät inte som jag nej.

Snarare: uh vad jobbigt tänker jag och stånkar desperat upp.

När jag väl kommer uppför denna 90-gradiga backen ser jag i alla fall att jag är rätt. Men istället för att fortsätta på den vägen så svänger jag vänster nerför en långlånglång backe. Jag känner att det nog är fel, men fortsätter av någon anledning att rulla. När jag väl kommer ner ser jag att det är stora vägen där man inte kan cykla. Jag märker också att det är denna vägen bussen åker upp. Jag inser att jag måste uppför backen.

Tjenare Monsieur Mjölksyra, trevligt att råkas, hur har du haft det på sistone?

Jag vet inte om jag ska kalla det lustigt eller hemskt eller ironiskt att jag inte hittade turistbyrån som det fanns tiotusen skyltar till OCH åkte fel två gånger på den "lätta" delen av cykelvägen men inte hade några problem när jag väl kom in till stan och det fanns hur mycket gator och bilar och folk som helst. Fast i och för sig hade jag varit där innan... Fast faktiskt inte just där jag skulle cykla, så jo, jag är ganska screwed up om jag får säga det själv.

Och sen har jag gått fel några fler gånger men det skulle bli för långt att skriva om alla. Och jag har inte ens varit inne i själva Paris än... Finns det gps för fotgängare?

Dagens ordspråk: Once in IB, always a procrastinator. Jag åker in och pratar med språkskolorna imorgon istället. Orkade inte idag.

[Fyndig titel]

Ögonen slår igen titt som tätt, fötterna värker, huvudet känns aningen mosat. Om ni nu tror att jag har varit ute och festat hela natten har ni fel. Jag har varit på barnkalas. Föregående mening är resultatet av ett gäng nioåringar som springer hit, springer dit, hoppar studsmatta, badar i pool, leker hela havet stormar, leker spökboll, springer lite mer, hoppar lite mer, badar lite mer, och trycker ner alldeles för mycket socker i de arma tarmarna. Som au pair måste man ju vara solidarisk och trycka ner lika mycket socker, det ingår liksom i jobbet, så när banditerna väl beger sig hemåt till sina lyor och man kan börja lugna ner sig och sätter sig ner, då kommer det. Koman.

Men det var ju roligt så länge det varade i alla fall.

(Jag är mycket väl medveten om hur dålig jag är på att uppdatera mitt liv men det kan liksom inte hjälpas. Jag är född sån. Modellerna som var bra på att skriva seriösa blogginlägg och komma i tid och hade lokalsinne och framförhållning och var målmedvetna och disciplinerade, de var slut när storken kom)

Hejdå Sverige Shalalalala, Bonjour France Shalalalalala

Som ni säkert förstår så kunde jag ju inte börja detta äventyr utan lite tekniska problem. Så jag ursäktar bristen på uppdateringar, obesvarade sms, och ren allmän okontaktbarhet, men det var ju faktiskt inte mitt fel. Det var mina geners.

Hur som helst så kan jag helt kort och gott säga att min nya familj är jättebra. Trevliga föräldrar, gulliga barn, döva morföräldrar (skämt åsido so to saay). Okej, barnen bråkar och slår halvt ihjäl varandra tio gånger om dagen, men vilka normala syskon gör inte det? Man sätts på prov i början, för det är ju så roooligt att testa gränser och (försöka) bryta både regler och kroppsdelar.

Jag är för trött för att skriva mer nu, men jag uppdaterar snart igen. Det är (typ) ett löfte.