[Fyndig titel]

Ögonen slår igen titt som tätt, fötterna värker, huvudet känns aningen mosat. Om ni nu tror att jag har varit ute och festat hela natten har ni fel. Jag har varit på barnkalas. Föregående mening är resultatet av ett gäng nioåringar som springer hit, springer dit, hoppar studsmatta, badar i pool, leker hela havet stormar, leker spökboll, springer lite mer, hoppar lite mer, badar lite mer, och trycker ner alldeles för mycket socker i de arma tarmarna. Som au pair måste man ju vara solidarisk och trycka ner lika mycket socker, det ingår liksom i jobbet, så när banditerna väl beger sig hemåt till sina lyor och man kan börja lugna ner sig och sätter sig ner, då kommer det. Koman.

Men det var ju roligt så länge det varade i alla fall.

(Jag är mycket väl medveten om hur dålig jag är på att uppdatera mitt liv men det kan liksom inte hjälpas. Jag är född sån. Modellerna som var bra på att skriva seriösa blogginlägg och komma i tid och hade lokalsinne och framförhållning och var målmedvetna och disciplinerade, de var slut när storken kom)