Jag har ju inofficiellt gett upp det här med att blogga, men jag känner att jag behöver få skriva av mig. I nuläget vet jag inte ens om jag kommer att posta det här inlägget. Kanske låter jag det bara vara ett utkast. En digital dagboksanteckning.
I fredags gick jag och simmade. Sista gången innan flytten till Sverige. Klippkortet hade gått ut på Töyenbadet så gick till Frogners utebassäng istället (så mycket närmare, behöver ju inte ens ta t-bana, åh varför kunde de inte ha öppet hela året. Med en riktig simhall då). Regnet strilade kraftigt, men då känns ju vattnet mycket varmare. Ingen bastu, vilket minus! Står lite extra i duschen istället. Med lite extra varmt vatten. Går därifrån ungefär klockan tre, gör mig ingen brådska hem. Gör lunch när jag väl kommer innanför dörren sisådär kvart över tre. Bra att skjuta upp måltiderna när det vankas nattjobb, annars kan det bli kortslutning i både mage och hjärna. Under tiden hör jag en smäll. Förvåning, ska det åska nu? Jaja. Tänker inte mer på det. Sätter mig med lunchen i soffan medan teven visar någon repriserad serie.
Klockan är ungefär 16.15 när jag slår på datorn. Går in på Sveriges radios hemsida för att kolla om det finns något Sommar värt att ha som sällskap till en stunds flyttpackande.
Terrorattentat i Oslo. Minst sju döda efter explosion.
Rubriken skriker. Jag minns inte den exakta formuleringen såhär i efterhand. Klickar vidare och läser artikeln. Öppnar ny flik. Facebooks startsida säger samma sak. Statusuppdateringar om det ofattbara, det fruktansvärda. Ny flik. Aftonbladet har bilder av rykande regeringsbyggnad, bråte och krossat glas, blodiga människor på Karl Johan. Telefonen ringer. Mamma säger att mormor har ringt och sagt att det har varit en explosion i Oslo. Jag säger att jag just upptäckte det. Fattar inte vad som händer. Skriver ny status på Facebook samtidigt som en fundering om nattjobb eller ej kommer. Kollega ser och ringer, säger att det är stängt. Pappa ringer och undrar vad som händer.
Ja vad är det som händer. Vem förstår vad det är som händer. Ingen.
Jag var hemma, jag hörde en smäll och tyckte det var en märklig åska. Det brukar ju blixtra.
Teven står på NRK hela kvällen. Värre och värre rapporter kommer. Skjutningen på Utöya. Minst tio döda. Går och lägger mig utan någon vilja att vakna upp. Slår på teven på morgonen igen. Minst 85 döda på Utöya.
Herregud
Herregud
Vad är det som händer
Herre, herre, gud
Minnesgudstjänsten söndag i domkyrkan och ros-fackeltåget (som aldrig blev något tåg eftersom det var så mycket folk att det inte gick att gå) i måndags gjorde att det var otroligt mycket folk på stan. Alla vill hedra offrens minne. Det är så starkt, så våldsamt mycket sorg och omtanke överallt. Det ligger rosor och ljus över hela Oslo centrum. Man kan nästan inte ta sig förbi domkyrkan. Rådhusplassen igår kväll var det mäktigaste jag någonsin sett, över hundratusen människor, samlade på initiativ via Facebook av en civilperson, ingen organisation eller regering eller något.
Jag har under detta året klagat mycket på norrmän. Deras lathet, matvanor, priser, oförskämdhet och så vidare.
Jag förkastar alltihop.
Lördag skulle jag jobba natt, 23.24-5.15. Av festfyllenatten syntes intet spår och chefen försökte skicka hem folk tidigare. Jag gick med på halv tre, så kunde jag ta nattbuss och slippa gå hem 50 minuter. Ställer klockan halv tio för att inte vända på dygnet inför måndag med start 8.00 på jobbet. Halv elva ringer de och frågar om jag kan komma in 13-21. 3 stycken är sjuka och jag är den första som svarar. 21 blir 23 eftersom stan är överfull och en av de andra blir sjuk och måste gå hem, ovanpå underbemanning från början. Måndag är ännu värre, 16.15 blir 17.50 efter att ha bett om att få sluta. Trots att det ligger disk upp till taket och det fortfarande är kö ut på gatan ber jag om att få sluta. Trots att det finns flera som bara inte orkar jobba för att de mår så dåligt på grund av att de var på jobbet eller någon annanstans i närheten av spängningsplatsen fredagen den 22 juli 2011 klockan 15.20. Trots att jag befann mig en halv mil bort och inte såg alla skadade, all förödelse. Inte var rädd för att dö av en andra bomb.
Inte så bra att svimma rätt ner i köttet ändå.
Det är ändå lättare att jobba. När man har slutat kommer tankarna ikapp. Paniken sprider sig, tårarna bränner i ögonvrårna. Får inte förstöra mascaran. Det är sjukt att det är den tanken som hindrar gråten.
Jag har dåligt samvete för det. Att tänka på mascara.
För att jag mår dåligt, när det finns andra som upplevde riktig terror.
För att jag är oberörd, fysiskt sett.
För att jag inte kan göra någonting åt det som hänt.
För att jag lämnar den här staden, just nu, när det värsta på över 60 år har inträffat.
För att jag fortsätter leva som normalt, relativt sett. Pratar, äter, sover. Eller nej, inte sover.
Insomnia.
Kan ha bidragit till svimfärdigheten.
Dåligt samvete över det med. Har väl inget att svimma över, det här kan man ju fixa.
Men nej, människor är inte gjorda av stål. Då kan det vara svårt att andas ordentligt ibland.
Får jag göra pannkakor och tänka guud vad gooott! När det finns de som aldrig mer får äta pannkakor, eller något annat heller.Oreokakor som kastas till personalen på grund av utgångsdatum, får jag ta en extra stor bit, strö på glass, sätta mig på en parkbänk efter jobbet och stornjuta av hur fasansfullt gott det är? Skratta åt Tjuvlyssnat.se?
Får jag gråta?
Vad får jag känna? Lättnad över att jag lever och är oskadd? Skuld, över samma sak?
Över att jag inte bor i ett område där bombdåd händer titt som tätt. Där folk dör dagligen.
Är vi bortskämda? Borde vi må lite mindre dåligt för det? Vi har det ju så bra annars.
Alla dessa tänk om.
Tänk om jag hade jobbat.
Gått på stan istället för att träna.
Åkt till Töyenbadet i alla fall, för att det regnade.
Eller om klippkortet inte hade gått ut.
Och suttit på t-banan.
Tänk alla de som var där.
Alla de som inte lever mer.
De som har ärr för livet.
Och så ilska. All denna ilska och vanmakt över vad hur screwed up världen är.
Varken Oslo, Norge eller världen kommer någonsin att bli detsamma som det var innan. I alla fall inte under vår livstid.
Jag kommer inte heller att bli densamma.
Alla tankar och böner till de drabbade och deras anhöriga.
German newspaper article says: "Even in their deepest sorrow the norwegians don't get hysterical. They resist the hate. It is amazing to see how politicians and the whole country reacts. They are sad to the deepest thread of their souls. They cry in dignity. But nobody swears to take revenge. Instead they want even more humanity and democracy. That is one of the most remarkable strengths of that little country"
"Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen"
