(Bloggen är fortfarande officiellt inaktiv. Men det behövdes skrivas av lite, och dagboken kändes otillräcklig. Man vet dock aldrig vad ett återfall leder till).
Klockan är tre på natten och jag kan omöjligt sova för tankarna flyger och far värre än löv en stormig dag i oktober. Allt rationellt förnuftigt tänkande om att utbilda mig till något konkret som är lätt att få jobb inom, när som helst var som helst, istället för att sitta arbetslös med en luddig examen (även om den kanske låter flashig) är halvt borta. Jag ville förutom ovan nämnda kriterier ha ett jobb som var varierande, inte för stillasittande och som involverar mycket kontakt med folk. Helst lite samhällsorienterat också. Ingen teknik tack. Orken att gå omkring att vänta på att upptäcka vad detta ultimata jobb kunde vara (förutom lärare, för barn är jobbiga) tog slut. "Sjuksköterska är ju bra" sa hjärnan. Kommer alltid finnas jobb, helst övermycket mer än vad som kan klaras av, människokontakt, sticka folk med sprutor. Lät bra, kanske inte fullständigt övertygad. Men vi testar. Doom. Dead end.
Eller inte riktigt så illa. Inte direkt fel yrke (det var ju kul med sprutorna och resten helt klart tänkbart det med), men inte rätt heller.
"Jag kanske vill bli högstadielärare". WTF?!? Lärare? HÖGSTADIET?! Har jag slagit i huvudet hårt på sistone? Undertryckt längtan eller bara ytterligare en kompromiss för att få med lite mer samhällsämnen? Fortfarande oluddigt utan större risk för tumrullning och arbetsförmedling och inte så begränsat bosättningsmässigt (det vill säga: jag slipper bo i Stockholm). Måste tydligen byta studieort i alla fall. Krångel, det tar emot. Umeå vs Linköping. Vi söker. Fyra dagar kvar till sista ansökning.
Telefonsamtal och ventilering av funderingar. Hittar utbildningskatalog och kollar igenom samhällsvetenskapsutbildningar. Går susningar genom hela jaget över att läsa om freds- och utvecklingsstudier. Ett par till möjligen intressanta alternativ. In på internet och leta fram, lägga till i ansökan, söka runt lite mer. Hm.
Geografi. Ja. (Förnuftet skriker. Inga jobb! Begränsat! Fast kanske inte nödvändigtvis?)
Två dagar kvar till sista ansökning.
Älskar att vara ute i god tid.
Gör mental lista över alla alternativ, kombinationer, möjliga ändringar ifall ånger uppstår. Inser att rådgivning är av högsta prioritet. Det får bli drop in hos studievägledare under sista ansökningsdagen (god tid!) för att se om stormen kan tänka sig att lugnas ner så att tankelöven kan lägga sig på hög och krattas undan åt samma håll. Helst inte för många högar. Blir så jobbigt då. Att avgöra vem som är den bästa.
Mitt liv verkar ibland handla mycket mer om vad jag inte vill än om vad jag vill. Fast nu är det lite tvärtom i alla fall. Känns ju som ett framsteg.
Tanken om att rädda världen och allt sånt där (jag vet, låga ambitioner) kommer också lite på kollision med den högst själviska drömmen om ett gammalt huset i Norrlandsfjällen där det odlas tomater, mockas skit och föds upp djur av större modell.
Skulle behöva leva 200 år till för att hinna (och ha råd) med allt vad livet ger.
