Saknad är en märklig känsla

http://www.youtube.com/watch?v=p6FubPBgy9o&feature=related

Min idol

http://nagonsfarsa.blogspot.com/

Värmeböljan ackompanjeras av regn.

Jag vaknar sedan ett par veckor tillbaka (nästan) alltid, sex dagar av sju skulle jag säga, en timme innan väckarklockan, oavsett om jag då sovit fyra eller sju timmar (och mer än sju har inte hänt sen... jag minns inte. Typ sportlovet).

Jag måste förbereda min franska-presentation som egentligen skulle gjorts igår men jag "glömde" papperet.

Imorgon ska jag skämmas över himla Anna Bergendahl.

Viktigt. Jätteviktigt. Verkligen.

Livet suger.

Kära Sol

Jag älskar dig. Men som alla vet är det en hårfin linje mellan kärlek och hat. Och ibland kan du bli lite väl påträngande. Abusive liksom. Den med makt ska använda den för att göra gott, inte för att ge sina undersåtar värmeslag. För att sammanfatta, om du skulle vilja vara så vänlig att stanna hos oss utan att få oss att tro att vi har blivit förflyttade till en öken så skulle jag bli mycket tacksam mot dig.

Din tillgivne,

Hanna

PS. Glöm inte att gå och lägga dig. DS.

The Tale of a Treacherous Treasure

I julklapp för två år sedan (alltså snart två och ett halvt år sedan) fick jag en iPod. Det var coolt. Alla som var lite coolare hade ju en iPod liksom. Mp3 började bli, ja ni vet, lite... omodernt. De med mp3 var lite mindre värda än de med iPod helt enkelt. Det var ren och skär fakta.

Min iPod har under dessa nästan två och halvt år tjänat mig mycket troget. Stått vid min sida lite som en ledhund till en blind stackare. Eller hängt snarare, han är rätt klängig, men relationer handlar ju om att give and take. Jag får musikstimulans rätt in i hjärnans verkstad genom alla hammare och stigbyglar och alla andra mackapärer som sägs finnas, han får tafsa lite i mina öron. Give and take som sagt.

Det har inte alltid varit lätt, ibland uppstår det bråk som i alla sunda relationer. Jag blir arg när han vänstrar med iTunes (det är väl mer iTunes som vill sätta käppar i hjulet egentligen genom att göra filerna ospelbara, men ändå, det blir väldigt dålig stämning vilket inte alla gånger slutar lyckligt. Ingen grov misshandel än så länge dock, bara några slag och hårda ord), han lackar däremot ur totalt när jag glömmer att ladda hans batteri (killar kan ju inte göra någonting överhuvudtaget själv). Vägrar att överhuvudtaget ge någon respons. Man skulle kunna tro att han är död, men nej då, bara väldigt tjurskallig.

Jag har alltid, sen jag för nästan två och ett halvt år sedan, funderat över vad de sär siffrorna på hans skärm när han går in i viloläge betyder. Jag har gissat mig gul och blå, antalet låtar han har spelat för mig, antalet gånger han spelat just den låten, hur många minuter det har gått sedan jag väckte honom, och så vidare och så vidare men inget har passat in. Det har alltid varit tre eller fyra siffror, och de har gått från att vara 1245 till nästa dag 2232 till nästa dag 946. WTF? Det kan ju inte bli mindre antal låtar han spelar heller. Han har vägrat berätta den fjanten men nu slutligen har jag kommit på vad det är han vill säga.

Han kan klockan!

Rätt smart ändå, för att vara en iPod liksom. Ytterligare en bekräftelse på att alla som har en är lite coolare, lite bättre, än alla töntar med mp3.

(För er som nu tänker: ja men iPhone då, det måste ju vara ännu coolare! så säger jag nej. Det är överklass. Snobbigt. Skärp er liksom, det är bara pinsamt.)

Au revoir chérie

En värmlänning återvänder, en annan stannar i Paris. Som tur är bor Maja i Arvika viket enligt Google maps tar 1 timme och 6 minuter med bil från Karlstad. Och om man nu inte skulle ha någon bil så 14 timmar och 58 minuter att gå. Hur som helst så kommer det inte bli några problem att träffa min blå-vit-randiga med röd regnjacka försenade och chokladdyrkande andra hälft. Men någon av oss kommer med all säkerhet att komma försent en timme eller så vilken tid och dag vi än bestämmer oss för att träffas eftersom vi är ungefär lika begåvade på det området. Det så skönt att det finns fler som okan passa tider så att man kan oskämmas för det! (Ursäkta internskämtet.)

(Einstein är varken värmlänning eller ökänd försenad-människa så honom kommer jag inte sakna. Inte för att jag kände honom. Bilden är bara från när vi var på vaxdocksmuseum. Men jag känner att vi platsar i samma IQ-liga. Otvivelaktigt.)

Beroenden och missbruk och sånt där

TE!!!

Fullt ös MEDVETSLÖS

I helgen har jag sovit väldigt lite och spenderat väldigt mycket pengar för jag har bakat sextio kanelbullar, råkat glömma en plåt kanelbullar i ugnen så att de blev kolsvarta inside out, fått lära mig vad steak tartare är (rå köttfärs), blivit hånad för att jag valde steak tartare utan att veta vad det var så att tre till i middagssällskapet också valde det utan att veta vad det var (kan jag hjälpa att man vill vara som mig liksom. Popularitet är tydligen inte något att eftersträva. För övrigt tyckte jag faktiskt att det var helt okej! Med massa kryddor), dansat halva natten, stigit på nattbuss tjugo i fem, sovit en och en halv timme, lekt kartläsare utan karta med endast google maps vägbeskrivning, skrikit och skrattat så att föraren höll på att köra av vägen, hyllat google maps, tagit massa kort på Monets (den där näckros- och bromålaren ni vet) trädgård, läst google maps vägbeskrivning baklänges, förbarmat mig över fransmännens bristfälliga skyltningsförmågor, än en gång insett vilket fantastiskt bra påfund picknick är, ätit en mycket god muffins och fått te för 10 cent på köpet, sett insidan av Operan, ätit några fler muffins, bestämt mig för att jag ska se Fantomen på operan så snart jag kommer hem, ätit jordgubbar med ovispad grädde och socker och fått enorma midsommar-känslor, spelat kubb på en innergård av sten och i en park av gräs, lekt töntiga lekar i en park, vinkat till folk som skrattade åt våra töntiga lekar, släpat runt på en mugg halva dagen i syftet att spara den, slängt muggen jag släpade runt på halva dagen när jag insåg att jag inte skulle kunna äta upp matsäcken med tanke på det kommande restaurangbesöket och den då inte skulle få plats i handväskan och jag inte skulle kunna cykla med den i handen, blivit hånad för att jag släpade runt på en mugg halva dagen när jag slängde den, ätit en (nästan) bränd hamburgare och Ben&Jerry-glass på Hippopotamus (som ett flashigt och lite bättre McDonald's (svårt att vara bättre än McDonald's, men ändå) med menyer och servitriser som kommer och servar vid borden) och varit extremt flummig så nu har jag väldigt ont i halsen. Och lite ångest över min ekonomi. Men är väldigt glad ändå.

Defintionen av en bra semester - för kort och dokumenterad med överdrivet många kort

Klockan 06.15 torsdagen den 22 april 2010 avgick ett tåg från tågstationen Gare de Lyon i Paris. Tre nittonåriga svenska flickor hade sovit på ett vandrarhem istället för hos sina au pair-familjer i förorterna och ställt klockan på 04.30 för att ta nattbuss till stationen, ty de ville till varje pris undvika att missa tåget som skulle föra dem till Avignon, en stad i regionen Provence i södra Frankrike där påven en gång i tiden bodde i ett århundrade eller så och där det finns en känd bro med en tillhörande sång, vilket de tre svenska flickorna några dagar senare kände sig lagom turistiga nog att bejaka så de sjöng låten ifråga, dansandes på bron. Filmbevis finns.

I Avignon hyrde de cyklar och icke-obligatoriska hjälmar (vilket cykelgubben upprepade fyra gånger) och cyklade omkring på landsbygden och i staden. De fick därmed beskåda många exotiska djur såsom kameler, hästar, åsnor, ormar och ödlor. Ibland åkte de vilse, då ingen av dem hade fötts med något lokalsinne direkt värt att nämnas. Men inte var de ledsna för det, även om hoppet periodvis sviktade, de hade ju andra kvaliteter.

De tog också en dagstur till Marseille, på det överfulla tåget med sina tre cyklar, och cyklade längs kusten. Maja bestämde sig för att bada i Medelhavet. Hanna fick låna hennes bikini efteråt när den var blöt och temperaturindikerande så att hon kunde göra samma sak. Jenny avstod, men hon skulle komma att känna saltvattnets flytbärande förmågor blott tre dagar senare.

Maja åkte tillbaka till Paris och sitt älskade jobb efter tre dagar och lämnade Jenny och Hanna åt sina öden. Till en början kände de sig lite (extra) vilsna, men de sysselsatte sig snabbt med långtur på 6 mil, varav en backe på 1 (eller okej, kanske 2 kilometer, men det var förjordans jobbigt när det bara steg och steg utan slut!) till Les Baux de Provence, där de köpte sig glass och fick fyllt på vattenflaskorna av glasstanten. Två timmar innan de var tvungna att lämna tillbaka cyklarna, när de återigen hade cyklat ikapp tiden efter all extratid vid backarna så att de hade marginal, så att de "till och med kan äta middag innan!" fick Jenny punktering. De hittade dock en snäll fransk familj som hjälpte dem, och bjöd dem på saft medan... ja, medan någonting skulle torka. Jenny trodde sen att hon nog skulle kunna fixa det själv efter att ha tittat på hur deras räddare i nöden gjorde. Hanna hade inga sådana förhoppningar om sig själv. Men att laga punkteringen tog en timme, så då hade Jenny och Hanna återigen bråttom. De cyklade som galningar, fransmännen ropade "bonne courage", svetten lackade, rumpan blev lam, men de anlände prick 19.00. Cykelgubben däremot, kom fem minuter senare.

Jenny och Hanna åkte på söndagen vidare till Montpellier, efter gratis teater (de stod och tvekade för länge så till slut bjöds de på biljetter av direktörskan herself) och salsadans på Club Havana på lördagskvällen, och tog en tur till stranden där de badade i, jo just det, Medelhavet, och stekte på stranden. Jenny blev röd, Hanna började snart flagna i hela ansiktet efter den dagen och blev tvungen att akutköpa ansiktskräm.

Då dessa flickor varken var några bankdirektörer eller supermodeller utan just au pairer med minimilöner så gav de sig själva en kurs i konsten att spendera så lite pengar på som möjligt, en annan kvalité de kände att de nog inte hade överdrivet mycket av i sina gener. Avgiftsfri såklart, den var ju självlärande. De blev därmed väldigt bekanta med mataffärerna Monoprix och Carrefour i städerna de besökte. Där jämfördes det kilopriser på såväl skinka som yoghurt, och extrapriser togs på stort allvar (som när havregrynen och knäckebrödet hade tagit slut så de inte längre hade något yoghurt-tillbehör och det var extrapris på en speciell sorts müsli med chokladbitar i.) De hade också tagit med sig ett ton (kändes det som) konserver, torkad frukt, havregryn, pasta och te hemifrån. (När de anlände till sitt vandrarhem fanns där dock inget kök, så det blev varken pasta eller te. Massa kalla konserver dock. men de köpte vitlökssmör och majonnäs med syftet att piffa till sina måltider. Det var oftast lyckat.) Istället för att köpa kulglass från försäljare (vilket de också gjorde. Två gånger. De unnade sig också att äta ute på restaurang. Två gånger.) så inhandlades en dag en glassförpackning på några hundra gram på Carrefour, som fick smälta lite lagom i solskenet till en såsig röra så att deras plastskedar snattade från vandrarhemmet inte skulle gå av och jordgubbarna de hade köpt också skulle kunna användas som bestick. Visst kände de sig som uteliggare emellanåt, men det var det värt! Fast inte hindrade det att pengarna tog slut. När Hanna återvände till Paris hade hon 25 cent i plånboken. Det är, ungefär, 2 kronor och 50 öre det. Vi kan väl säga att hon klarade kursen. Typ. KG - Knappt Godkänd. Men inte är hon ledsen för det uteblivna MVG:et inte. Hon har ju, som sagt, andra kvaliteter. Som att spendera.

Det hände många andra saker på den resan också. En del är hemligstämplat, resten är Hanna bara för lat för att skriva om.