Defintionen av en bra semester - för kort och dokumenterad med överdrivet många kort

Klockan 06.15 torsdagen den 22 april 2010 avgick ett tåg från tågstationen Gare de Lyon i Paris. Tre nittonåriga svenska flickor hade sovit på ett vandrarhem istället för hos sina au pair-familjer i förorterna och ställt klockan på 04.30 för att ta nattbuss till stationen, ty de ville till varje pris undvika att missa tåget som skulle föra dem till Avignon, en stad i regionen Provence i södra Frankrike där påven en gång i tiden bodde i ett århundrade eller så och där det finns en känd bro med en tillhörande sång, vilket de tre svenska flickorna några dagar senare kände sig lagom turistiga nog att bejaka så de sjöng låten ifråga, dansandes på bron. Filmbevis finns.

I Avignon hyrde de cyklar och icke-obligatoriska hjälmar (vilket cykelgubben upprepade fyra gånger) och cyklade omkring på landsbygden och i staden. De fick därmed beskåda många exotiska djur såsom kameler, hästar, åsnor, ormar och ödlor. Ibland åkte de vilse, då ingen av dem hade fötts med något lokalsinne direkt värt att nämnas. Men inte var de ledsna för det, även om hoppet periodvis sviktade, de hade ju andra kvaliteter.

De tog också en dagstur till Marseille, på det överfulla tåget med sina tre cyklar, och cyklade längs kusten. Maja bestämde sig för att bada i Medelhavet. Hanna fick låna hennes bikini efteråt när den var blöt och temperaturindikerande så att hon kunde göra samma sak. Jenny avstod, men hon skulle komma att känna saltvattnets flytbärande förmågor blott tre dagar senare.

Maja åkte tillbaka till Paris och sitt älskade jobb efter tre dagar och lämnade Jenny och Hanna åt sina öden. Till en början kände de sig lite (extra) vilsna, men de sysselsatte sig snabbt med långtur på 6 mil, varav en backe på 1 (eller okej, kanske 2 kilometer, men det var förjordans jobbigt när det bara steg och steg utan slut!) till Les Baux de Provence, där de köpte sig glass och fick fyllt på vattenflaskorna av glasstanten. Två timmar innan de var tvungna att lämna tillbaka cyklarna, när de återigen hade cyklat ikapp tiden efter all extratid vid backarna så att de hade marginal, så att de "till och med kan äta middag innan!" fick Jenny punktering. De hittade dock en snäll fransk familj som hjälpte dem, och bjöd dem på saft medan... ja, medan någonting skulle torka. Jenny trodde sen att hon nog skulle kunna fixa det själv efter att ha tittat på hur deras räddare i nöden gjorde. Hanna hade inga sådana förhoppningar om sig själv. Men att laga punkteringen tog en timme, så då hade Jenny och Hanna återigen bråttom. De cyklade som galningar, fransmännen ropade "bonne courage", svetten lackade, rumpan blev lam, men de anlände prick 19.00. Cykelgubben däremot, kom fem minuter senare.

Jenny och Hanna åkte på söndagen vidare till Montpellier, efter gratis teater (de stod och tvekade för länge så till slut bjöds de på biljetter av direktörskan herself) och salsadans på Club Havana på lördagskvällen, och tog en tur till stranden där de badade i, jo just det, Medelhavet, och stekte på stranden. Jenny blev röd, Hanna började snart flagna i hela ansiktet efter den dagen och blev tvungen att akutköpa ansiktskräm.

Då dessa flickor varken var några bankdirektörer eller supermodeller utan just au pairer med minimilöner så gav de sig själva en kurs i konsten att spendera så lite pengar på som möjligt, en annan kvalité de kände att de nog inte hade överdrivet mycket av i sina gener. Avgiftsfri såklart, den var ju självlärande. De blev därmed väldigt bekanta med mataffärerna Monoprix och Carrefour i städerna de besökte. Där jämfördes det kilopriser på såväl skinka som yoghurt, och extrapriser togs på stort allvar (som när havregrynen och knäckebrödet hade tagit slut så de inte längre hade något yoghurt-tillbehör och det var extrapris på en speciell sorts müsli med chokladbitar i.) De hade också tagit med sig ett ton (kändes det som) konserver, torkad frukt, havregryn, pasta och te hemifrån. (När de anlände till sitt vandrarhem fanns där dock inget kök, så det blev varken pasta eller te. Massa kalla konserver dock. men de köpte vitlökssmör och majonnäs med syftet att piffa till sina måltider. Det var oftast lyckat.) Istället för att köpa kulglass från försäljare (vilket de också gjorde. Två gånger. De unnade sig också att äta ute på restaurang. Två gånger.) så inhandlades en dag en glassförpackning på några hundra gram på Carrefour, som fick smälta lite lagom i solskenet till en såsig röra så att deras plastskedar snattade från vandrarhemmet inte skulle gå av och jordgubbarna de hade köpt också skulle kunna användas som bestick. Visst kände de sig som uteliggare emellanåt, men det var det värt! Fast inte hindrade det att pengarna tog slut. När Hanna återvände till Paris hade hon 25 cent i plånboken. Det är, ungefär, 2 kronor och 50 öre det. Vi kan väl säga att hon klarade kursen. Typ. KG - Knappt Godkänd. Men inte är hon ledsen för det uteblivna MVG:et inte. Hon har ju, som sagt, andra kvaliteter. Som att spendera.

Det hände många andra saker på den resan också. En del är hemligstämplat, resten är Hanna bara för lat för att skriva om.