Fail.

1. Skulle hälla på mer saft i muggen till dagisbarnet. Glömde visst skruva på locket. Saft rann ut över dagisbarnets byxor, i dagisbarnets haklapp, på dagisbarnets dagis golv och dagisbarnets dagis bord.

2. Köpte mjölk igår för att göra våfflor till mina dundersjuka rumskamrater som bara hostar och febrar och spyr och sover. Sköt upp det till idag eftersom de inte verkade vilja ha nån mat/jag var trött. När jag kom hem från jobbet låg en i sängen och sov, den andra i soffan med näsdukar och diverse preparat. Soffpersonen gick snart och la sig i sängen också. Jag gjorde pannkakor till mig själv, åt för många, sköljde ner med chips och en megakopp te, fick hiskeligt ont i magen. (Men två pannkakor åts senare av en av de två sängliggande och resten lämnas för bruk inom snar framtid (eftersom de så småningom blir dåliga och mögliga) av den ena eller andra).

3. Målade naglarna svarta. Flera lager så att det skulle bli jämnt och fint. Lite utanför på flera fingrar. Ganska lätt bort med medel. Det torkar. Går sedan och duschar. Kommer ut med tjära på naglarna. Torkar bort allt och får göra om.

4. Spillde ut lite nagellackborttagningsmedel på lakanet.

5. Tumnaglarnas ovansidor är inte helt jämna för att jag har suttit vid datorn och stött ihop dem ett antal gånger.

6. Min klocka är 01.13, mitt alarm kommer att ringa om 5 timmar och 44 minuter, min väska är endast halvpackad och min hjärna är i 23 december-mode. Känns mer som en vana dock.

All rutin är bra rutin.

Nei, iblant elsker vi ikke dette landet. Ibland älskar vi ingenting.

I söndags skulle jag flytta från lägenheten till ett rum i huskollektiv med en mellanlandning i Karlstad på en vecka på grund av olika datum för ut- och inflyttning, medan de var snälla nog att låna ut plats till säng och flyttlådor i husets tvättstuga under denna vecka.

Mamma och Göran (styvfar om man nu vill kalla folk vid deras roll i familjen) kom med flakbil och GPS och för få flyttlådor genom snön för att hjälpa mig packa och städa. Denna dag kantades efter detta av en rad problem i en eskalerande skala.

Problem 1. För få flyttlådor.
Jag: Ta med många flyttlådor.
Mamma: Hur många då ungefär tror du?
Jag: Jaaa i alla fall fem. Men det gör ju inget om det blir över liksom.
Nästa dag.
Jag: men jag sa ju ta med många!
Mamma: Du sa fem.
Jag: Jag sa MINST fem! Men det GÖR JU INGET om det blir ÖVER!
Mamma: Jaaja.

Efter lite omstrukturerande går allt i alla fall ner. Inget större problem egentligen. Bara lite irriterande.

Problem 2. Göran och jag åker iväg med allt som ska stå i tvättstugan på nya stället medan mamma städar ur. (Vi hoppades båda starkt att hon skulle vara klar tills vi kom tillbaka).
Ställer in GPS:en på rätt adress, den säger: sväng till höger, korsa rondellen, andra avfarten, sväng till vänster, med läskigt mekanisk robotröst.
Kör genom Oslo centrum eftersom det enligt GPS:en är den kortaste vägen (INTE snabbaste), vilket funkar nästa hela tiden trots att det är enkelriktats hemstad (en olaglig U-sväng här och där kan man inte vara så petig med).
Lastar ur alla lådor och säng och krafs utan problem.
Vi (jag) bestämmer att vi på vägen tillbaka ska bli rebeller och skita i GPS:en och köra ringvägen runt. Jag, kollektivtrafikanten, som har så bra koll på Oslo bilvägsmässigt sett.
Ring 3 mot Fornebu... Ja men det är ju söderut, det måste ju vara kortare än att åka runt på norrsidan.
Ja men E18, det bli ju rätt! Nä, mot Drammen, det är ju andra hållet...
Efter ett tag känns det inte lika bra längre.
Vi vänder. Ja, vi vänder.
Jag sitter och försöker peta in adressen i Mr. Global Positioning System (rebellious never more) och är inte helt med på närmast följande händelseutveckling.
Men vänta E18 mot Oslo! Men vilken avfart nu då?
Avfarten E18 mot Oslo centrum och Stockholm missas. Vi är tillbaka där vi började. Stannar vid en busshållsplats med en bön om att ingen buss vill göra detsamma. Göran petar in adressen (jäkla tekniska mackapär) och den visar ringvägen norr om Oslo centrum. Vi åker till nästa stopp: MAT. Klockan är två (detta kommer ha betydelse för fortsättningen).

Problem 3. Vi åker till kebabmoj (som korvmoj ni vet, fast kebab) och beställer tre kebab i pitabröd. Försöker betala. Kebabmojen tar inte svenska kort. Kebabmannen säger att det finns bankomat femtio meter bort. Går dit. Försöker med visakort, no service available, försöker med annat visakort, no service available, försöker med American express, no service available, försöker med mastercard, no service available, NÄ TACK VI MÄRKER DET!
Går tillbaka till kebabmannen, han förstår inte varför det inte funkar i bankomat. Vi åker tillbaka till lägenhet och hämtar mammas Shellkort, åker till Shell, försöker ta ut pengar, ICKE men det går jättebra att BETALA! Vi beställer sex cheeseburgare. (Klockan är tre). Shellkillen upprepar vår siffra i misstro. När de efter världens längsta evighet (drygare än Victorias bröllop, SJ och arbetsförmedlingen, tillsammans) är klara åker vi tillbaka till mamma (som för övrigt har varit en ängel i mjukisbyxor och städat klart) och trycker i oss, väldigt ojämnt fördelat, fyra och en halv cheeseburgare på tio minuter. (Klockan är cirka kvart i fyra). Jag drack upp min dracka under den tre minuter långa bilfärden från Shell till lägenhet upp min dricka, men sköljde ner med lite vatten. Tur att i alla fall någonting är gratis i det här förgrömmade landet. (Men det måste, om man nu ska försöka ge alla fakta, ha varit nåt speciellt med den här dagen för jag har aldrig råkat ut för detta förut, att världsfungerande kort inte fungerar ens i bankomat. Landet ville se om jag har vad det krävs för att leva som en äkta norrman. Med det i åtanke borde jag kanske ha tagit på mig längdskidorna, åkt till svenska gränsen, köpt en fullkornsmacka med brunost, åkt tillbaka och ätit den medan backhoppningsutrustningen sattes på, men det är lätt att vara efterklok).
Jag har lite dåligt samvete mot kebabmannen men är för trött för att åka tillbaka dit. Det är hans lands fel ändå att han gick miste om tre hungriga och fettörstande kunder. Inte vårt.

Problem 4. Snön tilltog under dagen mer och mer. En bit in på E6:an hamnade vi bakom en plogbil och körde 50 kilometer i timmen i en halvtimme. Vi såg ett par avkörda bilar och hörde på radion om olyckor och en kringspringande älg, allt inte långt ifrån där vi just hade kört. Ibland ska man vara glad för det lilla. Som att man tar sig hem.

Problem 5. Kunde inte ha på värme till fötterna i bilen för då skulle rutan isa igen. Resultat: Fötterna isade igen.

Mardrömmar

Vad är jag för sjuk människa som drömmer om att vara seriemördare? Natten var som det värsta Criminal Minds-avsnitt, vilket i sig är som ett OS, visserligen ett fiktivt sådant, i vem som är mest screwed up. Mycket värre version än förra gången jag drömde att jag hade detta yrket. Massa oskyldiga barn. Jag hade en jättestor lägenhet med massa leksaker. Har också en tydlig bild på näthinnan av några som är fastbundna vid en stol.
Jag ska inte berätta mer av den här drömmen tror jag.

Den där första stunden av vakenhet innan man förstått att det inte hänt på riktigt är så obeskrivligt hemsk. Och just nu har jag lite ångest för att gå och lägga mig. Får youtuba rosa moln med små bebiselefanter eller nåt för att ställa in mitt undermedvetna på något annat än... död... och mord...

Gaaah jag är rädd för att sova!

En händelserik och dyr helg har passerat

Shopping av vita skjortor för serveringsjobb, Harry Potter 7 Part 1, tandläkarbesök och skoinläggsutprovning.

Jag åkte också pulka, drack varm choklad, körde över anonym person i Chicago (kortspel) och ventilerade många känslor. Tur att inget av det kostade pengar i alla fall.

And now, let's have some tea.

By the way, håll tummarna de närmaste dagarna.

Vissa dagar skulle livet som daggmask vara önskvärt

För att återkomma till ett forntida diskuterat fenomen så är det ju absolut coolaste i hela historien att man kan anpassa sig till sommartid.

Imorgon måste jag städa. Grovt. Jag ser fram emot det ungefär lika mycket som att ta på mig ett par stilettklackar och springa en mil i djupsnö klockan fyra på morgonen med Mona Sahlins försvarstal i hörlurarna, med vetskapen om att jag kan få duscha av mig, efter att jag sprungit tillbaka samma sträcka, i olivolja efteråt.

Men det finns väl värre saker man kan tvingas göra antar jag. Som att ha med en barnvagn under ovanstående process med en högröstad unge som lider av insomnia och sedan duscha i måsskit.

Hursomhelst. Imorgon ska jag städa.

Switchfoot – Needle And Haystack Life

PS. Jag åt våfflor med sylt idag på dagisutflykten. Det var gott. DS.

Trägen. Eller bara trögt.

• Har det gått för långt när man verkligen vill ha ett telefonförsäljarjobb bara för att det är fast heltid?
• Jag slapp ifrågasätta min egen moral så mycket mer när det negativa (positiva?) beskedet kom om icke-anställning.
• Fredag förra veckan i klockslag: alarm 05.20, spårvagn 06.03, buss 06.35, bil 07.05, jobb 08.00-16.15 (innefattande dukning av bord med bestick, tallrikar, servetter, smörpaket och vinglas, diskning av tiotusen tallrikar, grytor, glas och alla andra matförtärinsgredskap som existerar samt lite provsmakning för att inte dö av hunger), bil, spårvagn, säng (de tre sista i trans.)
• Skattekort har kommit, konto har blivit upprättat och jobbuppdragen blir bara fler och fler.
• Fyra lägenhetsvisningar har blivit till ett kontrakt på väg i posten. Ny adress från 1 januari: Jens Bjelkes gate 98. Bye bye jacuzzi och hello jentekollektiv.
• Väntar på bankkortet som borde komma nästa vecka. Så jag slipper ruinera mitt svenska bankjag.
• Kan dock inte få några pengar innan jag tar mig själv i kragen och levererar skattekort till alla mina arbetsgivare. Men det är inte så lätt när man 1. inte har någon kopiator 2. jobbar samma tider som kontoren är öppna. Åh vad jag älskar catch 22.
• Oslo hade två dagars snöstorm enligt franska mått, enligt nordiska skulle man väl kalla det lätt snöfall. Och nu töar det.
• Efter det här inlägget publiceras ska jag äta lunch och ta en cyberdejt med norska arbetsförmedlingen. Jag funderar på att skaffa barn ihop ganska direkt. Fast bara sisådär fyrtio assisterande timmar i veckan.
• På norska heter dagisfröken barnehageassistent. Detta språk upphör aldrig att glädja.

Det finns ingen mening med detta inlägg

Jag ska bara dela med mig av en alldeles fenomenal facebook-status. Följ instruktionerna, speciellt nummer 6.

1. Go to google maps
2. Go to "get directions"
3. Type Japan as start destination...
4. Type China as final destination
5. Go to step number 43 in the directions...
6. When finished laughing, pass it on.

Jag har för närvarande inte så mycket mer att säga. Vissa dagar är sinnesstämningen på topp. Andra i bott. Men de flesta bara går utan större krångel eller mirakel eller uppenbarelser.

Förresten är det snart jul. Jag vet inte vad jag känner inför det.

Tid är en bristvara, utom när man har för mycket

Vår hyresvärd har varit bortrest i en och en halv vecka, utan att säga till om att hon skulle åka, vart hon skulle åka eller när (om) hon skulle komma tillbaka. Detta vore ju ett helt ypperligt tillfälle att göra så mycket väsen man bara kan, med tanke på att jag och Liv är de enda hyresgästerna. Typ vara rebellisk och dammsuga på natten (vår dammsugare har ett visst bekräftelsebehov och skriker mycket högljutt).

Ja. Helt ypperligt.

Men internet lade av samma dag som hon åkte. Utan jobb och utan umgängeskrets kom tristessen fortare än blixten. Idag har jag hittat ett eluttag på på Burger King så att jag slipper svära över min dators urusla batteritid på cirka 27 minuter eller betala 35 norska kronor för att sitta på ett internet-café en timme utan att ens kunna använda de två viktigaste bokstäverna Ä och Ö.

Ljud har jag ju dock tyvärr inte. Och det händer ingenting på facebook. Så jag går nog snart ändå.

Kanske ska berätta att jag fått jobb också. Dagisvikarie som kan ställa upp på kort varsel, skulle man väl kunna kalla det. Jag skulle mer uttrycka det: de ringer (hittills mellan 09.10 och 11.30) och frågar om jag kan jobba, jag svarar ja, de ger vägbeskrivning, jag slänger i en matlåda i väskan och springer ner till spårvagnen (här kallat trikken), åker till dagiset (barnehagen. Skratta på bara) och möts där av snor, snor och mer snor.

Jag fortsätter leta andra jobb under tiden. Eller ja, jag ska. När internet kommer tillbaka.

Och idag fyller min syster tio år. Tiden går för fort.

Årets ord: Bröstpump

Jag tror bestämt att jag lider av valfeber. Timingen är ju rätt i alla fall.

Hittills är min favorit helt klart Peter Settman. Vad blir det för parti?

E18, take me home

Om tre timmar och tio minuter går min buss till Karlstad. Jag sitter i pyjamas. Väskan är väldigt opackad.

Men jag har i alla fall ätit frukost. Och borstat tänderna.

Oslo, Norge - reflektioner på ett tidigt stadium

Nu när ett nytt liv börjar så ska bloggen ges en chans att få följa med. På ett lite fripassagerar-manér, sådär lagom nonchalant. Det kan hända att kaptenen (förnuftet) upptäcker att det finns bättre saker att ägna sin tid åt än att förse sådana snyltare och bestämmer sig för att kasta honom överbord i fjorden. Men, den dagen den sorgen.

Låt oss inte fördjupa oss i något symboliskt ordkrig med oss själva. Alors, till reflektionerna.

1. Jag och Liv delar på 30 kvadratmeter, typ halva nedervåningen av en villa. Det är trångt. För vi har bara en garderob. Och jag har, enligt Liv, för mycket kläder. Har ni hört på maken, jag var under the impression att sådant inte kunde förekomma. Men man har tydligen olika syn på världen. Som tur är har vi en massa bokhyllor så kläderna får plats ändå.

2. Liv har däremot med mer skor än jag. För fem myror är fler än fyra elefanter. Jag antar att det på så vis är tur att sommaren är slut så att jag tog farväl av sandalerna och att vintern är tillräckligt långt borta för att stövlarna skulle nedprioriteras för första flyttlasset. Jag räknar alltså inte med att ställningen i sko-cupen kommer att stå fast på detta vis. Tur är väl det, jag som är så dålig förlorare.

3. Skåpen är fyllda med väldigt mycket torrvaror och konserver. Frysen med kyckling, köttfärs och grönsaker. Och två laxfiléer som jag ska äta nån gång i min ensamhet utan den kräsna fröken Hector. Kylen. Inte tom, men definitivt inte välfylld. Ska man leva sparsamt (snålare än Scrooge) så ska man. Njut av mjölken så länge den varar. Det är ju liksom common knowledge att oljan har gett norrbaggarna nåt fel på hjärnan så att de har bestämt att allt ska vara snuskigt obilligt.

4. Vi bor i ett fint område. Villor, barnfamiljer, bankdirektörer. Tur att man har vanan inne av att känna sig malplacerad. Jag undrar vart slumkvarteren ligger. Om dom nu har några. Och det är inte svårt att bli lite småkär i arkitekturen. Känns som Sverige fast... renare. Utsikten över fjorden är inte direkt ful heller.

5. Nej, jag har inte fått något jobb än. Var till skatteverket idag och ansökte om norskt personnummer. Det ska komma om 3-4 veckor. Haaapp. Tack för den byråkratin. Men imorgon blir det bemanningsföretags-stalking. Håll tummarna för progress, jag behövert!

6. Igår när jag skulle duscha uppstod ett problem. Hyresvärden hade inte talat om hur man ändrade från badkarskranen till duschslangen. Jag vred och vände, vred mer, kallade på hjälp i form av min snarkande och icke-grönsakskonsumerande room mate, som vred och vände och vred lite mer. Nepp, inget vatten ur duschslangen. "Jaja, jag får väl bada då." Kanske ska nämna att det inte var något vanligt badkar. Det var än sån där som låter lite japanskt. Eller ja, nåt exotiskt i alla fall. Kan meddela att bubblorna fungerade alldeles utmärkt.

7. Om någon nu missade eller inte riktigt förstod så har vi alltså, i vår 30 kvadratmeters lägenhet med en garderob, i badrummet EN JACUZZI!

8. Jag vet inte om ni förstod det här, men. Vi. Har. Alltså. En. Jacuzzi.

9. Jag vill också be en stilla (nej förresten, gör den synnerligen kraftfull, våldsam om så behövs) bön för min dator. Ytterligare kommentarer borde vara överflödiga.

10. Nämnde jag jacuzzin? Hm, jo det gjorde jag nog.

Allt från fripassageraren på färjan Hanna i Oslo för denna gången. Återkommer när något finns att rapportera. Som ett jobb. Eller hot om utvisning. Stay tuned helt enkelt.

HEMMA

För det överkomliga priset av 15 euro för en extra incheckad väska, den ignorerbara smärtan i hela kroppen efter att ha släpat på (enligt den mycket tillförlitliga vågen) 48 kilo runt halva Paris och de konstiga blickarna från folk under flygningen och väntan på bagaget när jag titt som tätt sprack upp i ett fånleende version barn på julafton vid tanken på att rubriken snart skulle bli sanning, så avklarades hemfärden.

Ville bara uppdatera så att ingen oroar sig över strejker eller flygkrascher eller borttappat bagage.

Happiness.

Krig är en synonym

Det är rea.

Jag återkommer. Kanske. Om jag inte dör i en skyttegrav på Zara.

Paris - en sammanfattning

Nu har jag en vecka kvar att spendera i detta land, denna stad, med detta folk. Som alla stora bloggare tänker jag summera detta enligt mallen: underrubriker som börjar med samma ord med efterföljande punkter, pedagogiskt och fint.

Vad jag kommer att sakna

• Atmosfären, vi är liksom i PARIS! Inte så konstigt att det ligger glädje i luften 24 timmar om dygnet eftersom det händer någonting 24 timmar om dygnet.
• Strosa runt på gatorna och se saker man aldrig sett förut.
• Strosa runt på gatorna och då och då känna igen sig. Helt plötsligt så sticker Notre Dame fram huvudet ungefär.
• Ta en glass och sätta sig på Seines kaj, vinka till turistbåtarna och fortfarande känna en grym lättnad när det blåser i solnedgångstimmen. Fira midsommar och födelsedag vid Invalides och skrika åt de plötsligt igångsatta vattenspridarna. Titta på VM-fotboll vid Trocadero med Eiffeltornet bakom storbildsskärmen.
• Raka puckar inget baktal, man säger det man vill och är inte så rädd för vad andra ska tycka hela tiden.
• Shoppingeeeeennnn. Möjligheterna är ungefär 1 miljon gånger större än i Karlstad.
• Crêpes Nutella Banan.
• Folk jag lärt känna. Vilket till största delen är folk från andra länder än la France men strunt samma.

Vad jag INTE kommer att sakna

• Transport(o)möjligheterna. Bussar som slutar gå klockan nio på kvällen (och sju på söndagar, då det också är ett gap mellan tolv och fyra mitt på dagen), två cyklar stulna på två veckor, stopplikt är ett skämt, köra om kan man väl göra när man vill?, ugnsvarm RER och metro, och så vidare osv osv.
• Strejkerna. Ni FÖRSTÖR för vanligt hederligt folk!
• Byråkratin. Pappers-maniacs.
• Vintern. Med eller utan snö så är det inget jag vill uppleva igen för det var så KALLT och FUKTIGT och JOBBIGT att göra någonting överhuvudtaget. Inte för att man kunde göra någonting eftersom all transportpersonal strejkade på grund av den två decimeter höga snön.
• Alla äckel som visslar, vinkar, blinkar, kommenterar, tafsar, klänger, etc etc. Det finns tillfällen då man SKA vara reserverad. Av ren hövlighet om man har några hjärnceller att förstå sig på sådant med.
• Att vara hemma men ändå inte. Att försöka passa in när det är omöjligt.
• Mitt jobb. Vilket i och för sig inte hör till saken men det är min blogg så jag gör som jag vill.

Vad jag ser fram emot

• En macka med keso och kaviar, fil (!!), lingongrova, tunnbröd, mjölk.... Bröd och mejeriprodukter alltså. Baguette och pastöriserad mjölk är väldigt slagbart.
• Att komma hem. Att vara hemma, ta vad man vill ur kylskåpet, gå och komma som man vill. Göra. Precis. Vad. Man. Vill.
• Att kunna låsa cykeln utan rädsla för att den ska vara stulen när man kommer tillbaka. Och att om man inte har någon cykel och det inte går några bussar be om skjuts/ta bilen.
• BILEN!
• Cykel med pakethållare!
• Folket. Speciella människor och i ren allmänhet. Jag är svensk. Låt så vara att det är synonymt med reserverad.

Vad jag fasar över

• Sabbatsåret är över men jag är inte klar med sabbatstänkandet. Ångest är bara förnamnet.
• Min engelska har blivit ganska ringrostig, för att underdriva.
• Jag kommer att bli så rastlös. En vecka efter hemkomst: Jaha, var är min fullspäckade underbara helg? (Detta är alltså en indirekt befallning till alla jag känner att planera så mycket att jag inte hinner tänka så.)

Vad jag har lärt mig

• Jag är envis som gatan men har inget tålamod med andra människor.
• Jag ska därför inte heller jobba med barn.
• Franska är världens svåraste språk och den som påstår något ska ha en stor fet käftsmäll.

Vad någon i Scrubs skulle säga

• What has two thumbs and still doesn't care? Bob Kelso.
• Goodbye-five!

"Där är Eiffeltornet, ser du?!" Nääääääeee.. .

Mamma kom och hälsade på i helgen. Vi drack Paris godaste varma choklad (den femton meter långa kön är bevis), åkte båt på Paris kändaste flod, väntade på Paris segaste taxibolag (i en timme och tjugo minuter, sen ringdes ett annat), besteg Paris högsta byggnad (två av tre våningar till fots), gick på Paris fräschaste toalett, vandrade i Paris största skog och åt Paris godaste glass (två gånger).

Har även ätit gåslever, kalkonschnitzel, musslor, boeuf bourgignon, tarte aux pommes, några crepes och en massa pommes frites.

Och gått vilse. Två gånger. Det är kvalitetsguidning det.

Mission Impossible

Tittar på garderoberna. Tittar på badrumsskåpet. Tittar på väskorna. Tittar på vågen.

Tom Cruise, släng dig i väggen.

(Note to alla studenter: GRATTIS!)

Att lyfta och landa

Om exakt en månad sitter jag i ett flygplan. DY1495 landar 22.55. Om. En. Månad.

En.

Månad.

1.

Frågan är: är det för överdrivet att lägga sig ner på Gardermoens mark flat down på magen med munnen först (utan tunga dock, någon måtta får det väl ändå vara) och sedan lyfta armarna mot himlen (nej, jag har inte konverterat till islam), eller ska jag vänta till gränsen, stanna bilen och utföra ovan nämnda procedur?

Kanske rentav håller mig ända hem.

Men allt detta är förstås under förutsättningen att de franska medborgarna inte sätter igång en strejk på grund av för mycket sol eller så. Jobbigt att flyga i värme liksom. Motorerna kanske brinner upp.

Saknad är en märklig känsla

http://www.youtube.com/watch?v=p6FubPBgy9o&feature=related

Min idol

http://nagonsfarsa.blogspot.com/

Värmeböljan ackompanjeras av regn.

Jag vaknar sedan ett par veckor tillbaka (nästan) alltid, sex dagar av sju skulle jag säga, en timme innan väckarklockan, oavsett om jag då sovit fyra eller sju timmar (och mer än sju har inte hänt sen... jag minns inte. Typ sportlovet).

Jag måste förbereda min franska-presentation som egentligen skulle gjorts igår men jag "glömde" papperet.

Imorgon ska jag skämmas över himla Anna Bergendahl.

Viktigt. Jätteviktigt. Verkligen.

Livet suger.

Kära Sol

Jag älskar dig. Men som alla vet är det en hårfin linje mellan kärlek och hat. Och ibland kan du bli lite väl påträngande. Abusive liksom. Den med makt ska använda den för att göra gott, inte för att ge sina undersåtar värmeslag. För att sammanfatta, om du skulle vilja vara så vänlig att stanna hos oss utan att få oss att tro att vi har blivit förflyttade till en öken så skulle jag bli mycket tacksam mot dig.

Din tillgivne,

Hanna

PS. Glöm inte att gå och lägga dig. DS.

The Tale of a Treacherous Treasure

I julklapp för två år sedan (alltså snart två och ett halvt år sedan) fick jag en iPod. Det var coolt. Alla som var lite coolare hade ju en iPod liksom. Mp3 började bli, ja ni vet, lite... omodernt. De med mp3 var lite mindre värda än de med iPod helt enkelt. Det var ren och skär fakta.

Min iPod har under dessa nästan två och halvt år tjänat mig mycket troget. Stått vid min sida lite som en ledhund till en blind stackare. Eller hängt snarare, han är rätt klängig, men relationer handlar ju om att give and take. Jag får musikstimulans rätt in i hjärnans verkstad genom alla hammare och stigbyglar och alla andra mackapärer som sägs finnas, han får tafsa lite i mina öron. Give and take som sagt.

Det har inte alltid varit lätt, ibland uppstår det bråk som i alla sunda relationer. Jag blir arg när han vänstrar med iTunes (det är väl mer iTunes som vill sätta käppar i hjulet egentligen genom att göra filerna ospelbara, men ändå, det blir väldigt dålig stämning vilket inte alla gånger slutar lyckligt. Ingen grov misshandel än så länge dock, bara några slag och hårda ord), han lackar däremot ur totalt när jag glömmer att ladda hans batteri (killar kan ju inte göra någonting överhuvudtaget själv). Vägrar att överhuvudtaget ge någon respons. Man skulle kunna tro att han är död, men nej då, bara väldigt tjurskallig.

Jag har alltid, sen jag för nästan två och ett halvt år sedan, funderat över vad de sär siffrorna på hans skärm när han går in i viloläge betyder. Jag har gissat mig gul och blå, antalet låtar han har spelat för mig, antalet gånger han spelat just den låten, hur många minuter det har gått sedan jag väckte honom, och så vidare och så vidare men inget har passat in. Det har alltid varit tre eller fyra siffror, och de har gått från att vara 1245 till nästa dag 2232 till nästa dag 946. WTF? Det kan ju inte bli mindre antal låtar han spelar heller. Han har vägrat berätta den fjanten men nu slutligen har jag kommit på vad det är han vill säga.

Han kan klockan!

Rätt smart ändå, för att vara en iPod liksom. Ytterligare en bekräftelse på att alla som har en är lite coolare, lite bättre, än alla töntar med mp3.

(För er som nu tänker: ja men iPhone då, det måste ju vara ännu coolare! så säger jag nej. Det är överklass. Snobbigt. Skärp er liksom, det är bara pinsamt.)

Au revoir chérie

En värmlänning återvänder, en annan stannar i Paris. Som tur är bor Maja i Arvika viket enligt Google maps tar 1 timme och 6 minuter med bil från Karlstad. Och om man nu inte skulle ha någon bil så 14 timmar och 58 minuter att gå. Hur som helst så kommer det inte bli några problem att träffa min blå-vit-randiga med röd regnjacka försenade och chokladdyrkande andra hälft. Men någon av oss kommer med all säkerhet att komma försent en timme eller så vilken tid och dag vi än bestämmer oss för att träffas eftersom vi är ungefär lika begåvade på det området. Det så skönt att det finns fler som okan passa tider så att man kan oskämmas för det! (Ursäkta internskämtet.)

(Einstein är varken värmlänning eller ökänd försenad-människa så honom kommer jag inte sakna. Inte för att jag kände honom. Bilden är bara från när vi var på vaxdocksmuseum. Men jag känner att vi platsar i samma IQ-liga. Otvivelaktigt.)

Beroenden och missbruk och sånt där

TE!!!

Fullt ös MEDVETSLÖS

I helgen har jag sovit väldigt lite och spenderat väldigt mycket pengar för jag har bakat sextio kanelbullar, råkat glömma en plåt kanelbullar i ugnen så att de blev kolsvarta inside out, fått lära mig vad steak tartare är (rå köttfärs), blivit hånad för att jag valde steak tartare utan att veta vad det var så att tre till i middagssällskapet också valde det utan att veta vad det var (kan jag hjälpa att man vill vara som mig liksom. Popularitet är tydligen inte något att eftersträva. För övrigt tyckte jag faktiskt att det var helt okej! Med massa kryddor), dansat halva natten, stigit på nattbuss tjugo i fem, sovit en och en halv timme, lekt kartläsare utan karta med endast google maps vägbeskrivning, skrikit och skrattat så att föraren höll på att köra av vägen, hyllat google maps, tagit massa kort på Monets (den där näckros- och bromålaren ni vet) trädgård, läst google maps vägbeskrivning baklänges, förbarmat mig över fransmännens bristfälliga skyltningsförmågor, än en gång insett vilket fantastiskt bra påfund picknick är, ätit en mycket god muffins och fått te för 10 cent på köpet, sett insidan av Operan, ätit några fler muffins, bestämt mig för att jag ska se Fantomen på operan så snart jag kommer hem, ätit jordgubbar med ovispad grädde och socker och fått enorma midsommar-känslor, spelat kubb på en innergård av sten och i en park av gräs, lekt töntiga lekar i en park, vinkat till folk som skrattade åt våra töntiga lekar, släpat runt på en mugg halva dagen i syftet att spara den, slängt muggen jag släpade runt på halva dagen när jag insåg att jag inte skulle kunna äta upp matsäcken med tanke på det kommande restaurangbesöket och den då inte skulle få plats i handväskan och jag inte skulle kunna cykla med den i handen, blivit hånad för att jag släpade runt på en mugg halva dagen när jag slängde den, ätit en (nästan) bränd hamburgare och Ben&Jerry-glass på Hippopotamus (som ett flashigt och lite bättre McDonald's (svårt att vara bättre än McDonald's, men ändå) med menyer och servitriser som kommer och servar vid borden) och varit extremt flummig så nu har jag väldigt ont i halsen. Och lite ångest över min ekonomi. Men är väldigt glad ändå.

Defintionen av en bra semester - för kort och dokumenterad med överdrivet många kort

Klockan 06.15 torsdagen den 22 april 2010 avgick ett tåg från tågstationen Gare de Lyon i Paris. Tre nittonåriga svenska flickor hade sovit på ett vandrarhem istället för hos sina au pair-familjer i förorterna och ställt klockan på 04.30 för att ta nattbuss till stationen, ty de ville till varje pris undvika att missa tåget som skulle föra dem till Avignon, en stad i regionen Provence i södra Frankrike där påven en gång i tiden bodde i ett århundrade eller så och där det finns en känd bro med en tillhörande sång, vilket de tre svenska flickorna några dagar senare kände sig lagom turistiga nog att bejaka så de sjöng låten ifråga, dansandes på bron. Filmbevis finns.

I Avignon hyrde de cyklar och icke-obligatoriska hjälmar (vilket cykelgubben upprepade fyra gånger) och cyklade omkring på landsbygden och i staden. De fick därmed beskåda många exotiska djur såsom kameler, hästar, åsnor, ormar och ödlor. Ibland åkte de vilse, då ingen av dem hade fötts med något lokalsinne direkt värt att nämnas. Men inte var de ledsna för det, även om hoppet periodvis sviktade, de hade ju andra kvaliteter.

De tog också en dagstur till Marseille, på det överfulla tåget med sina tre cyklar, och cyklade längs kusten. Maja bestämde sig för att bada i Medelhavet. Hanna fick låna hennes bikini efteråt när den var blöt och temperaturindikerande så att hon kunde göra samma sak. Jenny avstod, men hon skulle komma att känna saltvattnets flytbärande förmågor blott tre dagar senare.

Maja åkte tillbaka till Paris och sitt älskade jobb efter tre dagar och lämnade Jenny och Hanna åt sina öden. Till en början kände de sig lite (extra) vilsna, men de sysselsatte sig snabbt med långtur på 6 mil, varav en backe på 1 (eller okej, kanske 2 kilometer, men det var förjordans jobbigt när det bara steg och steg utan slut!) till Les Baux de Provence, där de köpte sig glass och fick fyllt på vattenflaskorna av glasstanten. Två timmar innan de var tvungna att lämna tillbaka cyklarna, när de återigen hade cyklat ikapp tiden efter all extratid vid backarna så att de hade marginal, så att de "till och med kan äta middag innan!" fick Jenny punktering. De hittade dock en snäll fransk familj som hjälpte dem, och bjöd dem på saft medan... ja, medan någonting skulle torka. Jenny trodde sen att hon nog skulle kunna fixa det själv efter att ha tittat på hur deras räddare i nöden gjorde. Hanna hade inga sådana förhoppningar om sig själv. Men att laga punkteringen tog en timme, så då hade Jenny och Hanna återigen bråttom. De cyklade som galningar, fransmännen ropade "bonne courage", svetten lackade, rumpan blev lam, men de anlände prick 19.00. Cykelgubben däremot, kom fem minuter senare.

Jenny och Hanna åkte på söndagen vidare till Montpellier, efter gratis teater (de stod och tvekade för länge så till slut bjöds de på biljetter av direktörskan herself) och salsadans på Club Havana på lördagskvällen, och tog en tur till stranden där de badade i, jo just det, Medelhavet, och stekte på stranden. Jenny blev röd, Hanna började snart flagna i hela ansiktet efter den dagen och blev tvungen att akutköpa ansiktskräm.

Då dessa flickor varken var några bankdirektörer eller supermodeller utan just au pairer med minimilöner så gav de sig själva en kurs i konsten att spendera så lite pengar på som möjligt, en annan kvalité de kände att de nog inte hade överdrivet mycket av i sina gener. Avgiftsfri såklart, den var ju självlärande. De blev därmed väldigt bekanta med mataffärerna Monoprix och Carrefour i städerna de besökte. Där jämfördes det kilopriser på såväl skinka som yoghurt, och extrapriser togs på stort allvar (som när havregrynen och knäckebrödet hade tagit slut så de inte längre hade något yoghurt-tillbehör och det var extrapris på en speciell sorts müsli med chokladbitar i.) De hade också tagit med sig ett ton (kändes det som) konserver, torkad frukt, havregryn, pasta och te hemifrån. (När de anlände till sitt vandrarhem fanns där dock inget kök, så det blev varken pasta eller te. Massa kalla konserver dock. men de köpte vitlökssmör och majonnäs med syftet att piffa till sina måltider. Det var oftast lyckat.) Istället för att köpa kulglass från försäljare (vilket de också gjorde. Två gånger. De unnade sig också att äta ute på restaurang. Två gånger.) så inhandlades en dag en glassförpackning på några hundra gram på Carrefour, som fick smälta lite lagom i solskenet till en såsig röra så att deras plastskedar snattade från vandrarhemmet inte skulle gå av och jordgubbarna de hade köpt också skulle kunna användas som bestick. Visst kände de sig som uteliggare emellanåt, men det var det värt! Fast inte hindrade det att pengarna tog slut. När Hanna återvände till Paris hade hon 25 cent i plånboken. Det är, ungefär, 2 kronor och 50 öre det. Vi kan väl säga att hon klarade kursen. Typ. KG - Knappt Godkänd. Men inte är hon ledsen för det uteblivna MVG:et inte. Hon har ju, som sagt, andra kvaliteter. Som att spendera.

Det hände många andra saker på den resan också. En del är hemligstämplat, resten är Hanna bara för lat för att skriva om.

Jag är en gammal hund och jag kan inte lära mig sitta

I helgen har jag haft det mycket trevligt. Även om jag igår försov mig två timmar och fyrtio minuter och väcktes 08.11 av ett telefonsamtal som undrade vart jag var. Jag gav upp hoppet om mig själv ännu en gång, men som tur var så skulle bussen som av ett mirakel passera min tillfälliga hemstad (eller okej, by). Jag klädde på mig, borstade håret och tog en banan och några brödskivor på väg till motorvägen. Fick sedan kommentarer hela dagen om att jag hade sminkat bara ett öga, men svaret var alltid detsamma: Jag har olika färg på ögonfransarna! Vilket är sant!

Mascara är helt enkelt viktigare för vissa personer än andra.

Solen sken och jag tackade mig själv att jag hade tagit kjol och kunde ta av leggingsen när alla andra svettades som grisar spelandes VM-final i fotboll (se det framför er, se det, och ni kommer skratta sönder tungan) i jeans (personerna hade jeans alltså, inte grisarna (fast det vore ju ytterligare en dimension till synen) och personerna var inga grisar, det är bara ett uttryck som är väldigt töntigt men (eller kanske just därför) roligt att använda). Veckans historiados fylldes till bredden av Rickard Lejonhjärtas borg och staden Honfleur, en av få franska städer som inte blev sönderbombade under andra världskriget. Jag bjöds på matsäck då jag i farten endast lyckades få med mig två äpplen (varav jag åt upp ett när jag stod och väntade på bussen), ett päron, en morot och resterna av en makrillröra som stod i kylskåpet. Fick också lite spänning i vardagen med att varken skölja frukterna eller skala moroten och riskera salmonella. En annan sak jag fick var en Dumleklubba för att jag är så allmänbildad och kunde lösa anagram och skiffer om nordiska städer, parisiska monument och metro-stationer. Tack vare den var det helt klart värt sex timmar eller så i buss. Fast solen och kulglassen vi köpte i Honfleur gjorde ju sitt också. Och jaja, sällskapet också. Men mest Dumleklubban.

Fredag och lördag har jag och min au pair-polare AL the Pal också haft lite mini IB-reunion med det tågluffande radarparet das(s) Skunk und die Korf. Alldeles utomordentligt. Idag sa vi adjö och de fortsätter äventyret mot Amsterdam där de ska käka special brownies.

P.S. Jag tycker synd om Island. Först går hela landet i konkurs, och nu bestämmer sig en vulkan ingen kan uttala namnet på för att spy ut alla sina inälvor? Vad hade den för uppfostran va? Inte sparka på den som redan ligger ner! D.S.

Onsdag, dagen efter tisdag.

Dubbelurk. På burk.

Glad (Annorlunda) Påsk!

Som jag tidigare har nämnt så är Frankrike i många aspekter ett mystiskt land. Till exempel så är man inte ledig på långfredagen. Nej, led Jesus så ska väl alla andra också lida antar jag. Men man kan ju vara tacksam över att man slipper spikas upp på ett kors ändå. Åtminstone inte bokstavligt.

En flygplats, en tågstation och två kära återseenden senare skrotades traditionell påskmat och tacos var ett faktum. Ett kärt återseende i sig själv skulle man kunna säga. Det är väl lika bra att göra det man tycker bäst om när man ska fira ändå. Och jag fick ett ägg av min lärare idag på franskan så det är lugnt med påsk-spiriten. Och jag åt det! Det kokta ägget! Jag brukar i vanliga fall nöja mig med att det finns där på bordet till allmän beskådan och andras uppätning, men kunde ju inte gärna säga nej när jag blev bjuden. Som den svensk jag är. Och jag ska erkänna, det var ju inte jättegott, men inte jätteäckligt heller. Så då kan jag börja lära mig tycka om det också. (Det är värre med oliverna. Varför ska nåt så vidunderligt äckligt få finnas?) Och jag saknade inte ens godiset! Inte överdrivet mycket i alla fall. Eller det är vad jag intalar mig.

I övrigt så har denna påskhelg bestått av att leka turistguide, försöka göra crêpes, sova för lite, åka fast i metron för olaglig biljett, ta tårdrypande (nej okej, men det kändes i maggropen) farväl av 25 euro till metrovakten, bli patriotisk av att höra ABBA på dansklubb, cykla hem klockan fyra på natten, prata sönder tungan, bestämma att skoköp är fruktansvärt nödvändigt, önska att pengar var lite mer som bark och växte på träd, använt paraply som skydd för både regn och hagel, inse att jag inte kommer hinna göra allt som "ska" göras på den återstående tiden här, göra matlagningsversionen av all-in (man måste vara pragmatisk när skafferiet och kylen liknar mitt huvud när någon pratar om kärnfysik (tomt alltså), för övrigt en mycket användbar egenskap som au pair när familjen inte handlar), ignorera den ständigt krypande framtidsångesten, samt ha det väldigt, väldigt trevligt. (Händelser ej i någon som helst ordning, varken kronologisk, gillande-nivå eller någon annan om man nu kan ha någon. Inte ens dag för dag. Ibland är det bara skönt att vara ologisk, okej?) En synnerligen lyckad helg.

Förutom metrokontrollen alltså. Den var bara synnerligen uppretande.

En närstudie av det franska vädret

I slutet av mars kan det gå från blå himmel med vita ullmoln till åska och syndaflod tillbaka till blå himmel med vita ullmoln under loppet av lite drygt en halvtimme. Detta hände en dag förra veckan.

När jag cyklade till franskan i tisdags (dagen numera namngiven urk) var himlen blå med vita ullmoln.

Två timmar senare när franskan var slut var himlen lätt grå.

En halvtimme senare när jag hade hämtat barnen ville jag be Noa om ritningarna till arken.

Ungen grät och fick min regnjacka som fick henne att se ut som ett troll.

Jag förfrös fingrarna och blev, citat: "jättedyngsur".

Jo jag tackar.

När vi kommit hem en halvtimme senare hade det nästan slutat regna.

När vi hade varit hemma tio minuter hade det slutat regna.

Det är som svensk sommar. Fast mer övergående ilska när åskan drar förbi.

Och kallare.

Och utan nätterna med sol.

När jag tänker efter är det inte alls som svensk sommar.

Inte. Alls.

Tisdag, dagen efter måndag

Urk.

Stackars bankkonto. Det kan inte vara lätt att vara livegen.

Jag vet att detta kommer låta oerhört materialistiskt och så politiskt inkorrekt att jag måste nypa mig själv riktigt riktigt hårt i nackskinnet för att kolla så att jag inte drömmer för att veta att jag verkligen säger det.

Men jag blir faktiskt lycklig av att komma ut ur en affär med en tung påse.

Ångestfylld ja, men ändå lycklig. Man måste ju fokusera på det positiva.

Fast strumpor gills inte. Nån måtta får det väl ändå vara liksom.

(Och för övrigt så har jag så mycket utgifter på schemat framöver att kontot ifråga antagligen kommer försöka rymma, så jag har satt in extra säkerhetspersonal. Daniel och Victoria har inget att komma med jämfört med mina åtgärder vill jag bara säga. Inte för att skryta alltså, men det är rena rama Alcatraz.)

DISNEYLAND PARIS

Igår, kära vänner, spenderade jag hela dagen med att åka karuseller, ta kort på allt som till minsta del var gulligt/kul/intressant/häftigt/bara gav allmän disney-känsla, och skratta så mycket att jag hade ont i magen när jag kom hem. Det var, för att inte överdriva det minsta, en av de roligaste dagarna i mitt liv.

TACK FÖR EN UNDERBAR DAG ALLIHOPA!

Viktigt meddelande!

Jag vill bara meddela allmänheten om att jag när den här dagen, tisdagen den 16 mars 2010, är slut kommer att fira en vecka som nykter.

Från socker alltså.

Visserligen har jag ätit ett kex och en brownie och en semla...

Men inget godis och ingen choklad! På en vecka!

Kors i taket ja, precis vad jag skulle säga.

Slut på meddelande.

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg utan att behandla temat mat

I lördags, efter den antagligen mest spännande melodifestivalen någonsin med de absolut bästa bidragen jag någonsin hört (nej okej, Ugglas var bättre), åkte jag buss i drygt en timme. Det var ju för kallt för att gå. Så jag tog bussen. Enbart för att åka den. Inte för att jag skulle till något ställe längs vägen. Och vad finns det egentligen för annat att göra i Paris när man inte vill åka hem riktigt än liksom?

Fast jag var i alla fall inte ensam.

Och det var inte min idé.

Men ja.

Lördagsnöje: Buss-vagabondage.

Tyder det på att man är uttråkad?

Jag kände mig då inte uttråkad i alla fall.

För övrigt så har jag i helgen letat teknikprylar som inte finns (eller kostar 800 svenska satans spänn), vistats i Mårtens drömresidens (krigsmuséum) och förlorat med en ynka poäng i Så ska det låta.

Life is like a box of chocolate's, you never know what you're gonna get. (Gaaah! Jaja, försöka duger.)

Kärlek på gränsen till osunt avgudande

HELG!

Hur man vet att man är besatt

Situation 1: Man ser en skylt med texten berry och tänker "nu tycker de att de har varit smarta som dragit upp ben and jerry till ett ord." Inte att det betyder bär. Det kommer man på en halvminut senare.

Situation 2: Man är på ett fotografimuseum som för tillfället har en speciell Afrika-utställning och ser en bild på kontinenten ifråga med massa svarta fyrkantiga saker huller om buller på själva Afrika (på fotot alltså) och tänker att det är chokladbitar. När man sedan skriver ett blogginlägg om detta vill man till sitt försvar säga att 1. bilden var svartvit och 2. kakao är en stor exportprodukt därnere. Sen inser man att det nog är rätt irrelevant egentligen.

Situation 3. Man börjar gråta när ens lösgodis tar slut.

Inte för att gå ifrån poängen med programmet eller så

Det enda som egentligen engagerade under gårdagskvällens melodeifestivaldeltävling var väl egentligen vart Anna Bergendahls gitarr tog vägen mitt under framträdandet.

Följande teorier lades fram i hemmet:

1. Fantomen kröp längs scenen och lade beslag på den.

2. Hon gömde den i kjolen.

3. Hon trollade bort den, därav bilden på Tingeling i "jag-älskar-att-stå-på-scen-och-jag-ska-bara-vara-mig-själv-så-originellt-verkligen-och-javisst-känns-det-som-en-seger-bara-att-vara-här(fast-det-menar-jag-ju-egentligen-inte)"-inledningspresentationen.

Någon som har lite insider-information?

Sagan om Hanna på längdskidor (citat-sidan)

It's a dangerous business, Frodo, going out your door.

You step onto the road, and if you don't keep your feet,

there's no knowing where you might be swept off to.

Sagan om Hanna på längdskidor (någon form av det där introduktionstacket som varje bok ska ha)

Jag klandrar:

Alla proffslängdåkare, speciellt OS-deltagarna,

för att ha inspirerat mig till något som är totalt bortom min förmåga

Mamma och pappa,

för att aldrig ha sagt till mig att jag borde lagt av för länge, länge, sedan

Universum,

för att inte ha givit mig något lokalsinne, men några extra kromosomer destruktivitet

Mina lår,

för att inte ha blivit vältränade av att sitta i soffan, se på film och käka godis

IB,

för att... man kan skylla allt på IB

Det är ingen OS-blogg det här

Jag är ingen sportjournalist på Expressen med en fancy paycheck som kan räkna upp statistik i samma klass som Mårten kunde underhålla om alla timmarna, alla dagarna, alla åren, av Stalins liv.

Det närmaste jag kommer idrottsutövande i dessa tider är att hålla vattenkokaren under kranen för att hälla i mer tevatten. Med endast ena handen för lite extra workout.

Avundsjukan är nästan lika stor på deras mössor som på deras medaljer.

Men guld! Igen!

Det är ju för sjutton inte klokt.

Och för den som vill se lite av mitt vanliga jag: Idag lämnade jag in min dator för fel på ljudet samt den externa hårddisken. Moderkortet (nån nödvändig datorskit) är tydligen sönder eftersom hörlurskontakten har slitits sönder (okej, nej, jag är inte så försiktig) så jag fick (var tvungen att köpa) ett par nya högtalare som kunde kopplas via USB. Den externa är däremot lika död som en isbjörn i Etiopien.

Förutsatt att man inte kan nåt sånt där högteknologiskt krypteringsprogram.

Död som sagt.

Slarvsylta kan man också säga.

Kasta ut dem Kanada. Hela Sverige står till er tjänst.

MEN HUR MÅNGA NORRMÄN FÅR DET FINNAS EGENTLIGEN?!?

Den är nog en konspiration ändå. Den där globala uppvärmningen.

Idag var jag ute och gick i en och en halv timme i 18,5 minusgrader och förfrös skelettet.

Nej, jag trodde inte heller det var möjligt innan, men fysiologin upphör tydligen aldrig att förvåna!

There is no place like home

Hem är där man hänger hatten sägs det.

Just nu har jag ingen hatt.

Och mössan ligger i resväskan.

Men man kan inte vara så petig med detaljer.

Eftersom man i Frankrike har två veckors sportlov, eller vinterlov kallas det där (mina tyska kompisar tyckte för övrigt att det var mycket konstigt att vi kallade det för SPORTlov och undrade om var tvungen att sporta, jag hade inget direkt svar men funderade faktiskt lite över denna besatthet, utan att komma fram till några direkta slutsatser), så bestämde jag mig för att bosätta mig på Norrlandsgatan 6, Storuman, Västerbotten/Lappland, S-V-E-R-I-G-E, under denna tid.

Att sen välkomnas av allmänt glada tillrop och påhopp, fika med Sarek tunnbröd (en utmärkt anledning alldeles på egen hand till beslutet ifråga) och te (för jag hade ju inte alls en påse chokladmuffins efter onsdagens bak och massa andra saker att förtära under resans gång) och pratpratprat. Jag kan nog inte sammanfatta det med något annat än ord än renochskärlycka.

Dessutom, fick jag på ett mycket pedagogiskt sätt förklarat för mig varför jag är som jag är.

Jag frågade: Hur har man sönder en extern hårddisk?

Jag fick till svar: Man heter Bosenius i efternamn.

Bara så att ni vet alltså.

Det gäller att ta vara på livets höjdpunkter

Jag älskar verkligen när läraren glömmer bort att ge läxa.

Sjuuuukt slappt!

Position: Horizontell.

Klädsel: Underställ, mjukisbyxor, broder tucks huvtröja, raggsockor. Et cetera.

Sysselsättning: Astrid Lindgren-och-Scrubs-maraton.

Uppskruvat: Element.

Catch-22: Fryser som en nakenhund på nordpolen, tar på mer kläder, huvudet börjar värka, tar av ett klädesplagg, fryser som en ännu naknare nakenhund, tar på fler klädesplagg, värk värk, dricker lite vatten, måste gå på toa, fryser obarmhärtigt mycket, tar en extra filt på vägen tillbaka till sängen. (Repetera så många gånger som behövs.) Värk i huvud outhärdlig, stelfrusna ben och lemmar otålbart.

Kärleksförklaring: Fleecefilt.

Mutter: Biologiska funktioner. Icke-funktioner snarare.

Upptäckt: Kropp utan känsel kan fortfarande röra sig. Åtminstone skaka.

Föda: Rostmackor, mjölk, havregrynsgröt, clementiner.

Positivt synsätt omgång ett: Godisförbudet klarar sig några dagar till.

Positivt synsätt omgång två: Slipper franska utan att behöva skolka.

Positivt synsätt omgång tre: Fullkomligt godtagbar ursäkt för att öva sina sengångare/zombie-kvaliteter.

Ja, jag vet inte hur ni känner, men jag tycker då magsjuka verkar vara rätt så enkelt att tas med. Framför fransk trafik alla gånger.

For the record vill jag bara nämna...

...att om fransk grammatik någon dag skulle få för sig att begå självmord skulle jag gråta av lycka på dess begravning.

Hint till alla lönnmördare som vill tjäna en hacka eller två: Jag betalar bra!

Ibland älskar jag verkligen mitt liv

Min telefonsvarare berättade att franskalektionen var inställd. Jag tjöt av lycka, virade in mig i ett täcke med en kopp te och ett par clementiner, grävde i filmskåpet, fann vad jag sökte, och satte på gamla hederliga Törnrosa.

Det skulle inte göra mig något om jag aldrig växte upp. Female Peter Pan, fine by me.

Han ser ut som jag känner mig

Varje dag borde vara kanelbullens dag.

Luftens hjältar. Finns. Någonstans.

Hemresan till Sverige förgylldes som sagt av strejkande tågpersonal (det är tur att det finns bilar. Halleluja bensin. Skit i klimatet. Att komma hem är viktigare), incheckningsköer lika långa som till Eiffeltornet en lördagseftermiddag och pipande väska på grund av att jag hade råkat lägga en julklapp i kategorin möjligt terrorvapen (en kapsylöppnare) i ryggsäcken. Jag var visserligen sista sardinen in i burken men kommunikationsmetoderna inläggarna sinsemellan verkar ha varit på samma nivå som valfri telefonkundtjänst för BAGAGET hade de inte börjat lägga in än. Kändes ungefär lika värt att riva upp hela väskan som var ungefär lika välfylld som vinförrådet hos en ordinary fransman och vända upp och ner på allt innehåll utan att få en chans att stoppa ner det ordentligt som att gå en viktnedgångskurs med Göran Persson som ledare. Ungefär.

Tillbakaresan å andra sidan. Kan man skylla mer på mig. Men jag skyller som vanligt på gravitationen.

Jag stängde av klockan med tanken: den andra ringer ju snart.

Men varför står det typ...halv nio?

(Detta är en mycket allvarlig nackdel med analog klocka som kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det är lätt att se fel)

Men... den skulle ju ringa tio över sju...

Jag tror ni fattar resten.

Men long time no see till slänga in bröd utan smör eller pålägg i munnen, trycka lite kaviar i kesoburken och äta med sked direkt, fil och müsli in i munnen ur paketen, tuggummi istället för tandkräm, halvspringa till bussen (note to self: bra bicepsträning med en 22-kilostung rullväska i snö där inte hjulen funkar) samt lycka över att bussen är försenad.

Jag trodde att jag hade glömt den andra mobilen med det franska simkortet. Packar upp hela väskan när jag kommer fram halv tio trots att jag bara vill sova. Hittar det inte. Går och lägger mig. Stiger efter cirka en timmes tankevandring klarvaken upp (23.30) utan minsta tvekan trots att den exakta tanken aldrig tänktes, fram till garderoben, drar upp blixtlåset på sidofacket till axelremsväskan och håller sedan två extramobiler i handen (en tejpbar och en dinosaurig). Minns vagt att jag lade dem där kvällen innan för att inte glömma dem. På ett säkert oglömbart ställe.

Det är i såna stunder man nästan blir stolt över sig själv.

Fast det gick ju inte så bra för honom i livet sen heller. Den där Hitler.

För alla som någon gång under sitt liv här på jorden försökt ta reda på meningen med livet. Och hamnat på Facebook. För att oundvikligen hamna på Farmville. Det är ju en fullkomligt naturlig och inte det minsta ifrågasättbar livscykel menar jag.

Alla andra kan gå och köpa ekologiskt knäckebröd och borsta tänderna med en tandkräm utan cancerframkallande ämnen.

Om inte detta är bevis för att alla som är något är Farmville-nördar så vet jag inte vad som skulle vara det.

Back to reality

Det verkar som att för varje år som går längtar man mer och mer efter jullovet och vill mindre och mindre att det ska ta slut. Mina gamla matteminnen säger att det kallas en exponential function. Möjligen att man kan se det som en correlation också.

Jag är säker på att mitt undermedvetna vill att jag ska försova mig och missa buss och flyg imorgon och att det är därför jag fortfarande sitter här och inte har packat klart trots att jag tänker ställa klockan på 07.00.
Jag tror bestämt att denna handling brukar gå under beteckningen procrastination.

Gott Nytt som man säger!

2009 var året då IB helt oförklarligt överlevdes, en arbetslös sommar välkomnades som "semester" och höstens impulsjobb fick mig att inse mer än något annat att jag inte vill växa upp.

För att inte tala om vad som hänt på ett decennium... Jag menar, för tio år sen fanns ju inte Facebook!

(Jag orkar inte göra en årets-lista bara så att ni vet. Förlåt alla mina fans)