Tid är en bristvara, utom när man har för mycket

Vår hyresvärd har varit bortrest i en och en halv vecka, utan att säga till om att hon skulle åka, vart hon skulle åka eller när (om) hon skulle komma tillbaka. Detta vore ju ett helt ypperligt tillfälle att göra så mycket väsen man bara kan, med tanke på att jag och Liv är de enda hyresgästerna. Typ vara rebellisk och dammsuga på natten (vår dammsugare har ett visst bekräftelsebehov och skriker mycket högljutt).

Ja. Helt ypperligt.

Men internet lade av samma dag som hon åkte. Utan jobb och utan umgängeskrets kom tristessen fortare än blixten. Idag har jag hittat ett eluttag på på Burger King så att jag slipper svära över min dators urusla batteritid på cirka 27 minuter eller betala 35 norska kronor för att sitta på ett internet-café en timme utan att ens kunna använda de två viktigaste bokstäverna Ä och Ö.

Ljud har jag ju dock tyvärr inte. Och det händer ingenting på facebook. Så jag går nog snart ändå.

Kanske ska berätta att jag fått jobb också. Dagisvikarie som kan ställa upp på kort varsel, skulle man väl kunna kalla det. Jag skulle mer uttrycka det: de ringer (hittills mellan 09.10 och 11.30) och frågar om jag kan jobba, jag svarar ja, de ger vägbeskrivning, jag slänger i en matlåda i väskan och springer ner till spårvagnen (här kallat trikken), åker till dagiset (barnehagen. Skratta på bara) och möts där av snor, snor och mer snor.

Jag fortsätter leta andra jobb under tiden. Eller ja, jag ska. När internet kommer tillbaka.

Och idag fyller min syster tio år. Tiden går för fort.