Jag är en gammal hund och jag kan inte lära mig sitta

I helgen har jag haft det mycket trevligt. Även om jag igår försov mig två timmar och fyrtio minuter och väcktes 08.11 av ett telefonsamtal som undrade vart jag var. Jag gav upp hoppet om mig själv ännu en gång, men som tur var så skulle bussen som av ett mirakel passera min tillfälliga hemstad (eller okej, by). Jag klädde på mig, borstade håret och tog en banan och några brödskivor på väg till motorvägen. Fick sedan kommentarer hela dagen om att jag hade sminkat bara ett öga, men svaret var alltid detsamma: Jag har olika färg på ögonfransarna! Vilket är sant!

Mascara är helt enkelt viktigare för vissa personer än andra.

Solen sken och jag tackade mig själv att jag hade tagit kjol och kunde ta av leggingsen när alla andra svettades som grisar spelandes VM-final i fotboll (se det framför er, se det, och ni kommer skratta sönder tungan) i jeans (personerna hade jeans alltså, inte grisarna (fast det vore ju ytterligare en dimension till synen) och personerna var inga grisar, det är bara ett uttryck som är väldigt töntigt men (eller kanske just därför) roligt att använda). Veckans historiados fylldes till bredden av Rickard Lejonhjärtas borg och staden Honfleur, en av få franska städer som inte blev sönderbombade under andra världskriget. Jag bjöds på matsäck då jag i farten endast lyckades få med mig två äpplen (varav jag åt upp ett när jag stod och väntade på bussen), ett päron, en morot och resterna av en makrillröra som stod i kylskåpet. Fick också lite spänning i vardagen med att varken skölja frukterna eller skala moroten och riskera salmonella. En annan sak jag fick var en Dumleklubba för att jag är så allmänbildad och kunde lösa anagram och skiffer om nordiska städer, parisiska monument och metro-stationer. Tack vare den var det helt klart värt sex timmar eller så i buss. Fast solen och kulglassen vi köpte i Honfleur gjorde ju sitt också. Och jaja, sällskapet också. Men mest Dumleklubban.

Fredag och lördag har jag och min au pair-polare AL the Pal också haft lite mini IB-reunion med det tågluffande radarparet das(s) Skunk und die Korf. Alldeles utomordentligt. Idag sa vi adjö och de fortsätter äventyret mot Amsterdam där de ska käka special brownies.

P.S. Jag tycker synd om Island. Först går hela landet i konkurs, och nu bestämmer sig en vulkan ingen kan uttala namnet på för att spy ut alla sina inälvor? Vad hade den för uppfostran va? Inte sparka på den som redan ligger ner! D.S.

Onsdag, dagen efter tisdag.

Dubbelurk. På burk.

Glad (Annorlunda) Påsk!

Som jag tidigare har nämnt så är Frankrike i många aspekter ett mystiskt land. Till exempel så är man inte ledig på långfredagen. Nej, led Jesus så ska väl alla andra också lida antar jag. Men man kan ju vara tacksam över att man slipper spikas upp på ett kors ändå. Åtminstone inte bokstavligt.

En flygplats, en tågstation och två kära återseenden senare skrotades traditionell påskmat och tacos var ett faktum. Ett kärt återseende i sig själv skulle man kunna säga. Det är väl lika bra att göra det man tycker bäst om när man ska fira ändå. Och jag fick ett ägg av min lärare idag på franskan så det är lugnt med påsk-spiriten. Och jag åt det! Det kokta ägget! Jag brukar i vanliga fall nöja mig med att det finns där på bordet till allmän beskådan och andras uppätning, men kunde ju inte gärna säga nej när jag blev bjuden. Som den svensk jag är. Och jag ska erkänna, det var ju inte jättegott, men inte jätteäckligt heller. Så då kan jag börja lära mig tycka om det också. (Det är värre med oliverna. Varför ska nåt så vidunderligt äckligt få finnas?) Och jag saknade inte ens godiset! Inte överdrivet mycket i alla fall. Eller det är vad jag intalar mig.

I övrigt så har denna påskhelg bestått av att leka turistguide, försöka göra crêpes, sova för lite, åka fast i metron för olaglig biljett, ta tårdrypande (nej okej, men det kändes i maggropen) farväl av 25 euro till metrovakten, bli patriotisk av att höra ABBA på dansklubb, cykla hem klockan fyra på natten, prata sönder tungan, bestämma att skoköp är fruktansvärt nödvändigt, önska att pengar var lite mer som bark och växte på träd, använt paraply som skydd för både regn och hagel, inse att jag inte kommer hinna göra allt som "ska" göras på den återstående tiden här, göra matlagningsversionen av all-in (man måste vara pragmatisk när skafferiet och kylen liknar mitt huvud när någon pratar om kärnfysik (tomt alltså), för övrigt en mycket användbar egenskap som au pair när familjen inte handlar), ignorera den ständigt krypande framtidsångesten, samt ha det väldigt, väldigt trevligt. (Händelser ej i någon som helst ordning, varken kronologisk, gillande-nivå eller någon annan om man nu kan ha någon. Inte ens dag för dag. Ibland är det bara skönt att vara ologisk, okej?) En synnerligen lyckad helg.

Förutom metrokontrollen alltså. Den var bara synnerligen uppretande.

En närstudie av det franska vädret

I slutet av mars kan det gå från blå himmel med vita ullmoln till åska och syndaflod tillbaka till blå himmel med vita ullmoln under loppet av lite drygt en halvtimme. Detta hände en dag förra veckan.

När jag cyklade till franskan i tisdags (dagen numera namngiven urk) var himlen blå med vita ullmoln.

Två timmar senare när franskan var slut var himlen lätt grå.

En halvtimme senare när jag hade hämtat barnen ville jag be Noa om ritningarna till arken.

Ungen grät och fick min regnjacka som fick henne att se ut som ett troll.

Jag förfrös fingrarna och blev, citat: "jättedyngsur".

Jo jag tackar.

När vi kommit hem en halvtimme senare hade det nästan slutat regna.

När vi hade varit hemma tio minuter hade det slutat regna.

Det är som svensk sommar. Fast mer övergående ilska när åskan drar förbi.

Och kallare.

Och utan nätterna med sol.

När jag tänker efter är det inte alls som svensk sommar.

Inte. Alls.