Jag ska vara tyst nu

Ursäkta mina emo-inlägg. Jag tror jag ska ta mig en av de där berömda bloggpauserna istället. Vi får väl se hur länge det håller. Hanna gör ju sällan som Hanna säger som sagt.

Nu ska jag fortsätta upptäcka Paris så hejdå på er.

Jag storknar, nej jag menar suger.

Varför kan jag inte göra som jag säger någon gång? Dumma rebelliska schizofreni.

Våga Fråga

Varför är det så lätt att acceptera något när man får lite bekräftelse trots att man egentligen förtjänar så mycket mer? Eller är det bara jag som är så patetisk?

Intensiva dagar av vakenhet, trötthet, övertrötthet, flummighet. Jag är -het, helt enkelt.

Min första dag som barnledig tog jag mig en välförtjänt sovmorgon. Med vetskapen om att jag skulle städa hela huset under dagen steg jag upp klockan elva den glittrande fredagsförmiddagen, åt frukost i lugn och ro, sköt upp städningen med att facebooka/youtuba, varvade sedan städningen med att youkua, blev så småningom klar och kunde helt ägna mig åt datorns alla egenskaper. Både bra och dåliga egenskaper kan man väl tillägga eftersom internet bestämde sig så (o)lägligt för att lägga av. IGEN. Istället för att leta upp en skiftnyckel och slå sönder skrället så gav mig av mot kvällens aktivitet: Halloween-party. Jag var nästan unik som en av tre som inte var utklädd. Helt plötsligt var klockan halv två och jag var fast där till klockan sex eftersom det är då morgontågen börjar gå. Soffan blev min nya bästa vän. (Jag var hemma halv sju)

Min andra dag som barnledig vaknade jag ungefär samma tid som föregående dag. Något mindre utvilad än föregående dag låg jag kvar ett par timmar, åt lunch (eftersom jag åt frukost när jag kom hem halv sju så måste man kalla det lunch... såvida man inte är en hob och har second breakfast som daglig standard) och åkte sedan in för att dra till IKEA. Dock insåg jag att klockan var för mycket för att ett besök med någon substans skulle kunna göras, så det sköts upp och istället vandrade jag runt i Châtelet (väldigt (väldigt) stort köpcenter mitt i Paris) och kände shopaholic-tendenserna bubbla upp i väntan på att klockan skulle slå nio då en restaurang i Montmartre skulle besökas innan utekvällen i samma område. Restaurangen var dock full så istället satte vi oss på Quick (som Macken, BK och alla andra billiga mättande ställen med hamburgare och french fries). Klubben hittades dock inte, utan vi fick vandra vidare till andra ställen. Man kan tycka illa om Arena, men man är rätt bortskämd som svensk ändå för franska klubbar är inte alltid jättekul. Eller franska människor på franska klubbar rättare sagt. Eftersom det inte finns några andra färdmedel än taxi efter klockan ett-två i Paris så gick vi. Ända tillbaka till Châtelet (jag har inga siffror, det räcker med långt) där vi i väntan på att tunnelbanan skulle öppna hittade ett öppet matställe, satte oss ner med våra köttfärsiga fötter och tryckte ner frukost (version crêpes nutella banan). (Jag var hemma halv åtta)

Min tredje dag som barnledig vaknade jag klockan ett. Väldigt inte alls utvilad åt jag sex färdiggjorda pannkakor (oslagbart, bara att lägga dem i stekpannan ett par minuter) med ost och äppelmos till lunch (eller second breakfast, jag har alltid känt mig lite som Frodo. Eller nej förresten, mer som Pippin). Sen blev det IKEA på riktigt där jag åt korv med bröd, drack lingondricka, provsatte en soffa, powernappade i en säng, fick många menande blickar och ett par ogillande visslingar för det senare, samt shoppade loss på mathörnan. (Och det är härmed ovetenskapligt bevisat att man kan bli genuint lycklig av mat. I alla fall av pepparkaksdeg). Därefter tävlades det om vem som kunde äta upp godissnören snabbast, Paris-monument byggdes och käkades upp (om det är någon mer som ätit både Eiffeltornet och Notre Dame, säg till mig så kan vi bilda klubb) och julsånger hissades/dissades (jag hatar verkligen Nu är det jul igen (extremt töntig ljudslinga), nu är det jul igen (extremt töntig ljudslinga) osv osv). Jag struntade i att ta sista tåget hem, vägrade vänta till första, utan valde alternativ nummer tre: sova över.

Min fjärde dag som barnledig vaknade jag klockan tolv. Inte direkt utvilad men ändå inte lika trött som de två föregående dagarna åt jag frukost-lunch i form av pasta med tomatsås och utgångna morötter samt apelsinjuice, vindruvor och ett plommon, toppat med lite Ahlgréns bilar. Sen tog jag mig hem (tio i fyra, på eftermiddagen alltså) och fixade internet (!)

I'm tired and poor but it's been great for sure. (Jag tänkte ställa upp i VM i nödrim)

(Jag funderar på att sova)

Hejdå.

Jo, jag älskar dem men...

...just nu älskar jag det faktum att jag inte behöver träffa barnen på tio dagar mer. Mycket mer.

För att fira min nya (tillfälliga) frihet har jag:

• tagit en lång lång lång promenad: inget måste snart hämta dem, måste snart till franskan, kunde bara strosa runt där i skogen
• ätit pannkakor av smeten som blev över från igår
• anordnat ett mini-hemmaspa
• legat i badkaret en timme
• tittat på webb-teve samtidigt som jag låg i badkaret
• suttit (sitter) i pyjamas med handduk om huvud, hörlurar i öron, spotify i hörlurar, leende på läppar, ingen sten någonstans i kroppen

Hallelujah-moment!

Onsdagar är till för att hatas. Musik är till för att älskas.

Bra-låt.com

Och för er utan detta eminenta fenomen som i folkmun kallas spotify (ursäkta den hemska ljudkvalitén, ej mitt fel):

Det är underligt hur man kan identifiera sig själv med en låt. Det är ju bara en låt. Eller?

Dagens belöning: Pannkakor och chokladfondue med frukt efter en vidrig onsdagseftermiddag. Gör dina läxor gör dina läxor gör dina läxor gör dina läxor gör dina läxor gör dina läxor städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum städa ditt rum packa din väska packa din väska packa din väska packa din väska packa din väska packa din väska packa din väska. (Ibland önskar jag att jag kunde slå dig)

Procrastination lönar sig (inte)

Det är en mycket dålig idé att skjuta upp läxan till en timme och fyrtiofem minuter innan lektionen börjar när man på den tiden också ska äta, dammsuga köket som man glömde efter frukosten, och cykla till skolan vilket tar 20 minuter normal fart, 15 om man har tur med/ignorerar rödljusen och inte känner benen när man kommer fram.

Jag funderade på om jag skulle fejka att jag hade glömt skriva ut den, men bestämde mig för att försöka så gott jag kunde och sen om jag inte hann i alla fall, köra en svart lögn.

Tur var väl det att jag hann göra den, för när motivationsbreven sen ska läsas upp och rättas in public så har en annan glömt sitt hemma. (Det var i alla fall vad hon sa, och bara för att jag är som jag är behöver ju inte hon vara det. Men jag förstår den som skulle ljuga)

Däremot så var det mer rött än svart efter rättningen. Men det är ju en annan historia.

Dagens känsla: Längtan, faktiskt starkare än trötthet. Till lovet. Det är nästan som på den gamla goda gymnasietiden. Frihet om cirka två dagar och 10 timmar. Mina händer skakar lite.

Jag känner mig i behov av lite Hipp Hipp..

Fredagen spenderades med att jobba, tvätta och städa. Grymt tråkigt men kvällen blev ju desto roligare. Om jag får koll på hur man lägger upp videor här så kommer något mycket spektakulärt vill jag lova. Men det är ett stort om.

På tal om att (inte) ha koll så åkte igår glatt till Versailles (ja, där slottet är) för att gå på en chokladutställning. Väl där ringer jag min kompis från Armenien som jag ska träffa, tillsammans med en tysk och en engelsk chokladfantast. "Fråga någon vart det är!" Jaha tänker jag och frågar en vakt som ser helt oförstående ut när jag frågar efter salon de chocolat som utställningen ska heta (salon betyder både utställning och rum, vilket förvirrade den stackars vakten ganska kraftigt). Efter lite vevande fram och tillbaka kommer jag fram till att det är i Porte de Versailles, vilket ligger en bra bit bort och inte alls vid slottet. Tillräckligt långt för att jag måste åka både RER och annat tågför att komma dit. Väl där så trodde jag att jag hade kommit till himmelriket. Nästan i alla fall.

På tal om himmelriken så slog jag på en boll idag. Det skulle vara landskamp mellan svenska, norska och danska kyrkan, men.. man kan ju inte riktigt lita på danskar och norskar. Total walkover från de röe, mycket dålig uppslutning (antal personer: 3) från nörskera. Då är det ju tur att man alltid kan lita på Sverige! Vi gulblåa, vi dök upp cirka femton stycken, vi sjöng vår nationalsång starkt och stolt, vi kämpade för äran. Fast några kände sig ju lite norska/medlidande och förrådde Moder Svea. På en liten liten plan med lågt lågt nät sprang vi mycket och skrattade mer. (Jag kände också att jag verkligen saknar det - träning varje vecka, match på helgen, turneringar här och där..)

På tal om att skratta så tänker jag att socker nog borde klassificeras som en drog. Hög blir man ju i alla fall.

På tal om hög så är det nivån på min procrastinator-skala just nu. Jag måste skriva ett personligt motivationsbrev till ett jobb jag inte söker. På franska. Inte direkt motiverande.

På tal om motivation så är jag fruktansvärt omotiverad till att det ska börja en ny vecka imorgon. (Och fortfarande till att åka buss/tåg i 17 och en halv timme mitt i vintern)

På tal om nya veckor så är det lov nästa vecka. Mycket välkommet.

På tal om.. nej, nu klarar jag inte av de här övergångarna längre. Ni får förlåta mig.

Jag längtar nästan så att det gör ont

JAG SKA SPELA VOLLEYBOLL IDAG!!!

Bara cirka 15 timmar kvar.

Du du du du... what to do...

Hjälp?

Jag har allvarliga problem att få ihop min tid. Vid sidan av allt som har med att få iväg barnen till skolan och komma till min egen skola och så vidare så finns det en annan mycket pressing concern. Och det stavas jullovet.

Planen var som följer:

19 december: Från Paris till Karlstad via Oslo för mini-julafton och ompackning.

20 december: Till vita vita kalla kalla underbara underbara Norrland.

26 december: Retur till Karlstad.

27 december: RE-UNION!

2/3 januari: Retur till Paris.

Övriga dagar till förfogande för saker som hör jullov till.

Men så ändrades datumet för re-union vilket betyder att planen måste omstruktureras.

Möjlig lösning 1: Kombinerad flyg-tåg-retur till Karlstad från Norrland 13.30 den 26 december, framme 22.15.

Möjlig lösning 2: Kombinerad buss-tåg retur till Karlstad från Norrland start 17.55 den 25 december, framme 11.30 den 26 december. Sovvagn och två byten. Grymt kallt, grymt osovbart, grymt ofrestande.

Ursäkta om jag låter bitter.

Gott hela veckan lång - så rättfärdigar du det

Måndag: Att ha en ny vecka full av arbete framför sig kräver lite uppmuntran så att man inte kryper in under täcket igen.

Tisdag: Man måste ju belöna sig själv för att man klarade första dagen. För att keepa up the good work som allas vår Eva Math-is-not-hard-ju-are-all-så-klever skulle säga.

Onsdag: Lill-lördag. Behöver ej sägas mer.

Torsdag: En dag kvar - det gjorde man bra som klarade sig igenom alla tuffa dagar.

Fredag: HELGEN BÖRJAR! Det måste firas.

Lördag: FORTFARANDE HELG! Det måste firas.

Söndag: Helgen är snart slut. Lösning: tröstät så känns det bättre och ger krafter till morgondagen.

Man skulle önska att veckan hade fler dagar...

Dagens hyllning: http://www.latest-episode.net/ - för alla människor som lever i exil i länder där de dubbar allt. (Alternativt folk med skogsteve också). Värt att hålla på i nära två timmar med att installera, avinstallera, installera om (...) Mycket värt.

En skogsstig och en snabb galopp.. Tanken får mig nästan att gråta.

På mindre än en vecka har båda tjejerna haft läxor (de två som har läxor alltså, inte ens Frankrike är så grymt att skolan ger en fyraåring läxor) som handlade om hästar och ridning. Det är nog första gången jag blivit sentimental vid tanken på en hovkrats. För att inte tala om att mocka. Nej, jag är inte normal. Vem saknar att krafsa/skotta skit liksom?

För er som inte visste det innan var jag en tvättäkta hästtjej när jag var mindre. Mitt rum och mina skolböcker gnäggade, allt (ALLT) gick i hästtema: väggarna täcktes till varje centimeter av affischer, i bokhyllan kunde man finna böcker om Britta och hennes hästar, Klara och hennes hästar, Wendy och hennes hästar (ja ni fattar), musmattan, pennskrinet och väckarklockan hade alla hästsymboler (mamma satte stopp när jag ville ha en häst istället för en säng..). Varje vecka avgick min cykel från Abborrvägen 98 till Kilene och Hammarös ridhus. Favoriten var en grå ponny som hette Mystik som alltför många ville ha så vissa hemska dagar var jag tvungen att rida någon annan.

Vissa saker ångrar man att man gör (som att sluta rida). Andra ångrar man att man inte gör (som att fortsätta rida).

Dagens prioritering: Catch-up med Grey's Housewives istället för en promenad.

Lycka

Att gå i strilande oktoberregn nynnandes på jullåtar med egenbakade chokladbollar i magen.

Bilder i singular ej plural

För att göra den härsidan lite roligare tänkte jag att jag skulle lägga upp lite bilder. Det finns ju också de som inte har Fejsbok som kanske skulle vilja se... (Så ja Liv, känn dig hedrad) Fast mest för att göra den roligare såklart.My girls i Tripp Trapp Trull-form. Från vänster: Emelie (4), Charlotte (7), Louise (9). Lägg märke till att de alla har Converseskor på fossingarna. De tyckte själva att det var så roligt att de ville ta ett kort. Och roligare att säga än det gamla uttjatade cheeeeese.

Dock så bråkar datorn såklart med mig och vägrar lägga upp fler. Jag tror det är the law of the Universe att jag måste ha minst ett teknikproblem att svära åt, annars rubbas balansen. Det har säkert något med dragningskraft att göra. Gravitation - ni vet det där som håller människor kvar nere på jorden. Kanske funkar både bokstavligt och bildligt. Vad vet jag, huvudsaken är ju att Universum finns kvar ett tag till. Jag kan offra lite svärord och knutna nävar åt att behålla dess balans. Jag känner mig nästan lite viktig.

För övrigt är jag så trött man kan bli och ska nu sluta filosofera (flumma) och sno lite picknick-mat från la familia. À tout à l'heure!

Sagan om Internets Återkomst

Jag tror knappt mina ögon. Klockorna slutar gå, jorden slutar snurra, hela världen står stilla och gapar, [fler töntiga uttryck], ingen kan tro på vad de ser.

Längst ner på skärmen där två små rutor är sådär datorkonstnärligt interconnectade finns inte längre ett rött kryss, inte heller en gul trekant. Det finns.

En blå plupp!

Det är ingen överdrift att säga att nävar har knutits (men ej slagits trots viljan), läppar har format svärord (och ibland uttalat) och hjärnan har värkt av utmattning för att förhindra slag och svärord i den mån den har kunnat, under många långa timmar som har blivit till dagar och veckor (tre för att vara exakt, give or take några dagar) under supervision av oförstående tankar som har gränsat till paranoida sådana.

Mirakel sker. Ibland kommer de i form av blå pluppar.

Annars så har jag det bra och är som vanligt inte särskilt normal.

Jag fortsätter min blixt efterom jag är för lat för att lämna in datorn till någon som kanske möjligen skulle kunna fixa den (mina förhoppningar vad gäller teknik är generellt sett alltid låga vad det än gäller för typ av teknik. Teknik som teknik liksom), så det kanske är dags för någon form av uppdatering.

Helgen som var gick till på följande vis.
Fredag: Jobb, utgång, crêpes, filminspelningar. Mer kan jag inte avslöja, det är top secret information, man kan ju för sjutton hamna i fängelse för förräderi vet ni väl.
Lördag: Fruktfrukost i park (en liten croissant slank ner också..), institutdiss (grrr, inte öppet.. jag blir trött på detta landet ibland), vietnamesmat (som betalades med en mycket stor (!!) mynthög, men vad ska man egentligen med tio miljoner femöringar till?), barnvakt = film och godis.
Söndag: Väckning: ungskrik (Note to self: skaffa öronproppar snarast), undvikande av franskaläxa, svenska kyrkans au pair-träff, restaurangmatsfynd i Montmartre, näst intill medvetslöshet på grund av oförståelsebar franskaläxa.

(Angående det där om att Mårten skulle vara stolt över mig (jag kanske inte borde berätta detta men.. man måste ju stå för det man gör), så gick det till såhär.
Det är natt, jag ligger i min säng, tankarna vandrar, kommer så småningom in på amerikanska presidenter (fråga mig inte hur för det minns jag inte) och efter det följde denna tankekedja:
Ha, jag kan ju nästan alla på 1900-talet fram till nu! Förutom de i början, men efter Roosevelt (1933-1945. Nej, jag slog inte upp det) i alla fall, och så Wilson under första världskriget, och Hoover nån gång efter honom.. Men det måste väl vara en till innan Roosevelt? Hoover och nån mer.. Hm, jaja, men whatever, Roosevelt, Truman, Eisenhower, Kennedy.. men.. efter Kennedy kom.. Jack.. nej det hette han inte, C nånting.. nej.. John, nej.. han som var typ Mårtens favorit.. han med credibility gap och massa konstiga citat.. (5 minuters vevande fram och tillbaka med alla möjliga namn och bokstäver, men inget känns riktigt rätt) åh, varför kan jag inte komma på det! Efter det är det i alla fall Nixon, Ford, Carter (eller var det tvärtom, jag blandar alltid ihop dem..) Reagan, Bush (den äldre) Clinton, Bush (den yngre, eller.. ja), Obama. MEN VAD HETTE HAN EFTER KENNEDY???
Några minuter till går, jag försöker föra över tankarna på annat, men det är stört omöjligt. Till slut reser jag mig ur sängen, går och sätter på datorn, googlar american presidents list, klickar vidare till Wikipedia, scrollar ner drygt hundra år, ser: Lyndon B Johnson lysa med neonlykta. Scrollar uppåt femtio-sextio år, läser igenom 1900-talets land of the free-makthavare, gör en snabb memorering, stänger av burken och går och lägger mig igen. Somnar halvt stolt (hade ju rätt på Ford, Carter..), halvt medvetslös (barnförbjuden timme), helt medveten om vilken otrolig nörd jag är. Blame it on the Mårten säger jag.)

Dagens tumme-ur-handen: Skickade äntligen iväg CSN-ansökningen så nu får vi se om det blir något studiebidrag eller inte. Skulle ju vara kul för min ekonomi.