Luftens hjältar. Finns. Någonstans.

Hemresan till Sverige förgylldes som sagt av strejkande tågpersonal (det är tur att det finns bilar. Halleluja bensin. Skit i klimatet. Att komma hem är viktigare), incheckningsköer lika långa som till Eiffeltornet en lördagseftermiddag och pipande väska på grund av att jag hade råkat lägga en julklapp i kategorin möjligt terrorvapen (en kapsylöppnare) i ryggsäcken. Jag var visserligen sista sardinen in i burken men kommunikationsmetoderna inläggarna sinsemellan verkar ha varit på samma nivå som valfri telefonkundtjänst för BAGAGET hade de inte börjat lägga in än. Kändes ungefär lika värt att riva upp hela väskan som var ungefär lika välfylld som vinförrådet hos en ordinary fransman och vända upp och ner på allt innehåll utan att få en chans att stoppa ner det ordentligt som att gå en viktnedgångskurs med Göran Persson som ledare. Ungefär.

Tillbakaresan å andra sidan. Kan man skylla mer på mig. Men jag skyller som vanligt på gravitationen.

Jag stängde av klockan med tanken: den andra ringer ju snart.

Men varför står det typ...halv nio?

(Detta är en mycket allvarlig nackdel med analog klocka som kan få mycket allvarliga konsekvenser. Det är lätt att se fel)

Men... den skulle ju ringa tio över sju...

Jag tror ni fattar resten.

Men long time no see till slänga in bröd utan smör eller pålägg i munnen, trycka lite kaviar i kesoburken och äta med sked direkt, fil och müsli in i munnen ur paketen, tuggummi istället för tandkräm, halvspringa till bussen (note to self: bra bicepsträning med en 22-kilostung rullväska i snö där inte hjulen funkar) samt lycka över att bussen är försenad.

Jag trodde att jag hade glömt den andra mobilen med det franska simkortet. Packar upp hela väskan när jag kommer fram halv tio trots att jag bara vill sova. Hittar det inte. Går och lägger mig. Stiger efter cirka en timmes tankevandring klarvaken upp (23.30) utan minsta tvekan trots att den exakta tanken aldrig tänktes, fram till garderoben, drar upp blixtlåset på sidofacket till axelremsväskan och håller sedan två extramobiler i handen (en tejpbar och en dinosaurig). Minns vagt att jag lade dem där kvällen innan för att inte glömma dem. På ett säkert oglömbart ställe.

Det är i såna stunder man nästan blir stolt över sig själv.