The Tale of a Treacherous Treasure

I julklapp för två år sedan (alltså snart två och ett halvt år sedan) fick jag en iPod. Det var coolt. Alla som var lite coolare hade ju en iPod liksom. Mp3 började bli, ja ni vet, lite... omodernt. De med mp3 var lite mindre värda än de med iPod helt enkelt. Det var ren och skär fakta.

Min iPod har under dessa nästan två och halvt år tjänat mig mycket troget. Stått vid min sida lite som en ledhund till en blind stackare. Eller hängt snarare, han är rätt klängig, men relationer handlar ju om att give and take. Jag får musikstimulans rätt in i hjärnans verkstad genom alla hammare och stigbyglar och alla andra mackapärer som sägs finnas, han får tafsa lite i mina öron. Give and take som sagt.

Det har inte alltid varit lätt, ibland uppstår det bråk som i alla sunda relationer. Jag blir arg när han vänstrar med iTunes (det är väl mer iTunes som vill sätta käppar i hjulet egentligen genom att göra filerna ospelbara, men ändå, det blir väldigt dålig stämning vilket inte alla gånger slutar lyckligt. Ingen grov misshandel än så länge dock, bara några slag och hårda ord), han lackar däremot ur totalt när jag glömmer att ladda hans batteri (killar kan ju inte göra någonting överhuvudtaget själv). Vägrar att överhuvudtaget ge någon respons. Man skulle kunna tro att han är död, men nej då, bara väldigt tjurskallig.

Jag har alltid, sen jag för nästan två och ett halvt år sedan, funderat över vad de sär siffrorna på hans skärm när han går in i viloläge betyder. Jag har gissat mig gul och blå, antalet låtar han har spelat för mig, antalet gånger han spelat just den låten, hur många minuter det har gått sedan jag väckte honom, och så vidare och så vidare men inget har passat in. Det har alltid varit tre eller fyra siffror, och de har gått från att vara 1245 till nästa dag 2232 till nästa dag 946. WTF? Det kan ju inte bli mindre antal låtar han spelar heller. Han har vägrat berätta den fjanten men nu slutligen har jag kommit på vad det är han vill säga.

Han kan klockan!

Rätt smart ändå, för att vara en iPod liksom. Ytterligare en bekräftelse på att alla som har en är lite coolare, lite bättre, än alla töntar med mp3.

(För er som nu tänker: ja men iPhone då, det måste ju vara ännu coolare! så säger jag nej. Det är överklass. Snobbigt. Skärp er liksom, det är bara pinsamt.)