Grattis till den som har missat att det snöar. Igen. Jag gillar inte när den globala uppvärmningen ändrar våra årstider hipp som happ. Och jag gillar inte att det snöar i mars snart april för det ligger bara kvar någon enstaka dag och så måste man gå igenom hela den vedervärdiga töprocessen. Igen. Och igen. Eftersom det är ett återkommande inslag den svenska våren. Jag vill vara en björn. Och vakna i maj.
Det finns ett väldigt förrädiskt ställe på vägen mellan mitt hem och skolan om man befinner sig på en cykel. Det är beläget på Hagaborg, med alla dess pensionärs/barnfamiljshus precis innan Gubbholmen (jag fnissar lite varje gång jag hör/säger/skriver/läser det namnet. Vart finns Gummholmen liksom?) där det är ett par såna här röda bommar med lite gula steeck på för att bilar inte ska kunna köra in hur som helst och störa alla lekande ungar och pensionärer med rullatorer. Då måste de ha någon slags nyckel för att låsa upp. Jag har under min levnadstid på Norrstrand i Karlstad sett många taxibilar (åt alla pensionärer som inte ens orkar gå tjugo meter med rullatorn) (kanske några andra typer av människor också), några enstaka plogbilar och ambulanser göra detta. Vilket egentligen inte alls har med ämnet att göra. Anyway, när man ska cykla igenom dessa bommar måste man svänga lite, först åt höger för att inte köra in i den andra bommen, och sen åt vänster för att inte köra in i antingen det tre decimeter höga staketet (om man är på väg till mitt hem), eller i en stor buskhäck (om man är på väg mot skolan).
Januari 2007: På väg mot skolan, tidig morgon. Jag klarar första svängningen, men hjulen tycker inte att nästa sväng är en bra idé och glider undan. Jag landar väldigt snyggt på mage. Kvinnan efter mig frågar hur det gick. Aningen chockad svarar jag ingenting, undrar bara i mitt stilla och chockade sinne vad det var som egentligen hände. "Det är jättehalt ute" för jag höra av X antal personer under dagen. Nähä?!?
Februari 2009: På väg hemåt, sen eftermiddag. Jag är inte så koncentrerad på bommarna. Det är ju vår!!! Ursäkta, det VAR vår. Ingen snö, ingen is, men fortfarande en herrans massa grus. Inget att oroa sig för med andra ord. Men. Styret och ena bommen frontalkrockar. Bang låter det. Jag flyger ner på marken i slow-motion (ja alltså, jag gjorde ju inte det, men det kändes som det. Förstod äntligen uttrycket att två sekunder kan kännas som en evighet), och landar med ett brak på knän, ben och mage. Förstår inte riktigt vad som hände, och ligger kvar i ett par sekunder. Drar sedan upp kroppen och cykeln från gruset. Samtidigt försöker jag kolla om någon såg mig. Verkar inte som det. Puh, vad pinsamt det hade varit. Börjar linka iväg med cykelskrället från brottsplatsen. Kommer fem meter innan en gubbe från andra våningen i det närmsta lägenhetshuset ropar och undrar om det gick bra. "Jadå, ingen fara" svarar jag samtidigt som jag känner begynnelsen av en molande värk i knäna och på smalbenen. Hade han stått där hela tiden och kollat? Eller var kraschen så våldsam att den hördes in till hans lägenhet? Eller var han kanske synsk? Kunde han inte ha sett att jag inte ville att någon skulle mig i detta pinsamma ögonblick i så fall?
27 Mars 2009: På väg hemåt, eftermiddag. Jag bromsar in innan bommarna. Men cykeln håller inte med, plötsligt är både den och jag mer parallella med marken än med ministaketet, häcken och pensionärs/barnfamiljshusen. En man en bit bakom börjar gå mot mig, så jag skyndar mig med att bli mindre parallell med marken och börjar gå relativt sakta igenom bommarna och pensionärs/barnfamiljs-området där bara bilar med tillstånd får köra och det finns farthinder för cyklar. Mannen i plogbilen stannar när jag kommer till honom, öppnar dörren och ropar standardfrasen "gick det bra?" Jag nickar och jaaadå, det är ingen fara. "Det blir så glatt när jag plogar." Där kan man snacka dubbelbetydelse, wordplay, whatever you wanna call it. Halt ja, roligt nej.
Jag går hem i det förbannade slasket.
Det finns ett ställe med likadana bommar på andra sidan pensionärs/barnfamiljs-området där bommarna sitter tätare ihop och det är också närmare till ministaketet när man har kommit igenom dem så man måste göra en skarpare andrasväng. Vissa skulle säga att det är lite ironiskt att jag har ramlat tre gånger på det "lätta" stället men ingen på det "svåra." Man kan diskutera djupare mening i detta men det tänker jag inte gå in på nu. Jag är helt enkelt bara väldigt ologisk. På alla sätt som går.
Men det är faktiskt inte bara jag som skrattar hejdlöst åt låtar om korvar och torv och andra saker man antagligen borde uppsöka psykolog för.
Dagens look: Ögon i kors, skelande ögon, uppblåsta kinder, underbett, grisnäsa, ja, crazy-looking grimaser av alla dess slag kommer att bli den nya flugan. Gärna i kombination med varandra. Jag undrar vad det var i de där kakorna egentligen. De holländska coffee shopsen kanske har nästlat sig in i Konsum Värmlands sortiment. Special brownies har gjort att NG is officially going fluumflumflumflumfluu-um. En Reaction till the Revolution last week.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar