Som den IB-student utan liv jag är så har jag ofta/för det mesta/nära på alltid svårt att komma på något annat att skriva om än skolan, och idag tänker jag inte ens försöka. För jag måste bara få uttrycka min enorma glädje över att jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv kommer tvingas skriva en till labbrapport. Aldrig mer. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att känna det minsta saknad, jag vet däremot att jag älskar frihetskänslan det ger mig. Det är konstigt hur något sånt kan göra en så glad. Men dagen erbjöd faktiskt ett ännu större glädjeämne. Ungefär klockan tio i fyra, när min engelska individual oral var över och Fiona inte kunde sluta kommentera hur bra den var. Jag vet, jag skryter. Men det gör inget, för jag är så stolt över mig själv. Och det var Fiona också.
Dagens samtal: Gick till far min för att höra hur läget var däruppe i norr. Han berättade att företaget han jobbar på håller på att gå i konkurs, och att det behövs någon som köper det. Eller egentligen har det redan gått i konkurs. Jag vet inte riktigt hur det funkar att driva ett företag som redan är i konkurs, i min värld så brukar det vara finito för en sån business, men å andra sidan har jag aldrig varit särskilt ekonomisk av mig. Lågkonjukturen blir alltmer påtaglig, så mycket kan jag i alla fall om pengar. När jag ringde skulle han precis åka hem till ADHD-kvintetten, som för övrigt var sig lik, och äta nån tårta som jag inte kände till och redan har glömt namnet på. Sen pratade vi lite om mitt liv också. Där fanns det inte mycket att säga. Trysil var extremkul, skolan går mot sitt slut, the end.
So long luftballong, nu ska jag gå och undvika plugg. Jag rättfärdigar detta med att jag satt uppe till två inatt och gick upp sju imorse för att skriva labbrapport och förbereda engelska oral. Förtjänar jag en pluggfri kväll? JA, DET GÖR JAG.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar