Så har man återvänt från det mystiska landet i norr till de lite varmare och tätbefolkade trakterna i Värmlands största stad. Eftersom jag knappt fick någon som helst sömn i natt (skulle gissa ungefär två timmar) och gick upp klockan 4!!! (eftersom flyget gick 6.50, det tar en timme till flygplatsen och min pappa har slutat vara tidsoptimist och tycker att man ska vara i god tid och ha marginal) så är jag nu är ungefär så trött man kan bli. Har sovit lite sen jag kom hem, men eftersom hela lovet stavades sömnbrist så räcker det inte.
Bilresan till flygplatsen startade 4.35. "Det är för TIDIGT!" skrek hela min kropp men det hjälpte inte ett dugg. Under resans gång växlade temperaturen mellan -21 och -30 (MINUS TRETTIO!!!) grader celsius. Det "varmaste" var hemma i carporten och det allra kallaste på flugplatsen. Brr. Känn! sa pappa när vi klev ur bilen, känn på 30 minus! Jag känner, sa jag och gick in.
Flygplatser är lustiga ställen, med lustiga människor. Arlanda inget undantag. När vi stod och väntade på bagaget fanns två småpojkar, 4 och 5 år sisådär, som frågade sin mamma om det var deras väska som åkte förbi på rullbandet och när hon svarade nej frågade de när deras bagage skulle komma. 20 gånger. (Okej jag räknade inte exakt men det var väldigt många) På rullbandet åkte en lila sovsäck, en svart, en lila och en blå väska förbi lika många gånger utan att någon tog dem lika många gånger som ungarna frågade. Efter att vi hade tagit vårt bagage och checkat in det och gick ner med skidorna till specialbagageinlämningen (långt ord) åkte väskorna och sovsäcken fortfarande omkring på rullbandet. Någonstans i världen fanns det någon stackars människa som inte fick sin sovsäck. Sen var det väääärldens gulligaste unge med på planen (ja, de åkte också från Vilhelmina till Karlstad). Han var så himla söt! Vad underbart att vara bäbis egentligen. Bara springa omkring och vara gulig. Om man vill nåt är det bara att skrika, så kommer uppassningen.
Jag tänker hela tiden att vi börjar skolan imorgon, men kommer på två sekunder senare att det är i övermorgon. Det är lika stor lättnad varje gång.
Idag blev det ingen ordning. Men det är för att jag är trött. Egentligen borde jag plugga, det är ju inte så att jag har fått någonting överhuvudtaget gjort under lovet hittils. Men jag är för trött. Sparar det till imorgon. Så att jag kan komma på en till bra/mindre bra med andra ord superpatetiskt dålig undanflykt.
Dagens tävling: När familjen Tävlingsmänniska-och-Dålig-Förlorare satte sig i bilen vid halv fem imorse (jag ryser bara jag tänker på det) kom pappa på idén att vi skulle gissa hur många bilar vi skulle möta under resans gång. Henrik började med 5. Jag sa 2 mycket tveksamt (5 liksom?! Hallå, vi är i ödemarken). Pappa gjorde något slags ljud och sa 1 med kommentaren: "Det finns ju inga i vanliga fall." Hahah, jag var så trött att det faktiskt var riktigt kul. I alla fall, det tog ett bra tag innan vi mötte någon (det var en på en tvärgata inne i Storuman men den gilldes inte), men efter kanske tjugo minuter kom en. Yes! Frukta icke norrlänningar, ty det finns liv, det finns hopp för er här ute i ingenstansland! Strax därefter mötte vi en parkerad långtradare. Den räknas inte! tjöt pappa. Den räknas! tjöt jag och Henrik triumferande. Fast när vi hade bestämt att den räknades även om den var parkerad kände jag att det kanske inte var så bra för min del. Nu var det två, en til gick bra men sen var det kört för min del och då skulle småglinet vinna. Vi mötte tre bilar till. Skit. Två av dem blinkade, så hade pappa inte kört så fort så hade det blivit tre. Skiskitskitskit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar