Det börjar någonstans i maggropen, efter en nervimpuls från hjärnan på grund av tanken på vad som ska göras. Sedan sprider det sig, långsamt men grundligt tills dess att varje liten lem och cell skakar av panik. Tankarna bryter hastighetsgränserna. Det finns inga fartkameror, inget som stoppar. Om bara någon kunde vara lite rationell. Lite lugnande. Men det finns bara: jag kommer inte att klara det här, aulan kommer vara smockfull, jag kommer säga fel, jag kommer tappa takten, jag kommer nysa, världen kommer gå under.
Nej, varför gick jag med på det här? Varför trodde jag att jag skulle kunna göra något sånt här, och göra det BRA?! Varför trodde jag att jag skulle komma ur det levande?
Det kan ha varit vanlig tillfällig sinnesförvirring. Det kan också ha varit hallucinering. Tänk om jag har fått en tumör? Åh herregud, jag kommer dö! Imorgon vid den här tiden är jag med största sannolikhet på väg till bårhuset mina vänner, så jag vill att ni ska veta detta: jag har alltid diggat er. Skarpt.
Men jag hann i alla fall rösta en gång innan döden. Det är ju.. positivt?
Dagens bedrift: Lägga upp hela 69 Barcelona-bilder på Facebook. Fast datorn inte ville samarbeta.
Hahaha Bosse din lilla lustigkurre! Tänk så här: det kommer bara vara IB-elever, IB-lärare och IB-föräldrar där imorgon vilket betyder att man får göra bort sig, man blir inte hatad! Furthermore så kommer du kanske aldrig träffa 90% av publiken igen inom en snar framtid (du får vänta tills de glömt IB-night iaf) så du behöver inte stå till svars för en eventuellt dålig taktkänsla som de kan tänkas beskylla dig för. Äh, det här är en av de sista roliga grejerna vi gör, orka inte lägga ner energi på att oroa dig, gå med flowet, för ingen bryr sig om det blir lite fel! :)
SvaraRadera