Det var då ett fasligt klagande hela tiin. Nu slutar jag.

Jag inser att alla mina inlägg den senaste tiden består av väldigt mycket klaging på grund av frustration och ångest. Och i livet utanför bloggen också. Rolig har jag sällan varit. Ännu mer sällan glad. Klagomål på detta är berättigade.

Men det finns ljuspunkter! I den annars becksvarta IB-tunneln.

Som att överleva ett suicide mission på Friskis med endast mycket lite träningsvärk. Som att titta i kalendern och räkna dagar till exams-slutet, Barcelona, studenten, balen. Som att få lite hjälp av den söta kemiläraren så att man kanske kan fixa sig en tvåa i det där sketans ämnet (förlåt William, detta var absolut sista gången). Som att steka ägg som smakar pannkaka när man sen äter det (jag skojar inte). Som att komma på roliga memoriseringsregler och få en ursäkt till att riktigt fördjupa sig i sin nördighet (okej, det där var sista gången och nu lovar jag på riktigt). Som att någon man tycker om ska bli tjock och sen ploppa ut en boll av människa. Som att vakna av solen istället för väckarklockan. Som att spendera en kväll med pizza och tårta i bohem-style på golvet framför det där fenomenet som de kallar Eurovision Song Contest. Som att skratta åt kommentatorns härligt torra skämt och ryssarnas storhetsvansinne. Som att förundras över tyskar och greker och bli glad över att svenskarnas fiasko i alla fall hade ordentligt med kläder på sig. Relativt sett menar jag.

Men sen önskar man ju att man vore norsk. Men det är i min fairytale. Där finns inte heller någon kemi (sista gången, jag svär!), framtidsångest, orättvisor eller krig (jag satsar på Miss Universum 2010 förstår ni, man måste ju ha planer med sitt liv). Där finns bara jag och en vitrysk norsk som spelar fiol helt gudomligt vackert och sjunger om sin oändliga kärlek till mig medan jag flummar och leker med alla roliga människor. Och där finns absolut inga äckliga tyskar eller greker. Och bara bra musik.

Nej nu ska jag gå och göra det där som jag aldrig mer ska nämna här. (Märkte ni rimmet? Och jo, jag lider av IB-syndrome, men inte mer än vissa andra. Utan att nämna några namn, men "if p then q" var nog det värsta hittills.)

Dagens tanke: Barcelona om 9(!!!!!!!) dagar. Det var väl i alla fall upplyftande. Eller? Tänk om jag har förlorat alla mina läsare på grund av all klagning redan. Ingen tror längre på att jag kan ha något vettigt att säga. Ojojojojojoj. Nu blev det visst downturn igen. Men nej, kom igen nu, Barcelona om nio dagar Barcelona om nio dagar Barcelona om nio dagar Barcelona om nio dagar Barcelona...