Jag skulle till tandläkaren och få den ack så efterlängtade nya bettskenan. Tjugo över åtta skulle jag vara där. Kvart över åtta tänker jag då, den här gången ska jag inte komma försent. Jag hade skrivit upp det i kalendern, satt mobilen på väckning tio i sju (eftersom jag är en sann snoozare och aldrig går upp när klockan faktiskt ringer), och var helt och hållet förberedd när jag kröp till kojs inatt vid halv ett sådär efter lite panik-sista-minuten-läsning i kemin (det hjälpte föga kan jag ju med hindsight tillägga). Fit for fight så att säga.
Mobilen ringer mycket riktigt tio i sju. Jag trycker på kameraknappen, så att den ska ringa igen om fem minuter. Det gör den. Men det finns ett problem. Jag är oftast väldigt trött och borta på mornarna (mer än vanligt alltså) så därför råkar jag trycka på den knappen som stänger av alarmet istället för fem-minuters snoozeknappen (det finns en tio-minuters snoozeknapp också, tror jag. Eller så lever mobilen sitt eget liv. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det var så). Som vi alla vet så är jag ingen femåring längre så mornarna är inte längre min bästa tid på dygnet så jag har ingen direkt koll på att jag gör detta, utan somnar om i drömmen om att jag har ett eget stall med en massa stora hästar som jag måste rida på tidigt på morgonen och därför måste gå upp tidigt på morgonen (symboliken kan tyckas glasklar).
Jag vaknar tio i åtta. Okej, jag hinner fortfarande, bara jag skyndar mig. Skynda, det motsätter sig kroppen starkt. Masar mig trögt upp ur sängen, slår huvudet i kanten(aaaaj!!), staplar fram till garderoben och rycker ut lite kläder, allt med halvöppna ögon. Nerför trappan, äta snabbfrukost, borsta tänderna (jag skulle ju faktiskt till tandläkaren) och ut till cykeln, vars lås självklart har frusit fast. Bestämmer mig efter lite lirkande, dragande och sparkande för att springa dit istället och hämta cykeln efteråt, det är ju ändå bara typ trehundra meter. Ärligt, vad pinsamt det är att bo så nära och ändå komma försent.
Efter tandläkaren gick jag hem igen med min nya, fina, ej sönderbitna bettskena. Okej, jag hade missat svenskan men det visste jag ju att jag skulle göra eftersom jag hade planerat hela morgonen så fint, men engelskan skulle jag väl i alla fall hinna till. Låset var fortfarande fastfruset, så jag hämtade massa varmvatten och hällde på för att det skulle gå att låsa upp. Två stora tekoppar krävdes det. Nytt rekord tror jag (ja, detta har hänt förut). Ger mig av mot skolan. Men problemen är inte slut här, ack nej. Jag upptäcker snart att växlarna har frusit, ändå känns det som den växlar konstant, men eftersom det är så mycket is på växlarna kan jag inte se vilken växel som ligger i heller. Bromsarna har också frusit märker jag när jag ska bromsa in för en korsning (Gode Gud, låt det inte komma någon bil). Inga nerförsbackar idag alltså. Det kändes som att det tog en evighet att komma fram. I alla fall dubbelt så lång tid som det brukar, vilket gjorde att jag kom fem minuter försent till engelskan.
Är detta någon slags förbannelse för att jag råkar tycka om snö och kyla, till skillnad från 99.9% av min omgivning? Jag menar, det är ju vinter, då ska det väl för tusan vara vinterväder. Tycker jag i ren allmänhet alltså, men om det betyder att alla mina cykeldelar ska frysa fast jämt och ständigt kanske jag ändrar mig. Dessutom så hade jag tänkt att jag skulle springa för att ta ut alla undertryckta och förträngda aggressioner, men jag har ingen lust att få lunginflammation så jag stannade inne istället. Hade kunnat utnyttja tiden väl genom att skriva lite på svenska uppsatsen, men nej. Piano, That 70's show, datasurfande... det finns så mycket som drar bort mig från den. Men den SKA i alla fall göras idag. End of discussion HannaPanna.
Jag tänker inte kommentera provet idag.
Dagens beslut: Imorgon ska jag köpa nytt te. Just nu finns bara Lipton Earl Grey i skåpet och det, ja, man kan ju diplomatiskt säga att det inte är min favorit just nu. Eller odiplomatiskt att det är ganska äckligt. För att vara te i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar