Här ser ni morgondagens paintballmästare

Enligt schemat så borde jag väl egentligen kommentera gårdagens bal först. Med viss (läs: överväldigande) risk för att bli helt vidrigt sentimental och pretentiös och gråtig så gör jag en snabb inre genomgång och bestämmer mig för att det inte finns så mycket att säga som inte redan blivit sagt. Fast det tål väl att nämnas ännu en gång hur otroligt fina alla var (Hollywood släng dig i väggen ungefär), hur glad man kan vara över att få dela en sådan kväll med så underbara människor och hur ledsen man kan bli när man inser att det är ett slut.

Jag har inte alltid tagit alla chanser som borde tagits, inte alltid sagt det jag skulle sagt, inte förklarat hur mycket jag tycker om er. Mer sällan än ofta på alla punkter. Jag har varit feg, flummig, förtvivlad, stolt, arg, ledsen, sälvmordsbenägen (närapå i alla fall, när man satt med de där vidriga labrapporterna eller internal-uppsatserna sent på natten och bara ville därifrån) och stundtals riktigt, riktigt glad och lycklig. På sätt och vis kom det bästa på slutet (och då menar jag inte exams), och det är nästan så att jag skulle göra om det bara för att få uppleva det här året igen. Utveckling lär bli det nya skällsordet efter det här. Jag tycker inte om förändringar, jag heller.

Fast å andra sidan, för tre år sedan var jag så blyg och socialt handikappad att jag knappt vågade prata med en främmande människa och höll på att få magsår för att jag oroade mig så mycket för att säga, göra, vara, fel. Jag hoppas att jag gjort lite framsteg på det planet i alla fall så att jag kan behålla de vänner jag fått. (Snälla säg ja.) Även om jag fortfarande är lite rädd för att jag ska vakna upp en dag om tio år eller så med en massa håriga katter och känna mig totalt ensam. Vad är katter för sällskap liksom? Bara fäller hår, ligger på soffan och rymmer från en. Har jag riktig otur kanske jag glömmer hur det är att vara människa och börjar äta Whiskas. Ur burken.

Jag hoppas att det framgick genom allt detta meningslösa svamlet att jag tycker om er, ni fantastiskt underbara coolingar. Och jag lovar er, jag ska spöa skiten ur er på paintaballen imorgon. Ni som kommer dit alltså, ni andra.. tar jag som walkover. Men jag gillar er allihop ändå.

Dagens bild: Some members of the gang. Som avslutning på detta bidrag till sentimentalitetsinläggstävlingen som pågår i dessa dagar.

Studenten shalalalala, no more school shalalalalala

Vilken dag, vilken lycka, vilken underbarhet.

Mitt hus verkar ha varit det enda som inte var helt overcrowded med folk som ville gratulera den lyckliga studenten, efter allt jag hört. Eftersom min farmor bröt benet, min kusin slutade nian, andra delar av familjen och släkten bor en sisådär 90 mil bort (även om pappsen och systern startade sin road trip klockan fyra för att hinna i tid) och i princip alla kompisar också sjöng och skrek om hur bra de var så fanns det faktiskt tid att prata ordentligt med alla. Eller nja förresten, de hade ju ganska bråttom. Men det blev jättebra ändå.

Och sen bar det iväg till fabriken efter en liten avstickare till Rakel superstar. Och ja, vad kan man säga om det? Till att börja med kan man ju vara glad över att de inte kollar legitimationerna särskilt noga. Sen så kan man konstantera att det var väääääldigt mycket folk. Halva Värmland var tydligen där. Att hitta någon man ville se var ungefär som att leta efter en nål i en höstack. Det kan bli det nya ordspråket. Nålar i höstackar liksom, ganska uttjatat. Men det var ju ganska kul ändå. Fast man ska väl inte nämna allt här.

Jag kom på för en liten stund sedan att jag har glömt gå in mina balskor. Säg hej till enorma skavsår. Jag hoppas bara att jag inte trampar snett och vrickar fötterna.

Dagens aktivitet: Ligga i soffan och börja plöja igenom O.C-boxen. Längesen jag kollade på det där senast. I princip det enda jag gjort. Förutom att sova till halv ett, gå upp halv två, äta frukost, fika, äta middag och duscha. Och börja gå in klackarna. Vilket gör att jag känner för ett fotbad nu.

Söv ner denna student

Imorgon ska jag ta studenten. Om det nu var någon som hade lyckats undgå att lägga märke till detta. Tillsammans med många fler lyckliga (antar jag) treor.

Det här är helt sjukt. Visst finns det en del orosmoln kvar, men dem tänker jag inte ta upp här för jag vill inte deprimera folk just nu. Inte för att jag någonsin vill det, men speciellt inte just nu. Nu vill jag bara.. tänka på.. Nej förresten, jag vill inte alls tänka, jag vill njuta. Har inte riktigt fått tillfälle, och kommer nog inte få det förräns någon gång imorgon. IMORGON!

Klockan är nu 00.07 och jag borde verkligen verkligen sova eftersom jag måste gå upp typ halv sex om jag ska hinna fixa med hår och smink och kläder innan den okristligt tidiga champagnefrukosten. Och kanske klämma i mig något ordentligt att äta innan också. Så man kan ju fråga sig varför jag i så fall sitter här. Ja.. jag.. jo.. det var så att.. nej men.. blogga måste man ju göra.. öh.. dagen innan sin student..

DAGEN INNAN MIN STUDENT! Som inte ens är dagen innan eftersom klockan är över midnatt. Det är nu 14 timmar och 18 minuter tills vi springer ut från Tingvallagymnasiets port i lyckorus. Eller ja, tills Handel springer ut i lyckorus om man ska vara petig.

Jag måste sova.. Men hur ska det gå till?

Dagens försök: Att lära mig studentsången. Jag satte på youtube på en flik och sökte på text på en annan. Men jag orkade inte engagera mig så mycket i det. Försöka duger säger man ju.

Än är jag dock inte död

Jag överlevde gårdagens alla framträden, men det var väldigt osäkert ett tag. Men det slutade inte där, för det finns många tillfällen just nu som närapå tar kål på mig.

Först och främst bildspelet. Kunde nostalgi döda så vore jag nu lika levande som midsommarsillen.

Sen alla bestyr och besvär kring balen. Det finns tio ziljoner übersnygga silverskor. Min klänning är som så många gånger påpekat guldig. Finns det några übersnygga guldskor? Ett par, men de finns endast i storlek 41. Sen finns det ett okej par. Som jag snart ska åka iväg och köpa. För man lär inte bli insläppt barfota. För att inte tala om att hitta smycken och en väska! Paniken börjar komma smygande lite grann nu om jag ska vara helt ärligt. Förlåt för att alla mina inlägg nuförtiden handlar om shopping. Efter en kommentar från miss Fancy om bortskämd snorunge (se föregående inlägg) så inser jag att detta har gått för långt. Efter balen blir det avvänjning. Om jag inte ska blli tvångsinlagd på mentalsjukhus för galenskap.

Och sist men inte minst, solningen. Jag har alltid varit en stark motståndare till denna typ av "skönhetsbehandling", trodde verkligen aldrig att jag ens skulle sätta min fot på ett sånt ställe, ännu mindre genomföra en solning själv. Vad ska man skylla på? Grupptryck? Eller har jag blivit ytlig? Dock fanns den gamla Hanna fortfarande därinne nånstans och skrek hudcancer! för full hals, men det ignorerades nonchalant. Kanske skulle lyssnat med tanke på att jag blev aningen röd... Och jag fick inte ens bort de vita ränderna från bikinin! Det blir en syn det.

Så ja, ni ser att det är ett under att jag fortfarande är i livet. Jag planerar att vara det ett tag till, men om det inte skulle funka så får ni dela upp alla mina saker broderligt och systerligt (med andra ord genom glåpord och käftsmällar).

För övrigt så har jag också tonat håret. Så nu vet alla det så förväntar jag mig kommentarer på detta när vi ses.

Dagens fundering: Hur många biljetter säljer de egentligen till studentfesten?

Denna känslan

Det börjar någonstans i maggropen, efter en nervimpuls från hjärnan på grund av tanken på vad som ska göras. Sedan sprider det sig, långsamt men grundligt tills dess att varje liten lem och cell skakar av panik. Tankarna bryter hastighetsgränserna. Det finns inga fartkameror, inget som stoppar. Om bara någon kunde vara lite rationell. Lite lugnande. Men det finns bara: jag kommer inte att klara det här, aulan kommer vara smockfull, jag kommer säga fel, jag kommer tappa takten, jag kommer nysa, världen kommer gå under.

Nej, varför gick jag med på det här? Varför trodde jag att jag skulle kunna göra något sånt här, och göra det BRA?! Varför trodde jag att jag skulle komma ur det levande?

Det kan ha varit vanlig tillfällig sinnesförvirring. Det kan också ha varit hallucinering. Tänk om jag har fått en tumör? Åh herregud, jag kommer dö! Imorgon vid den här tiden är jag med största sannolikhet på väg till bårhuset mina vänner, så jag vill att ni ska veta detta: jag har alltid diggat er. Skarpt.

Men jag hann i alla fall rösta en gång innan döden. Det är ju.. positivt?

Dagens bedrift: Lägga upp hela 69 Barcelona-bilder på Facebook. Fast datorn inte ville samarbeta.

21 saker jag tänkt idag

Kan man ha beigerosa skor till en beigeguldig klänning?
Jag saknar Barcelona.
Det kanske är meningen att jag ska föruttna i ett hål av inaktivitet till hösten.
Jag borde lagt ner mig mer för att ta reda på min rätta politiska identitet.
Min solbränna börjar lägga sig...
BOLLEN SKA IN I MÅL!
Ska man välja fram någon kanske man borde ta reda på vad man tycker i viktigfrågor först.
Varför är inte min klänning silver istället?
Jag kommer behöva göra något jag lovade mig själv att aldrig göra för att desperat försöka behålla lite brunhet...
Jag kommer aldrig att få ett jobb.
Facebook-nördar är vi allihopa. Utom en.
Jag vill ha S O L och V Ä R M E.
Varför måste Norrland ligga så långt bort?
Bara inte mormor köper en dålig fjortisbok i studentpresent.
Råsunda = Tråkrunda.
Jag måste skriva en önskelista så inte mormor köper en dålig fjortisbok i studentpresent.
Jag ska köpa gråa chinos imorgon. Lurar mig själv att det är välbehövligt.
Dra åt skogen Zlatan.
Varför måste Spanien ligga så långt borta?
Man får hudcancer av solarium...
Fast jag dör antagligen av rastlöshet först.

Dagens shopaholic: Ebba. Aka Hurt Bull. Aka Pebbles. Aka miss tre-byxor-på-en-dag.

Föregående inlägget var ett symptom bra mycket klarare än Costa Bravas vatten

Inte nog med att jag skrev om Barcaresan i 35 punkter (jo, jag räknade), jag insåg just att jag delade upp dessa punkter i substantiv och superlativ (=extrema adjektiv, typ). Med ett substantiv som sista punkt för att binda ihop det. Jag svär på all choklad i hela världen att jag inte tänkte på detta när jag skrev det. Det var totalt undermedvetet! Men man kan ju bli aningen orolig för sig själv när sånt händer. IB-syndrome. Kallas det. Och jag har testats positivt.

För att övergå till det stundande valet då man ska bege sig till urnorna för att uträtta något mer än att titta på hur päronen och andra vuxna mäniskor lägger ner ett papper i dem för första gången. Jag gjorde testet på dn.se för att se vad jag skulle kryssa på den där lappen.

Jag blev pirat.

WHAT??? Okej, jag diggar när Deppan och Blomman springer omkring och fäktas in the lovely Caribbean. Och Pippi och hennes sjörövarpappa har alltid haft en speciell plas i hjärtat mitt. Och jag älskar havet, det ska sägas. Har aldrig varit sjösjuk, har alltid velat segla.

Men.. Har jag inte viktigare åsikter än olaglig nedladdning? Här vill man påverka stora frågor som det där himla klimathotet det alltid tjatas om, hur man ska få sig ett sketet litet jobb och hur man ska göra vår lilla världsdel allmänt bättre och säkrare. Men vad får man? Man får ett svar om att man ska rösta på partiet som använder personlig integritet som svepskäl för att kunna ladda ner saker utan att betala saker för det.

Hade Jack Sparrow och Kurrekurreduttön funnits på riktigt så visst, men de enda piraterna som existerar i dagsläget finns i Somalia. Och dem har jag ingen lust att likna.

Jag tänker inte bry mig om det där testet. I värsta fall får jag väl rösta blankt. Eller så tar jag till min Facebook-grupp och röstar på center-Marie Wickberg. Hon är ju Västra Ämtervikare, så ja, jag är patriotiskt partisk. Hur ska man annars sätta stället på kartan? Det finns ingen rondell, inga trafikljus, ingen fancy klädaffär, ingen klädaffär överhuvudtaget för den delen, bara ett världshus som ständigt byter ägare för att det går i konkurs hela tiden och ett ICA (i folkmun kallat Knutte efter ägaren) som är på väg att läggas ner eftersom Knuttemannen går i pension och det inte finns en levande själ som vill ta över. Det fanns en gång för länge sen en bank har jag hört. Och en frisör. Men det är en svunnen tid. Numera kanske folk åker förbi någon gång om de ska till metropoler som Sunne och Torsby (i jämförelse så blir de faktiskt det), men vem stannar? Tågstationen existerar enbart för att man ska kunna ta sig därifrån.
Marie är värd Bryssel bara för att ha levt där.

Dagens behandling: Fotbad. Snart börjar kanske fossingarna hämta sig efter att ha trippat runt på Barcas gator i fyra par oingådda skor i en vecka. En underbar vecka.. Vill man ha kul får man stå ut med hård fotsul. Har ni tänkt på hur oerhört tacksamt det är att rimma på dialekt. Man kan ju skriva i princip vad som helst!

In this city of blinding lights

Ja, då var man hemma igen. Kadunk sa det så var Barcelonaveckan slut.

Bara för att det är så roligt och för att jag inte kan sluta försöka vara organiserad så ska jag nu lista resans:

• Växt: Palm. I plural. Alltså palmer. I mängder.

• Ramsa: El que no salta es ingles! (Översättning: Den som inte hoppar är engelsman) Alternativt di Barca, di Barca, di Barca Barca Barca! (Betydelse: Barcelona är bäst)

• Vinst: Champions League-finalen. Vi var helt klart på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

• Låt: Hope and glory. Och där fick alla den på hjärnan igen.

• Brist: Sömn... Vissa mer än andra. Och fibermat. Åh, vad jag har saknat min lingongrova och mitt All-Bran!

• Position: Raklång på en smutsig saltig handduk med stängda ögon. Ibland vände man på steken. Ibland för sent..

• Teknikproblem: Den nedrans dörren som slutade fungera hela tiden i början av veckan.

• Dryck: Frappucino. Sangrian smakade ju egentligen bara saft. Väldigt dyr saft. Fast i vanlig saft finns i och för sig ingen alkohol. (Även om det vi drack mest var flaskvatten men det är inte lika kul att skriva)

• Orosmoment: Att gå i de mörka gränderna i den spanska svarta natten. Det enda som var värre än att gå i en fullt med folk var att gå i en med nästan inget folk.

• Lukt: Kissiga gränder på nätterna (vissa kan tydligen inte hitta sig en ordentlig toalett) och skunkiga kläder av all rök på alla pubar och klubbar som besöktes.

• Erbjudande: Hasch. Men var lugn, varken jag eller någon av de andra köpte något. Såvitt jag vet i alla fall. Ibland blev man faktiskt lite misstänksam. Utan att nämna namn.

• Fras: Hola señorita masaje?

• Tävling: Vem shoppade mest? Den förlorar. Det var inte jag. Helt ärligt!

• Tabbe: Det första vi säger är att vi inte ska äta på La Rambla. Och vart går vi när det är dags för tapaskvällen om inte den svindyra paradgatan? Jag vet, det såg billigt ut först, men det blev ju inte direkt valuta för pengarna. (Fast då går man och kompenserar med glass..)

• Läxa: Försäljande spanjorer försöker alltid luras.

• Spel: Neger och president. Eller kanske kotte.. (Vad säger du, Bull?) I alla fall INTE bluffstopp! Har aldrig spelat med så dåliga poker faces.

• Mellanting: Schweizisk ost. Bättre än irländsk krukväxt är vad det är.

• Look: Ögon i kors och uppblåsta kinder. Grimaser rules the world.

• Bränna: Willy the (now red) killy. I stark konkurrens från the Doughnut's feet dock.

• Bedrift: Hålla sams i världens minsta rum. Bra jobbat gubbar!

• Förundran: Hur kan man missa La Rambla? Nog för att jag har gjort bort mig på det här planet förut, men den här vilsegångningen tar nog priset.

• Stackare: Den fjortonde personen som hette Kim och var från Australien. Sista natten kom en amerikanare istället. Som vi kände lite, så honom var det inte lika synd om.

• Fjortisar: Gänget från Örebro. Hur stor är chansen att de ska med samma flyg hem också? Fick vi inte nog på hostellet kanske? Va? Hjälp?

• Gubbe: Glassgubben. Såna människor måste man komma tillbaka till tänkte vi och gick dit två gånger till, fast vi handlade inte den sista gången.

• Nudist: En cyklande gubbe. No kidding, jag såg honom två gånger. Såvida det inte fanns två stycken. Yummy. Eller snarare yuck.

• Fråga: Är prostitution lagligt i Spanien? Som alla horor stod på våran slumgata så verkar det faktiskt som det.

• Hyllning: Gaudi. Hur genomtänkt får en person vara egentligen? Finns det ingen gräns?

• Byggnad: Sagrada Familia. For obvious reasons. Gaudi - mannen bakom the never finishing building. Som var det mest genomtänkta jag någonsin sett. På ritningen alltså, eftersom den inte var klar.

• Flummigaste: Park Güell... Bildbevis finns.

• Desperataste: Äta pinnar från marken i Park Güell.

• Mysigaste: Fontänshowen. Disney och vatten in my heart. Kan inte bli bättre.

• Jobbigaste: Att gå upp på morgonen. Man tycker att man borde ha lärt sig men nej. Jag vill vara fem år och den mest morgonpigga männinksan på jorden igen.

• Hemskaste: Rånaren. Första kvällen till och med. Inget bra intryck där inte.

• Varmaste: På stranden steker man sig lagom (eller ibland för mycket), men på metrostationerna kokar man över. Där fnns ingen blåst och inget vatten. Bara en bänk och en klocka som säger att räddningen inte kommer snart nog.

• Bild: Från stranden. Om det är någon som är blind och missar texten så kan jag klargöra att det står HAKUNA MATATA. (Nej, det var inte jag som gjorde den, bara någon liktänkande)

Dagens känsla: Lycka. Över att gå till skolan utan att ha något i pluggväg att göra. Över att kunna gå in i aulan utan att känna pressen att man ska göra en exam. Över att planera en (förhoppningsvis) urbra kväll där så att inte minnena av platsen blir alltför traumatiska.