Jag vill bli nedsövd

På riktigt. Jag är så trött på att vara trött. Det här är inte roligt längre, om det nu någonsin har varit det. Varför kan jag bara inte sova som normalt folk? Jag saknar den tiden då jag (nästan alltid) sov på nätterna. Jag känner mig inte ens särskilt stressad, inte överdrivet i alla fall. Det måste vara mitt undermedvetna. Betyder det att jag borde vara stressad? Är detta något slags tecken? Väldigt udda tecken i så fall, hur ska man tolka det liksom? Varför vaknar man halv fyra på morgonen när man inte börjar förrän halv två på eftermiddagen? Varför misslyckas man totalt med att somna om när man har den längsta sovmorgonen ever?

Kanske jag borde gjort TOK presentationen om sömn.
How can we know that we need to sleep?
Because we feel like crap if we don't.
Skulle nog bli ganska kort i och för sig.

Tack för att ni står ut med mig i alla fall. Även om jag inte gör det själv.

Dagens prov: Histoty paper 1 om Stalin och hans vedervärdiga industrialisations. Börjar om en och en halvtimme. Har jag pluggat något? Nääee, fast jag får väl åka till skolan och kolla igenom häftet lite snart antar jag. Eller så orkar jag inte.

För att lysa upp vardagen kanske?

Jag gick en promenad förut. Det jag nu kommer att berätta kanske inte kommer att verka så intressant, men i mitt relativt händelselösa liv så måste allt tas tillvara.

Jag såg en adventsljusstake i ett fönster. Tänd var den också. Som jag ser det finns det tre möjliga anledningar till att man har adventsljusstakar i Mars månad.
1) Man är lat och orkar inte ta bort julpyntet. Det är ju faktiskt bara nio månader till December. Jag såg dock inget annat julpynt så detta stärker inte den teorin. Såvida inte husets invånares julpynt består av denna enda adventsljusstake, och möjligen andra grejer som inte kunde ses utifrån.
2) Man har glömt plocka bort den, alternativt också då det andra julpyntet som inte kunde ses utifrån. Invånaren/invånarna kanske är blind(a) och har missat bara den? Tur att det inte var levande ljus i så fall.
3) Man vill inte släppa taget om julen utan försöker tappert att behålla känslan fram till December. I detta fall måste de vara tappra i ytterligare nio månader.
Ni kan ju bestämma själva vilket som verkar troligast. För min del tror jag på alternativ 3. Eller det gör jag egentligen inte, men vem vet, knäppare människor har ju existerat på denna jord.

Idag var jag rebellisk och skolkade från studiebesöket på Stora Enso med en trio nittonåringar. Kände mig väldigt mogen när jag satt där med de vuxna tjejerna och åt tårtrester, drack te och drömde om Barcelona. Visste ni att det imorgon är 77 dagar kvar tills vi åker dit? Vilket betyder att det är 78 dagar idag, men jag tyckte det var roligare att skriva 77. Måste ju fortsätta på min rebelliska bana. Sen kan ni anklaga mig för torr humor hur mycket ni vill. Det gör nämligen jag.

Dagens lektion: Svenska, som jag kom cirka en kvart försent till eftersom jag (hmpf) försov mig. Ingen engelska på grund av orals, ingen matte på grund av Stora Enso, ingen kemi på grund av Stora Enso. Ska vi tacka Stora Enso? Det blev ju onekligen trevligt att indirekt skolka från lektionerna. Fast jag hade gärna fått tillbaka kemimocksen idag så jag kan få de dåliga resultaten bekräftade någon gång. I vilket fall som helst var vi sju stycken på svenskan, inklusive mig, vilket Mia tyckte var lite jobbigt/komiskt när så många hade sagt att de skulle komma och gå igenom Paper 1. Men.. Sovmorgon lockar ju många. Jag är en av dem. Det var nog för att jag försov mig som jag kände att jag var tvungen att skynda mig och inte hann tänka på att jag kunde ligga kvar istället. Något positivt ska det väl föra med sig antar jag.

Welcome back

Jag har saknat Robert Gustafsson.
Kungen av imitationer, sex-skämt och dialekter.
Underbart.

Söndagstankar = ångest och reflektion

Min punktlighet har försvunnit långt ut i rymden. (Det kanske bara funkar med halvtimmes-regeln?) Det har också min fantasi. Och självdisciplin. Det går inte längre att finna några spår av dessa hedervärda egenskaper i min personlighet. Whatever traces there may have been, they're undetectable at the moment. Kanske har de bosatt sig på Mars, eller flygit in i något svart hål. Om det är det senare alternativet blir det väldigt jobbigt, för då är de borta för alltid (om jag har förstått svarta hål-principen korrekt.) Jag hoppas att jag kan få nya i så fall, helst idag så att jag kan få något gjort.
"Bli av med skiten" var det någon som sa en gång. Det är nog en bra princip. Men jag funkar inte så att jag sätter igång med något jobbigt förrän jag verkligen verkligen måste. Kanske skulle min hjärna passa bättre i rymden, där man inte bara tillåts sväva omkring - man tvingas.
Ska jag bli astronaut kanske? Fast då ska man ju vara i bra fysisk form, vara mentalt stark och kunna massa tekniska grejer. Inget för mig alltså. Det är nog mer troligt att jag kommer bli lindansös. Och det är ganska otroligt.

Jag hade i alla fall en trevlig kväll igår.
Sammanfattning:

• Coola hamstrar i bubblor är ett vinnande filmkoncept.
• Killar kan också ha rosa strumpor.
• Det måste gå dåligt för SVT när de har så många omröstningar för att få in pengar.
• "Snälla, snälla, sluta sjung så förskräckligt." Sverige har konstig musiksmak.
• Petra Mede - Queen of Cyniskhet och Ironi. Jag är endast en hovdam.
• Björn Gustafsson är liten, klen och gullig, men inte snygg.
• Hjärtattacker var nära, men utbröt inte.
• Hur mycket får man klaga på/skämta om utseendet hos en artist?
• Jag är glad att jag inte har glasögon (än). Verkar jobbigt i regn.
• Att gå armkrok genom stan ska inte underskattas.
• Om man har gratis sms skickar man väldigt många. Det har inte jag.
• På dessa sidor står jag i två av mänsklighetens eviga stora strider: Hundar, inte katter, och chips, inte popcorn.

Dagens vändning: Det snöar igen. Vilket betyder att det är ännu mer som måste töa bort sen innan sommaren kan komma. Jag hatar övergångar. Varför kan inte allt smälta bort på en natt? Eller strålas upp i rymden? Skicka det till Mars. Eller månen. Eller något annat därute, jag bryr mig inte ifall det är ett helt annat solsystem. Bara jag slipper slasket.

Karriärmöjlighet? Försovande dansös som kanske kan lära sig passa tider? Intresserad någon?

Gårdagen började med att jag försov mig. Har inget minne av att jag varken hörde eller stängde av alarmet. Detta får mig att tänka på en film som jag kollade på för längesen som handlade om en man som gick i sömnen och mördade sin familj. Och på House en gång var det en annan man som köpte knark i sömnen. Inte för att stänga av väckarklockan kan mätas med det, men tänk ändå vad skrämmande att man kan göra saker utan att ha någon som helst kontroll över dem. Jag brukar inte se mig själv som ett kontrollfreak, det är min mamma som innehar den rollen i familjen, men helt utan hämningar är jag inte, även om så kan tyckas vara fallet med (o)jämna mellanrum. Utan att gå in på faran med sleepwalking (vilket jag för övrigt inte håller på med, mina sömnproblem omfattar endast att jag har svårt att somna och svårt att vakna och att stänga av väckarklockan i sömnen) så blev resultatet av min försovning att jag missade kemin och inte fick tillbaka mocksen. Undrar om detta var en handling av mitt undermedvetna så att jag inte skulle bli nedstämd inför helgen utan istället fortsätta glädjas över att de andra har gått över förväntan? Jag är ingen psykolog, men man kan ju tänka sig att detta är fallet.

Att jag missade kemin innebar också att jag endast hade en lektion, eftersom franskan var inställd. Den lektionen bestod av att sitta och lyssna på en TOK-presentation. Soft dag med andra ord skulle man kunna säga. Soft skoldag är mer korrekt. Jag blev nämligen meddragen på det ökända danspasset på Friskis. Vid första förslaget (nej, befallningen är nog mer korrekt) att jag skulle dit, när jag kom till skolan klockan tio på grund av min försovning (det blir lite mer pinsamt för varje gång det händer) så var svaret mest ett fnysande läte. As if, ungefär. Men när jag är sårbar är jag lättövertalad, så med förmaningen om att jag skulle vara där en halvtimme innan det började för att det var så många där och annars skulle man kanske inte få plats ringande i huvudet åkte jag hem efter ng-mötet, tittade lite på tv och började sedan så smått packa ihop träningsgrejerna vid fyra sådär. (Jag hade sagt, halvt på skämt, att "jag tänker att jag ska vara där fyra så kommer jag fem.") Sen ringde Ebba (vi blev dittvingade kollektivt) tio över, "bara för att kolla så att du inte sviker mig." Jag, svika dig?!? Inte nu när jag vet att du inte sviker mig, sa jag. Detta samtal fick mig att skynda mig, eftersom jag kände ett plötsligt starkt behov av att inte komma sist (konstig känsla, har inte funnits hos mig på evigheter) eftersom den lille eskimån sa att hon precis korsade järnvägen, vilket jag automatiskt tolkade som järnvägen vid Friskis utan tanken på att hon kanske korsar järnvägen vid flera ställen. I vilket fall som helst var jag uppe på cykeln cirka kvart över (cirka) och begav mig mot mitt öde. TRETTIOTRE MINUTER INNAN PASSET BÖRJADE, MED HUNDRANIO PLATSER KVAR!!!! Stod det på biljetten alltså, som man tyvärr inte kan behålla som bevismaterial. Men faktum kvarstår att jag var där först av alla (av gänget alltså). FÖRST AV ALLA. Jag kan inte betona detta starkt nog, någon gång för längesedan har det hänt förut, men det är nästan preskriberat så jag behövde verkligen en ny sådan händelse. Vad göra med all denna tid? De andra kom ju i och för sig ganska snart efter, så lite mental förberedelse pågick de resterande minutrarna.

Dansen sen... (Efter förfrågan av Sebastian om ett roligt inlägg. Hur roligt det nu blir kan man ju diskutera och dissektera, jag kan bara hålla en del av löftet. Att skriva det, åsikten huruvida det blir roligt eller inte är ju fullständigt subjektiv.) Jag hade blivit lovad att det inte var så invecklade rörelser, att man inte behövde vara bra, att det fanns många dåliga, att ingen av dem jag skulle gå med var helt hundra på alla danser och så vidare efter min klagan över totala lack of koordinationsförmåga. Jag kan klara att hoppa lite hit och lite dit, göra en snurr och rulla på höfterna, men inte om det går i hundranittio kilometer i timmen eller om rörelsen ifråga involverar att man ska hålla koll på både armar och ben samtidigt. Min hjärna fick kortslutning ett antal gånger, min kropp ännu fler. Men vet ni vad? Det var faktiskt kul. Även om jag inte hängde med i ens hälften av alla danserna, var i konstant otakt med musiken, vart jag än tittade så gjorde alla andra utom jag (oftast) helt rätt och störde många av dessa genom att trampa dem på fötterna och ramla in i dem för att jag gjorde fel rörelser. Men om dessa människor kan tåla att jag stör deras dans och om de jag känner inte skäms över mig för detta så kan jag mycket väl tänka mig att gå tillbaka. (Det trodde ni aldrig va?)

Efter dansen blev det snabbt hem för dusch, mat och förberedelser inför kvällens utgång. Förfest hos Anna och sen 90-tals/eurodisco-tema på Arena innebar ännu mer dans. När jag kom hem vid två och lade mig i sängen kände jag värken i mina smalben intensivare än någonsin förut. (Eller nej, det har varit värre nån gång, men det var längesen och vi bortser från det för att ni ska inse vidden av smärtan.) 90-talstemat innebar ju också att man sjöng en del (skriksjöng was more like it) så jag insåg när jag vaknade halv sju imorse (varför? ingen aning, men jag lyckades somna om) att körövning klockan elva kanske inte skulle funka och ställde fram alarmet en timme. En ond hals blev ett faktum och jag skippade körövningen, även fast jag inte ville.

Fy, vilket långt inlägg, den som har läst allt det här borde få medalj. Jag ska avsluta nu. Orkar inte göra en Dagens. Det har inte hänt någonting än ju. Eller i och för sig...

Dagens ångestobjekt: TOK-presentationen. Det är mindre än en vecka kvar och jag har fortfarande ingen bra idé. Jag kan inte skjuta upp det längre nu, jag sa när mocks, engelska oral och labbrapporten var i det förflutna att jag skulle börja med den. Nu är mocks, engelska oral och labbrapporten imperfekt och jag har inga ursäkter mer. Åtminstone inga bra.

Efter närmare eftertanke..

Det kanske inte är helt korrekt att säga att jag gillar TOK. Eller att tandläkare inte gillar mig.
Men vi funkar i alla fall inte tillsammans.
Å andra sidan så är det ju faktiskt rätt kul att åka Traktor. Och jag är helt såld på Trolleritrick. Och sen får man såklart inte glömma bort de pålitliga skrattkällorna Tjuvlyssnat och Tjuvtittat.
Men inget kan kan väga upp Teknikens vidunder eller Tövädrets hemskheter.

Bokstaven T

Det finns saker på denna bokstav som jag gillar, som Trysil, Tacos, Te, Tomten och så vidare. Det finns också många saker på T som jag inte funkar tillsammans med. Jag säger inte inte gillar, för det gör jag. Det är de som inte gillar mig. Som till exempel Teknik (hur många mobiltelefoner har jag tappat bort/haft sönder nu igen?), Träningslust (mitt krånglande knä hindrar min traditionella utmattningstimme), Tid (...kommentar överflödig), Tandläkare (varför finns inte tandfén på riktigt?) samt TOK (presentation om en vecka + inga idéer = smygande desperation). Däremot finns det många saker på T som jag inte gillar, men som verkar gilla mig. Som torr hud, tomma tankar och teveberoendeframkallandepluggundvikande (ett ord som borde ingå i alla lexikon). Sen får man ju självklart inte glömma Töväder! Snöslask och gigantiska vattenpölar = hemska cykel-och-gångvägar. Jag älskar vintern och jag älskar sommaren, men våren och dess töväder får mig att vilja odla skägg och matstrejka i ren protest. Björnar går visst i ide när det blir vinter. Jag tror att jag ska följa deras exempel, med en liten ändring av säsong. Väck mig i april-maj när allt är borta.

Dagens chockbesked: Jag är tydligen bra det här med att skriva historiauppsatser, och de dåliga mocksresultaten har ännu inte infunnit sig. Men jag är ännu inte utan negativitet, det finns ju två ämnen kvar.

(Universitetsmässan idag fick mig att inse.. Nej, den fick mig inte att inse så mycket egentligen, den bara förstärkte min växande panikkänsla över att jag inte vet vad jag vill göra av mitt liv. Och även om jag skulle veta det skulle jag antagligen inte komma in på det. Min vanliga oTur. (Ja, jag skrev stort T medvetet.) En deprimerande Tanke.)

Ljus i tunneln

Som den IB-student utan liv jag är så har jag ofta/för det mesta/nära på alltid svårt att komma på något annat att skriva om än skolan, och idag tänker jag inte ens försöka. För jag måste bara få uttrycka min enorma glädje över att jag aldrig någonsin mer i hela mitt liv kommer tvingas skriva en till labbrapport. Aldrig mer. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att känna det minsta saknad, jag vet däremot att jag älskar frihetskänslan det ger mig. Det är konstigt hur något sånt kan göra en så glad. Men dagen erbjöd faktiskt ett ännu större glädjeämne. Ungefär klockan tio i fyra, när min engelska individual oral var över och Fiona inte kunde sluta kommentera hur bra den var. Jag vet, jag skryter. Men det gör inget, för jag är så stolt över mig själv. Och det var Fiona också.

Dagens samtal: Gick till far min för att höra hur läget var däruppe i norr. Han berättade att företaget han jobbar på håller på att gå i konkurs, och att det behövs någon som köper det. Eller egentligen har det redan gått i konkurs. Jag vet inte riktigt hur det funkar att driva ett företag som redan är i konkurs, i min värld så brukar det vara finito för en sån business, men å andra sidan har jag aldrig varit särskilt ekonomisk av mig. Lågkonjukturen blir alltmer påtaglig, så mycket kan jag i alla fall om pengar. När jag ringde skulle han precis åka hem till ADHD-kvintetten, som för övrigt var sig lik, och äta nån tårta som jag inte kände till och redan har glömt namnet på. Sen pratade vi lite om mitt liv också. Där fanns det inte mycket att säga. Trysil var extremkul, skolan går mot sitt slut, the end.

So long luftballong, nu ska jag gå och undvika plugg. Jag rättfärdigar detta med att jag satt uppe till två inatt och gick upp sju imorse för att skriva labbrapport och förbereda engelska oral. Förtjänar jag en pluggfri kväll? JA, DET GÖR JAG.