Tio dagar Ingenstans

En tripp till landet i norr kan få vissa biverkningar, mer eller mindre anade. För det första så har jag väldigt ont i halsen. Jag vet inte om det beror på klimatförändringen, det kan ju hända att jag drabbats av temperaturchock. (Och glöm vad jag sa om värmeböljor, mycket kan sägas om landet men inte är det temperatur-pålitligt. Det kallnade, frosten kom, kaminen och raggsockor fick sättas på, soffan befolkades med filtar och folk medan en film sattes på (Finn fem fel - Tecknad Karlsson på taket. Svar: Astrid Lindgren ska inte tecknas!), det huttrades och trängdes för att få igång blodcirkulationen, ja, alla fördomar slog in.) Eller så är det bara så att jag sovit alldeles för lite under för lång tid (IB-livet har ingenting att komma med i jämförelse. För man vill ju inte gå och lägga sig tidigt på sommaren så då kryper mna ner mellan tolv och två, somnar kanske halv tre, och sen väcks man sådär vid åtta av skramlande tallrikar och någon som skriker att den vill ha kall o'boy och havrefras med solhavre och sylt och någon annan som skriker att det är fel kanal på teven. Jo man hör minsann allt för lyhört är det ju). Välj vilket av parantesalternativen ni vill, faktum kvarstår att undertecknad liten människa har ONT I HALSEN!

En annan biverkning är träningsvärken jag har efter att ha sprungit uppför vattenrutschkanetrappor en hel lördag (jaja, jag avrundade uppåt från några timmar, matte har aldrig varit min favorit) samt några blåmärken efter att sedan ha åkt nerför rutschkanorna. Men bubbelpoolen var i alla fall härlig...

Biverkning nummer tre går under kategorin myggbett. Här stämmer i alla fall fördomarna ni har.

Nu verkar det som om denna resan var en enda stor plåga, men mörbultade och myggbitna jag har faktiskt haft det bra stundvis. Mycket gott har ätits (.....) och avgudad har jag blivit. Japp, ni läste rätt, jag sa det, avgudad. Det är nog bäst att jag tar detta från början. Så att ni riktigt förstår förloppet, känslorna, vidden, av hela historien.

För er som inte vet det så har jag i detta land två systrar som går på fritids och två bröder som går på dagis. De tycker alla om att prata. Och de älskar mig (såklart, jag är ju bäst). Jag kommer till mina systrars fritids. Hur blir jag bemött? Som en kändis är svaret på denna kluriga fråga. För de har sagt till alla de andra barnen, fröknarna, barnens föräldrar, klätterställningen, sandlådan, ja allt som funnits i närheten vare sig de eller det kunde svara eller ej, att jag är nitton år, har körkort och ska flytta till Paris (vilket för övrigt ligger i Frankrike). Blickar vänds åt mitt håll, förfrågningar om att leka, spela spel, komma hem till den och den slängs ut (och övervägs noga, som kändis har man ju ett pressat schema men man måste ju tänka på att ge sina fans lite tid då och då också), atmosfären är så laddad att man skulle kunna leda elektricitet genom den (när man har en egen blogg får man faktiskt göra helt superusla ordvitsar). Det enda som fattades var en presskonferens där jag dementerar alla rykten om att jag är där på rehab från mitt drogmissbruk. Fast i och för sig vågade sig paparazzisarna inte dit så det vore egentligen en lysande affärsidé. Kanske ska starta det nästa år...

Den sista biverkningen är all post som pilar upp sig när man varit borta ett tag. Studentkatalogen (jag har nästan börjat acceptera att jag inte kan bli bra på kort), brev från Nordea (hu...), brev från Friskis (ännu en påminnelse om att jag ska iväg och lämna all trygghet), det kan hända mycket på några dagar. (Jag får aldrig så mycket post annars, varför just när jag är borta? Svaret är antagligen att Sommaren snart är slut och Verkligheten närmar sig)

Två veckor kvar.

Dagens träff: En facebook-tråd kan inte bestämma tid och aktivitet av sig själv. Och jag har inga idéer. Jag sitter bara och väntar på att någon annan ska säga nåt smart. Jag är så... Jag finner inga ord. Men bra är jag inte.