Mission Impossible 4

Jag trodde nästan att jag skulle klara det. Stod och vägde hög efter hög med grejer, plussade ihop kilona, tänkte naivt att det här kommer nog att gå, jag kommer att klara det!

Sen slog det mig. En mycket viktig detalj.

Väskan, den stora fina röda nyinköpta väskan, väger:

5.3 freakin' kilo!

20 kg - 5.3 kg + 8 kg = en omöjlig ekvation

Hon önskade, hon fick, hon jublade

Det hände sig en gång för länge länge sedan (tid är relativt som en sten sa) att en viss teknisk pryl tillhörande en viss oteknisk människa gick sönder. Trodde människan i alla fall. Eftersom prylen inte fungerade när människan försökte använda den. Människan svor lite, förbannade prylen, och önskade att hon fick leva i en värld där teknologi inte existerade. Saken som höll fast prylens batteri hade nästan exakt sex månader tidigare lossnat från prylen, så att människan tvingades tejpa ihop batteriet med prylen så att den, pylen alltså, kunde fortsätta fungera. Men så en dag, sex månader senare alltså, ville det sig så att inget hände när människan tryckte på prylens knappar. Människan önskade sig då en teknologifri värld i julklapp, eftersom just denna dag var hennes födelsedag och hon redan hade fått massa presenter och tänkte att det kanske var lite för sent för att önska sig något annat då.

Samma människa var denna dag med om ett mirakel. Efter drygt två månaders klagan över att behöva använda en likadan pryl fast i årsmodell 1827, samt lite hånande skratt och konstiga blickar från allmänheten av samma anledning, så skulle människan (av någon anledning som hon inte riktigt minns på grund av euforin över att ha bevittnat ett tvättäkta mirakel) bara testa om den kanske funkade. Hon trodde väl inte på det egentligen, men tänkte att konstigare saker har väl skett här i världen.

Typ att hon klarade sig igenom Internal Brain-damage.

Eller att andra hockeylag än Färjestadvargarna har vunnit SM-guld.

Eller att man kan ogilla Coldplay.

Människan kan fortfarande inte förstå hur detta gick till. Hon vågar inte heller lita på det, att prylen håller sig vid liv länge till alltså. Men om den inte gör det så har hon ju alltid back up-prylen från 1827. Vad är väl lite hånande skratt och konstiga blickar när allt kommer omkring, ingen bryr sig om hundra år när det är 2109.

(Och nej, tanken att ha en "ny"(allt är relativt) tejpad pryl framkallar mer hånande skratt och konstiga blickar än en gammal otejpad pryl har inte alls slagit människan eftersom hon som sagt är ett offer för Internal Brain-damage)

I människans huvud dök nu upp ett gammalt härligt citat på samma tema.

Miracles happen every day, most people just choose not to see them.

Det ni!

Och medan människans liv tog en mirakulös vändning så fortsatte världen snurra som vanligt.

A blast from the past

Slänga lite av skolans kokpotatis av sorten man-tar-för-att-man-ska-trots-att-det-framkallar-kräkreflexer och salladsblad i versionen man-tar-bara-för-att-fylla-tallriken. Mycket starkare minnesbild än att undvika Stora Stygga (nej förlåt jag menar såklart Söta Hjälpsamma) Marianne, kopiera viktiga (mer eller mindre) papper i det kära gamla biblioteket, och lättat känna den friska avgasiga Karlstadsluften när man drar upp Porten. Det starkaste minnet av mina tre år på gymnasiet är med andra ord skolans äckliga potatis.

Någonstans gick det väldigt fel.

Once a Thinker, always an Addict

De senaste dagarna har jag spenderat lite quality time med mig själv.

Kan man göra sånt kanske ni frågar er nu.

Nej, är svaret.

Tanken var att få tyst på den övertänkande hjärnan och ladda om batterierna (dessa fåniga metaforiska uttryck alltså, man måste ju bara storskratta lite...) på en redan testad och godkänd datoravvänjningsklinik belägen i urskogen. Inget Internet på tre dagar. Ja du läste rätt, dagar, inte timmar. Ska man avvänjas så ska man. God tanke möjligen, mindre gott resultat.

Eftersom:

1) Myggpatrasken hade byggt en koloni på samma ställe. Hur de nu fått tillstånd till det, jag har då inte godkänt det!

2) Det första jag gjorde när jag kom hem (efter att ha kollat på en gammal repris av top model) var att sätta på datorn och gå in på det *#"@£{$%*¤@* FACEBOOK! Och sen den här bloggen...

3) Jag är fortfarande trött på att tänka.

Och sällskapssjuk blev jag också!

Musikens helande krafter

Det är väl ingen av er som gillar denna sortens musik, men jag vill bara demonstrera att jag har lärt mig hur man gör detta nu. Lägga upp klipp på bloggen alltså. Tack Fanny! Och ursäkta alla andra för att jag tjatar.

Ska nog sätta på mig en extra tröja. Tre räcker ju liksom inte.

Man kryper ner med den goda tanken att man ska sova. Man fryser lite i sommarhettan så man tar en filt ovanpå täcket. Snart blir det för varmt, man svettas, huvudet gör ont. Man kastar av sig täcket och filten. Det blir snart för kallt, man fryser, huttrandet hörs ända till Kina.

Hur i *biiiiip* ska man kunna sova när man ena sekunden brinner upp och nästa fryser ihjäl?!

Jag vet att detta är ett fruktansvärt i-landsproblem, men jag tänker tycka synd om mig själv i alla fall. Förkylning är ju faktiskt nästan lika illa som malaria.

Tio dagar Ingenstans

En tripp till landet i norr kan få vissa biverkningar, mer eller mindre anade. För det första så har jag väldigt ont i halsen. Jag vet inte om det beror på klimatförändringen, det kan ju hända att jag drabbats av temperaturchock. (Och glöm vad jag sa om värmeböljor, mycket kan sägas om landet men inte är det temperatur-pålitligt. Det kallnade, frosten kom, kaminen och raggsockor fick sättas på, soffan befolkades med filtar och folk medan en film sattes på (Finn fem fel - Tecknad Karlsson på taket. Svar: Astrid Lindgren ska inte tecknas!), det huttrades och trängdes för att få igång blodcirkulationen, ja, alla fördomar slog in.) Eller så är det bara så att jag sovit alldeles för lite under för lång tid (IB-livet har ingenting att komma med i jämförelse. För man vill ju inte gå och lägga sig tidigt på sommaren så då kryper mna ner mellan tolv och två, somnar kanske halv tre, och sen väcks man sådär vid åtta av skramlande tallrikar och någon som skriker att den vill ha kall o'boy och havrefras med solhavre och sylt och någon annan som skriker att det är fel kanal på teven. Jo man hör minsann allt för lyhört är det ju). Välj vilket av parantesalternativen ni vill, faktum kvarstår att undertecknad liten människa har ONT I HALSEN!

En annan biverkning är träningsvärken jag har efter att ha sprungit uppför vattenrutschkanetrappor en hel lördag (jaja, jag avrundade uppåt från några timmar, matte har aldrig varit min favorit) samt några blåmärken efter att sedan ha åkt nerför rutschkanorna. Men bubbelpoolen var i alla fall härlig...

Biverkning nummer tre går under kategorin myggbett. Här stämmer i alla fall fördomarna ni har.

Nu verkar det som om denna resan var en enda stor plåga, men mörbultade och myggbitna jag har faktiskt haft det bra stundvis. Mycket gott har ätits (.....) och avgudad har jag blivit. Japp, ni läste rätt, jag sa det, avgudad. Det är nog bäst att jag tar detta från början. Så att ni riktigt förstår förloppet, känslorna, vidden, av hela historien.

För er som inte vet det så har jag i detta land två systrar som går på fritids och två bröder som går på dagis. De tycker alla om att prata. Och de älskar mig (såklart, jag är ju bäst). Jag kommer till mina systrars fritids. Hur blir jag bemött? Som en kändis är svaret på denna kluriga fråga. För de har sagt till alla de andra barnen, fröknarna, barnens föräldrar, klätterställningen, sandlådan, ja allt som funnits i närheten vare sig de eller det kunde svara eller ej, att jag är nitton år, har körkort och ska flytta till Paris (vilket för övrigt ligger i Frankrike). Blickar vänds åt mitt håll, förfrågningar om att leka, spela spel, komma hem till den och den slängs ut (och övervägs noga, som kändis har man ju ett pressat schema men man måste ju tänka på att ge sina fans lite tid då och då också), atmosfären är så laddad att man skulle kunna leda elektricitet genom den (när man har en egen blogg får man faktiskt göra helt superusla ordvitsar). Det enda som fattades var en presskonferens där jag dementerar alla rykten om att jag är där på rehab från mitt drogmissbruk. Fast i och för sig vågade sig paparazzisarna inte dit så det vore egentligen en lysande affärsidé. Kanske ska starta det nästa år...

Den sista biverkningen är all post som pilar upp sig när man varit borta ett tag. Studentkatalogen (jag har nästan börjat acceptera att jag inte kan bli bra på kort), brev från Nordea (hu...), brev från Friskis (ännu en påminnelse om att jag ska iväg och lämna all trygghet), det kan hända mycket på några dagar. (Jag får aldrig så mycket post annars, varför just när jag är borta? Svaret är antagligen att Sommaren snart är slut och Verkligheten närmar sig)

Två veckor kvar.

Dagens träff: En facebook-tråd kan inte bestämma tid och aktivitet av sig själv. Och jag har inga idéer. Jag sitter bara och väntar på att någon annan ska säga nåt smart. Jag är så... Jag finner inga ord. Men bra är jag inte.

Jag är i brrr, Norrland, brrr (hutter hutter)

Jag sitter insvept i tre yllefilter över två fleecetröjor storlek XXL som i sin tur har dragits på över två par underställ. Kaminen går på högvarv, utanför fönstret ligger snön gnistrande och vit. Ja, alltså inte sådär fint på marken så att när man tittar ut så tänker man åh va fint med snö, nu ska jag ut och vara barnslig och åka pulka och bygga tio tjocka snögubbar, nej nej, jag menar alltså utanför fönstret som att man inte ser nåt annat än vitt och gnister när man tittar ut. Vilket man inte gör eftersom man inte vill lämna sängen och sätta fötterna på det isiga golvet. Det hjälper inte att man sätter på sig alla raggsocksor man äger eller kan få tag på på annat sätt (läs: stjäla från andra delar av familjen) och tar på pappas flufftofflor, ingenting kan stå emot kylan... Även om man kunde gå utanför dörren, vilket man ju inte kan eftersom huset är begravt i snö, så vill man inte eftersom det enda man skulle möta i så fall är mera snö, 40 grader minus och massa stela norrlänningar som bara säger shuuup, antagligen för att de är så frusna och inte vill slösa energi på att prata.

Gick ni på det? I så fall, ni fördomsfulla sydsverige-människor, ska jag nu motbevisa denna väl utpräglade bild av vårt nordliga Svea Rike.

Bevismaterial 1. Fram till igår var det värmebölja. Japp, det är sant. 20-25 grader i flera dagar, det är vad jag kallar sommar i klass med övriga Svea. Yllefiltar, fleecetröjor, raggsockor, kaminer, dra åt skogen, jag menar, herregud, vad överhettad man skulle bli!

Bevismaterial 2. I förrgår badade jag i den riktiga sjön och det var faktitskt nästan ganska varmt. Och med den riktiga menas en av naturen formad sjö, inte den konstgjorda de gjort för att det är för kallt i den riktiga fram till juli-augusti. Men då rackarns kommer värmen! (Värmebölja, remember) Dessutom, vem vill ha en riktig sjö när man kan ha en megapool? Slutsats: Norrlänningar är både pragmatiska och nytänkande. Shuuup på den!

Bevismaterial 3. Jag har blivit en nyans brunare sen jag anlände.

Bevismaterial 4. Några av de värsta pratkvarnarna jag nånsin träffat föddes och lever här i krokarna.

Så, där har ni det, svart på vitt, live från ett ögonvittne, detta obestridliga fakta.

Jag tror jag just slog hål på ett par myter...

Dagens rackartyg: Jag tog två extra blåbärsmuffins när ingen såg. Egentligen fick man bara två men när man är nitton så måste man ibland göra något vågat, som att äta fyra muffins.

Jag lever!

Även om planet hade lite tekniska problem med motorerna och fick nödlanda i en sjö, alla passagerarna fick trä på syrgasmasker såväl som flytväst och hoppa ut i det inte fullt så varma men ändå inte isvakskalla (tro det eller ej, det finns sommar i Isbjörnsland också) vattnet. Ja, det är sannerligen tur att man verkligen har tittat uppmärksamt på flygvärdinnans demonstrationer varje gång man har satt sig i ett flygplan så att man kunde göra det själv utan större problem.

Nej. Jag skojar. Ingen nödlandning, det var bara lite försenat (cirkus tjugo minuter). Flygvärdinnan kan fortsätta med sina armflaxningar, jag kommer inte att vara mer uppmärksam nästa gång ändå. Sjunger lite istället: Vi har det bra, vi här upp i luften, å vill ej va med om nån krasch. Do-ro-bi-dam-dam...

Jag behövde dem! Eller... typ...

Planen för dagen var att åka in till stan, där det skulle fikas samt köpas en bok och ett par jeans. Nu sitter jag här hemma igen, en smoothie, tre par jeans och några timmars prat rikare. Utan bok eftersom den var slut.

Jo. Det är stor skillnad på saker man behöver och saker man vill ha, Grete har så rätt. Och jag är (snart) så pank.

Dagens beslut: Imorgon ska jag bejaka min norrländska sida än en gång (som om jag har någon...) Återtåget kommer ske den 16 augusti, så jag hoppas ni inte saknar mig fööör mycket. (Vadå själv-centrerad? Jag?! Men världen kretsar ju kring mig?) See ya ni små värmlänningar för Norrland bliiir! (Facebook-prat - bara för dig Fanny)

Läs ej detta om du inte vill få huvudvärk

Just nu har jag ingen inspiration att skriva någonting överhuvudaget men jag gör det ändå bara för att en viss person tjatade som en galning på mig om det och sen bara för att skriva om någonting så fick jag en idé om att jag skulle skriva den längsta meningen utan kommatecken eller paranteser i hela min mycket långa blogghistoria som ju bara är så otroligt fascinerande med tanke på allt jag varit med om och tyckt varit värt att ägna några extra minuter åt att reflektera över så att det skulle passa som ett blogginlägg så då kanske det inte gör så mycket att alla nu stör sig på det här inlägget för att det är så otroligt jobbigt att läsa när man inte använder kommatecken eller punkter eller paranteser eller andra skiljetecken så därför slutar jag nu och lovar dyrt och heligt att aldrig göra om detta förbåldade sattyg.