Staten och kapitalet (framförallt DnBNOR) kan gärna begå självmord, jag skulle inte fälla en enda tår

Jag och pengar går inte ihop. Det gäller inte bara det faktum att jag har svårt att inte strö omkring dem på livsnödvändiga saker (man kan inte ha för många skor var det en gång någon vis som sa. Eller tunikor heller för den delen) eller svårigheterna med att få en stabil inkomst till alla dessa livsnödvändiga ting. Det förhåller sig dessutom (som om det inte fanns nog med problem) så att (det norska) banksystemet gör allt för att motarbeta mig. För den som nu tänker att det är mitt eget fel på något sätt för att jag är jag eller så: allt krånglar och jag har inte gjort någonting.

Första mötet går relativt bra, jag har med all nödvändiga papper, upprättar konto, bankmannen säger kort kommer snart. Frid och fröjd tänker man. NOT LIKELY. Drygt en månad senare går jag tillbaka och frågar varför kortet ikke har kommit. Glömde jag ta bild på dig? Jamen va braaaa att du glömde det ja. Tar bild, kort kommer om en vecka säger bankmannen.

Veckan när jag har flyttat från gamla stället och är i Sverige innan inflyttning i kollektiv. Fiiin tajming. Ber hyresvärden eftersända. Får sms om att brevet har kommit, ger ny adress, väntar spänt.

Brevet kommer ikke.

Går till bankkontor igen, möter svensk banktjej som visar mycket förståelse. Betalar försenade räkningar (hade jag haft kort och internetbank hade de ju inte blivit försenade! J'**a system), banktjejen säger kort och internetbank kommer om en vecka.

Veckan när jag är i Sverige för julledigt. Tajming suger. Ber rumskompis ta in brevet från brevlådan. Kommer tillbaka till Norge efter sjukt bra julledighet, finner kort (YES!). Ingen internetbank (WHAT?!).

Går till bankkontor igen och frågar varför internetbanken ikke har kommit. Möter sur bankkärring: det är inte beställt internetbank till dig.

Gode Gud giv mig styrka.

TVÅ gånger har jag beställt allt man kan beställa, det skapar liksom inte så mycket förtroende för er vet ni. Men ska vi satsa på tredje gången gillt då? Ja det gör vi. Brev kommer om att hämta ut internetbanksdosan, går till posten (vilket är en historia i sig... Men det går under kategorin min egen dumhet och platsar alltså inte i detta inlägget med temat om hur illa behandlad jag blir av systemet), får ut dosan. ÄNTLIGEN kan jag betala hyran! (Två veckor i efterskott, återigen IKKE mitt fel). Kommer hem och ska följa instruktionsbok för inloggning. Skriv in personlig kod (4siffror). Vadå personlig kod... Menar de PIN-koden eller. Testar PIN-koden. Ett fel har uppstått. Testar igen. Ett fel har uppstått. Testar igen ett fel har uppstått jamen så trevligt!

Frågar rumskompis som säger personlig kod får man hem med posten. Läser på vanliga frågor om vad som händer om man glömmer sin personliga kod: ring kundtjänst så skickar vi en ny. Har du testat fel kod tre gånger blir kontot spärrat. Skratta eller gråta brukar man väja mellan, jag väljer att skita i allt och sova. Ringer kundtjänst nästa dag. Ny personlig kod kommer om två tre veckor.

Försöker se det positivt: Jag kan ju betala två hyror på samma gång.

Misslyckas ganska grovt med att se det positivt.

Alltså jag vet att livet inte inte är någon dans på rosor och så, men måste det vara på brännässlor och tistlar? Kan det inte bara vara lite vanligt gräs?

Och för den som är intresserad kan jag ju också berätta att jag har fått fast jobb som heltidsdagmamma för tre ettåringar. Från februari kommer det alltså bli ännu fler blöjor att byta, näsor att torka och bilderböcker att peka i. Ibland blir det tvärtemot vad man har tänkt sig, men det kan ju bli bra ändå.

Hips don't lie. Och det gör inte magar heller.

Det är dags att börja träna bort all julmat som som har intagits i mängder fem gånger större än dietister rekommenderar.

Inte för att ge något stereotypt nyårslöfte eller så.

Lycklig jul och lycklig nyår, vad spelar då några kilon hit eller dit för roll.

Förutsatt att man klarar av att komma fram till önskad destination trots diverse problem med bakluckor, snö och felåkningar med alla kilona intakta.

Fail.

1. Skulle hälla på mer saft i muggen till dagisbarnet. Glömde visst skruva på locket. Saft rann ut över dagisbarnets byxor, i dagisbarnets haklapp, på dagisbarnets dagis golv och dagisbarnets dagis bord.

2. Köpte mjölk igår för att göra våfflor till mina dundersjuka rumskamrater som bara hostar och febrar och spyr och sover. Sköt upp det till idag eftersom de inte verkade vilja ha nån mat/jag var trött. När jag kom hem från jobbet låg en i sängen och sov, den andra i soffan med näsdukar och diverse preparat. Soffpersonen gick snart och la sig i sängen också. Jag gjorde pannkakor till mig själv, åt för många, sköljde ner med chips och en megakopp te, fick hiskeligt ont i magen. (Men två pannkakor åts senare av en av de två sängliggande och resten lämnas för bruk inom snar framtid (eftersom de så småningom blir dåliga och mögliga) av den ena eller andra).

3. Målade naglarna svarta. Flera lager så att det skulle bli jämnt och fint. Lite utanför på flera fingrar. Ganska lätt bort med medel. Det torkar. Går sedan och duschar. Kommer ut med tjära på naglarna. Torkar bort allt och får göra om.

4. Spillde ut lite nagellackborttagningsmedel på lakanet.

5. Tumnaglarnas ovansidor är inte helt jämna för att jag har suttit vid datorn och stött ihop dem ett antal gånger.

6. Min klocka är 01.13, mitt alarm kommer att ringa om 5 timmar och 44 minuter, min väska är endast halvpackad och min hjärna är i 23 december-mode. Känns mer som en vana dock.

All rutin är bra rutin.

Nei, iblant elsker vi ikke dette landet. Ibland älskar vi ingenting.

I söndags skulle jag flytta från lägenheten till ett rum i huskollektiv med en mellanlandning i Karlstad på en vecka på grund av olika datum för ut- och inflyttning, medan de var snälla nog att låna ut plats till säng och flyttlådor i husets tvättstuga under denna vecka.

Mamma och Göran (styvfar om man nu vill kalla folk vid deras roll i familjen) kom med flakbil och GPS och för få flyttlådor genom snön för att hjälpa mig packa och städa. Denna dag kantades efter detta av en rad problem i en eskalerande skala.

Problem 1. För få flyttlådor.
Jag: Ta med många flyttlådor.
Mamma: Hur många då ungefär tror du?
Jag: Jaaa i alla fall fem. Men det gör ju inget om det blir över liksom.
Nästa dag.
Jag: men jag sa ju ta med många!
Mamma: Du sa fem.
Jag: Jag sa MINST fem! Men det GÖR JU INGET om det blir ÖVER!
Mamma: Jaaja.

Efter lite omstrukturerande går allt i alla fall ner. Inget större problem egentligen. Bara lite irriterande.

Problem 2. Göran och jag åker iväg med allt som ska stå i tvättstugan på nya stället medan mamma städar ur. (Vi hoppades båda starkt att hon skulle vara klar tills vi kom tillbaka).
Ställer in GPS:en på rätt adress, den säger: sväng till höger, korsa rondellen, andra avfarten, sväng till vänster, med läskigt mekanisk robotröst.
Kör genom Oslo centrum eftersom det enligt GPS:en är den kortaste vägen (INTE snabbaste), vilket funkar nästa hela tiden trots att det är enkelriktats hemstad (en olaglig U-sväng här och där kan man inte vara så petig med).
Lastar ur alla lådor och säng och krafs utan problem.
Vi (jag) bestämmer att vi på vägen tillbaka ska bli rebeller och skita i GPS:en och köra ringvägen runt. Jag, kollektivtrafikanten, som har så bra koll på Oslo bilvägsmässigt sett.
Ring 3 mot Fornebu... Ja men det är ju söderut, det måste ju vara kortare än att åka runt på norrsidan.
Ja men E18, det bli ju rätt! Nä, mot Drammen, det är ju andra hållet...
Efter ett tag känns det inte lika bra längre.
Vi vänder. Ja, vi vänder.
Jag sitter och försöker peta in adressen i Mr. Global Positioning System (rebellious never more) och är inte helt med på närmast följande händelseutveckling.
Men vänta E18 mot Oslo! Men vilken avfart nu då?
Avfarten E18 mot Oslo centrum och Stockholm missas. Vi är tillbaka där vi började. Stannar vid en busshållsplats med en bön om att ingen buss vill göra detsamma. Göran petar in adressen (jäkla tekniska mackapär) och den visar ringvägen norr om Oslo centrum. Vi åker till nästa stopp: MAT. Klockan är två (detta kommer ha betydelse för fortsättningen).

Problem 3. Vi åker till kebabmoj (som korvmoj ni vet, fast kebab) och beställer tre kebab i pitabröd. Försöker betala. Kebabmojen tar inte svenska kort. Kebabmannen säger att det finns bankomat femtio meter bort. Går dit. Försöker med visakort, no service available, försöker med annat visakort, no service available, försöker med American express, no service available, försöker med mastercard, no service available, NÄ TACK VI MÄRKER DET!
Går tillbaka till kebabmannen, han förstår inte varför det inte funkar i bankomat. Vi åker tillbaka till lägenhet och hämtar mammas Shellkort, åker till Shell, försöker ta ut pengar, ICKE men det går jättebra att BETALA! Vi beställer sex cheeseburgare. (Klockan är tre). Shellkillen upprepar vår siffra i misstro. När de efter världens längsta evighet (drygare än Victorias bröllop, SJ och arbetsförmedlingen, tillsammans) är klara åker vi tillbaka till mamma (som för övrigt har varit en ängel i mjukisbyxor och städat klart) och trycker i oss, väldigt ojämnt fördelat, fyra och en halv cheeseburgare på tio minuter. (Klockan är cirka kvart i fyra). Jag drack upp min dracka under den tre minuter långa bilfärden från Shell till lägenhet upp min dricka, men sköljde ner med lite vatten. Tur att i alla fall någonting är gratis i det här förgrömmade landet. (Men det måste, om man nu ska försöka ge alla fakta, ha varit nåt speciellt med den här dagen för jag har aldrig råkat ut för detta förut, att världsfungerande kort inte fungerar ens i bankomat. Landet ville se om jag har vad det krävs för att leva som en äkta norrman. Med det i åtanke borde jag kanske ha tagit på mig längdskidorna, åkt till svenska gränsen, köpt en fullkornsmacka med brunost, åkt tillbaka och ätit den medan backhoppningsutrustningen sattes på, men det är lätt att vara efterklok).
Jag har lite dåligt samvete mot kebabmannen men är för trött för att åka tillbaka dit. Det är hans lands fel ändå att han gick miste om tre hungriga och fettörstande kunder. Inte vårt.

Problem 4. Snön tilltog under dagen mer och mer. En bit in på E6:an hamnade vi bakom en plogbil och körde 50 kilometer i timmen i en halvtimme. Vi såg ett par avkörda bilar och hörde på radion om olyckor och en kringspringande älg, allt inte långt ifrån där vi just hade kört. Ibland ska man vara glad för det lilla. Som att man tar sig hem.

Problem 5. Kunde inte ha på värme till fötterna i bilen för då skulle rutan isa igen. Resultat: Fötterna isade igen.

Mardrömmar

Vad är jag för sjuk människa som drömmer om att vara seriemördare? Natten var som det värsta Criminal Minds-avsnitt, vilket i sig är som ett OS, visserligen ett fiktivt sådant, i vem som är mest screwed up. Mycket värre version än förra gången jag drömde att jag hade detta yrket. Massa oskyldiga barn. Jag hade en jättestor lägenhet med massa leksaker. Har också en tydlig bild på näthinnan av några som är fastbundna vid en stol.
Jag ska inte berätta mer av den här drömmen tror jag.

Den där första stunden av vakenhet innan man förstått att det inte hänt på riktigt är så obeskrivligt hemsk. Och just nu har jag lite ångest för att gå och lägga mig. Får youtuba rosa moln med små bebiselefanter eller nåt för att ställa in mitt undermedvetna på något annat än... död... och mord...

Gaaah jag är rädd för att sova!

En händelserik och dyr helg har passerat

Shopping av vita skjortor för serveringsjobb, Harry Potter 7 Part 1, tandläkarbesök och skoinläggsutprovning.

Jag åkte också pulka, drack varm choklad, körde över anonym person i Chicago (kortspel) och ventilerade många känslor. Tur att inget av det kostade pengar i alla fall.

And now, let's have some tea.

By the way, håll tummarna de närmaste dagarna.

Vissa dagar skulle livet som daggmask vara önskvärt

För att återkomma till ett forntida diskuterat fenomen så är det ju absolut coolaste i hela historien att man kan anpassa sig till sommartid.

Imorgon måste jag städa. Grovt. Jag ser fram emot det ungefär lika mycket som att ta på mig ett par stilettklackar och springa en mil i djupsnö klockan fyra på morgonen med Mona Sahlins försvarstal i hörlurarna, med vetskapen om att jag kan få duscha av mig, efter att jag sprungit tillbaka samma sträcka, i olivolja efteråt.

Men det finns väl värre saker man kan tvingas göra antar jag. Som att ha med en barnvagn under ovanstående process med en högröstad unge som lider av insomnia och sedan duscha i måsskit.

Hursomhelst. Imorgon ska jag städa.

Switchfoot – Needle And Haystack Life

PS. Jag åt våfflor med sylt idag på dagisutflykten. Det var gott. DS.

Trägen. Eller bara trögt.

• Har det gått för långt när man verkligen vill ha ett telefonförsäljarjobb bara för att det är fast heltid?
• Jag slapp ifrågasätta min egen moral så mycket mer när det negativa (positiva?) beskedet kom om icke-anställning.
• Fredag förra veckan i klockslag: alarm 05.20, spårvagn 06.03, buss 06.35, bil 07.05, jobb 08.00-16.15 (innefattande dukning av bord med bestick, tallrikar, servetter, smörpaket och vinglas, diskning av tiotusen tallrikar, grytor, glas och alla andra matförtärinsgredskap som existerar samt lite provsmakning för att inte dö av hunger), bil, spårvagn, säng (de tre sista i trans.)
• Skattekort har kommit, konto har blivit upprättat och jobbuppdragen blir bara fler och fler.
• Fyra lägenhetsvisningar har blivit till ett kontrakt på väg i posten. Ny adress från 1 januari: Jens Bjelkes gate 98. Bye bye jacuzzi och hello jentekollektiv.
• Väntar på bankkortet som borde komma nästa vecka. Så jag slipper ruinera mitt svenska bankjag.
• Kan dock inte få några pengar innan jag tar mig själv i kragen och levererar skattekort till alla mina arbetsgivare. Men det är inte så lätt när man 1. inte har någon kopiator 2. jobbar samma tider som kontoren är öppna. Åh vad jag älskar catch 22.
• Oslo hade två dagars snöstorm enligt franska mått, enligt nordiska skulle man väl kalla det lätt snöfall. Och nu töar det.
• Efter det här inlägget publiceras ska jag äta lunch och ta en cyberdejt med norska arbetsförmedlingen. Jag funderar på att skaffa barn ihop ganska direkt. Fast bara sisådär fyrtio assisterande timmar i veckan.
• På norska heter dagisfröken barnehageassistent. Detta språk upphör aldrig att glädja.