Det är vinter. Det är vitt överallt. Jag ska av någon anledning gå på sjön som är frusen. Någon (jag minns ej vem) har sagt till mig att detta är farligt. Om jag minns rätt är det just av den anledningen som jag ska gå på sjön. Sjön ifråga liknar Aplungen så det kan ha varit min barndomsbadsjö jag har tänkt mig att bevandra. Troligen så är detta fallet. Efter ett tag kommer jag till något som ser ut som klippor. Jag har aldrig sett klippor av is förut mitt i en sjö. Däremot betyder inte detta att det blir säkrare att gå på sjön, eftersom det är inga stora fasta klippor. Det kalla vattnet under beter sig lite grann som lava och spruter upp mellan klippskrevorna då och då. Det ser ut som ett väldigt stort dike, och av någon anledning så går jag inte upp därifrån för att gå på isen där den är platt och fin, nej jag ska ta mig igenom isklippskrevorna i det där diket. Jag hör någons röst inom mig (samma som hade sagt att det var farligt att gå på sjön överhuvudtaget, men jag minns som sagt i nuläget inte vem detta var) som säger någonting i stil med: du kommer inte över där. Jag börjar gå, och börjar snart sjunka igenom isen, men då kastas jag upp, klippan blir som en vulkan (jag sa ju att vattnet var som lava) och landar på samma ställe. Går vidare uppför klippan men kastas upp en än gång, aningen högre denna gång, och landar. Jag ser tre människor stå och kolla på mig, jag känner dem men kommer inte ihåg vilka. Jag byter perspektiv och ser det hela utifrån, snett ovanför människorna jag känner men som av någon anledning inte kan hjälpa mig och jag, fortfarnde i utifrån-perspektiv, märker att de verkar rädda och säger något om att jag inte kommer klara det. Tillbaka till jag-perspektivet så slungas jag upp ännu en gång av isklippan/vulkanen, denna gången långt högre än de tidigare gångerna, människorna ropar av förfäran, vinden tar tag i mig, jag tänker ett desperat nej, jag blåser bakåt och ner bland isklipporna.
Jag vaknar. Klockan är halv sju och jag tänker: ingen idé att somna om, man kan ju inte sova efter att man dör i alla fall. Sen ringer min väckarklocka fem sekunder senare 07.40 (tid är relativt).
Vad ska detta egentligen betyda??? Att jag inte gör som folk säger åt mig och att det straffar sig? Att jag saknar genomfrusna sjöar? Att den globala uppvärmningen kommer bli värre (is-lava liksom, hallå)? Att jag kommer dö av vind och blåst? Att mitt undermedvetna jag är höjdrädd? Att jag känner mig övergiven? Att jag är på väg att utveckla fullskalig schizofreni? Sannerligen säger jag er, analysdörrarna är många.
Lena tittar på henne och de börjar skratta, aningen skamset. De beger sig mot den italienska sektionen och ser nu skyltar med en bild på världens mest överskattade tavla, namnet på den, och en pil. Många skyltar, och de förbannar fransmännen att de inte gjorde detta från början. Det måste ju finnas ännu dummare turister som inte vet att Leonardo var italienare?
För namnet låter ju jättefranskt, verkligen.
När de väl kommit fram och plåtat målningen så säger Hanna ”jag skulle vilja se nattvarden också, sen kan vi åka hem.” Lena håller med så de börjar leta igenom de italienska rummen. De hittar den inte. Nu stör de sig på fransmän igen. Men de tänker: de kan ju inte vara så svårt, vi är ju i alla fall på rätt avdelning nu. Så de går de igenom det stora rummet en gång till och tar varsin vägg. Ingen nattvard. Hanna är trött och bestämmer sig för att det är värt att fråga en vakt. Vakten svarar ”in Italy.”
Hanna och Lena åker skamset hem. Men de fick ju i alla fall se Mona Lisa.
Scen 2
Hanna och Emelie leker snickare. Hanna bygger ihop några plastbitar och träbitar med en massa svarta gummimuttrar och röda plastmuttrar. Hon har ingen aning om vad det ska föreställa, men hon säger till Emelie ”titta, jag har byggt ett konstverk.” Hanna får sedan ta isär sitt fina ”konstverk” för Emelie vill bygga ett. Hanna tar en skruvmejsel istället. Hon lägger sig ner på mattan de sitter på och börjar ”göra ritningar” med mejseln på mattan. Hon lägger snart ifrån sig mejseln och tänker: jag ska bara vila huvudet lite. Hon vaknar av att Emelie säger ”Hanna sluta göra ritningar vi måste göra konstverk!” varpå Hanna svarar ”gör konstverk du, jag ritar lite till.” Hanna karvar lite till med mejseln i mattan, lägger ifrån sig den, lägger ner huvudet, somnar, vaknar av att Emelie säger ”Hanna….” och så vidare om igen. Men Hanna sover i alla fall inte när mormodern kommer in. Nejdå, hon vaknar en minut innan, och somnar inte om efter det.
