Jag vill gå på konsert...

... och se de här.

Sen kan ni ju kolla här om ni känner för det.

Ett (o)kärt återseende

Jag är på franskatest. Gissa vem jag stöter på?!

SUB-JE-CON-Freakin-TIF!

En gång i tiden för inte alls för länge sedan hade vi en relativt intim relation. Men sommaren kom och vi gled ifrån varandra. Dags att ta upp bekantskapen?

Sjukgymnast? Kiropraktor? Akupunktur? Woodoo-docka?

Två saker som tagit upp mycket av min tankeförmåga denna dag är 1) mitt diplom med alla breakdowns som min moder så vänligt scannade in och mailade och 2) varför jag har så fruktansvärt ont i mina revben.

Det är jobbigt med frågor utan svar.

Min "pappa" (vi kan kalla honom Hervé, för det är hans namn) tar varje dag när han kommer hem från jobbet med sig en gratistidning till mig så att jag ska träna på min franska. Så efter en vecka och två dagar här ligger det en läst och fyra och tre fjärdedelar olästa Metro på mitt skrivbord. Mina franska skills hade ju gärna kunnat vara lite mer... obortglömda.

Dagens känsla: Trötthet. Jag lär mig visst aldrig.

Jag ser tjock ut i min spåkula

Här i huset få man en burk chokladig sockeratombomb till jul, och endast till jul. Men så skrev Charlotte, 6 år, chokladens namn på inköpslistan när mammans syster skulle gå och handla. Så systern köpte i god tro en burk. Denna burk är nästan slut nu. Och det är tre månader och 16 dagar (om jag inte räknade fel, vilket mycket väl kan ha hänt) till julafton.

Mormor Ed: Ja, jag måste ju testa lite av det här. (Tar en klick på pannkakan)

Mamma Jennifer: Men ta mer! (Tar fram en slickepott och gröper ur en stor klick)

Mormor: Men så mycket! (Skakar på huvudet)

Mamma: Ja! Ju mer desto bättre!

Au pair Hanna: Ja... fast det kan man ju inte säga till dem... (Nickar mot dörren, syftandes på barnen)

Mamma: Nej... Haha! (Skrattar)

Mormor: Ja, det var ju gott det här!

Femton minuter tidigare:

Dotter Emelie (4 år): Mamma, jag tycker du tar för mycket Nutella...

Att vara jag innebär ofrivillig motion

Efter att ha kämpat med att få igång internet i ett antal dagar kan man ju undra vilken av mina karaktärsdrag som skulle visa sig härnäst. Och till alla som nu tänker att, ajaj nu kommer det, hon försov sig och kom försent med barnen till skolan kan jag bara säga detta. Ni. Har. Fel. !!!. Och jag har inte tappat bort min mobil heller för den delen. Men.

Jag har varit vilse.

Torsdag. Jag har tagit bussen till Saint German en Laye, förorten till Paris som jag bor utanför i denna byn, och ska leta upp turistbyrån för att skaffa mig lite kartor och annan behändig information. Jag går omkring gata efter gata, tänker det borde ju stå skyltat. Hittar slutligen en skylt med texten office de tourisme. Följer pilen över gatstenar och förbi boulangerier, patisserier och creperier. Efter ett tag känner jag att det nog är fel. Tänker turistbyrå, det borde ju inte ligga så långt bort, det ska ju vara lätt att hitta, för turister liksom. Går tillbaka till skylten, och börjar på nytt följa pilen över samma gatstenar och förbi samma boulangerier, patisserier och creperier. Ser så småningom en likadan skylt, fast med pilen åt andra hållet. Jaha, då har jag gått förbi det då. Vänder lite halvsurt om och går åt andra hållet efter den nya pilens riktning. Kommer tillbaka till den första pilen. Börjar bli smått (väldigt) irriterad på mig själv. Spenderar de följande tio minutrarna med att leka följ pilen tills du ser nästa, fram och tillbaka, back and forth, aller-retour. Börjar ge upp hoppet, men ser då, till slut, texten Office de Tourisme på en beigebrun insmältande byggnad, och hopplösheten ersätts av en mix mellan extrem irritation och lättnad.

När jag besöker staden de följande två dagarna upptäcker jag massa pilar textade office de tourisme. Ibland blir jag väldigt trött på min hjärna.

(Fast kallas det att vara vilse när man vet var man är men bara inte hittar ett speciellt ställe?)

Lördag. Jag har bestämt mig för att lära mig cykelvägen in till St. Germain, för att slippa vara så beroende av bussen som aldrig kommer när man vill, körandes av en galen, eller kanske bara fransk, chaufför så man tror man får hjärtattack, på lika lång tid som cyklingen. Jag hade fått instruktioner om hur jag skulle åka, höger där, uppför backen där, över gatan där osv. Jag hade med mig en ungefärlig karta som visade ungefär hur jag skulle åka. Men istället för att lyda instruktionerna om att inte åka nerför backen till barnens skola utan åka upp till vänster så ser jag inte den första vägen, avvisar både den andra och den tredje eftersom jag tänker att det är nog inte rätt här, det kommer säkert en väg längre ner. Det fanns såklart ingen väg längre ner så jag fick i godan ro cykla tillbaka. Eller utan ro, antagligen en mer korrekt beskrivning. För att vara på den säkra sidan tar jag den första vägen på vägen tillbaka (det fanns alltså tre vägar till höger när jag åkte ner, varav jag missade... tre). Denna väg bestod såklart till största delen av en 90 graders (i runda slängar) brant backe.

Utmaning! tänker jag och trampar friskt på.

Nej, det lät inte som jag nej.

Snarare: uh vad jobbigt tänker jag och stånkar desperat upp.

När jag väl kommer uppför denna 90-gradiga backen ser jag i alla fall att jag är rätt. Men istället för att fortsätta på den vägen så svänger jag vänster nerför en långlånglång backe. Jag känner att det nog är fel, men fortsätter av någon anledning att rulla. När jag väl kommer ner ser jag att det är stora vägen där man inte kan cykla. Jag märker också att det är denna vägen bussen åker upp. Jag inser att jag måste uppför backen.

Tjenare Monsieur Mjölksyra, trevligt att råkas, hur har du haft det på sistone?

Jag vet inte om jag ska kalla det lustigt eller hemskt eller ironiskt att jag inte hittade turistbyrån som det fanns tiotusen skyltar till OCH åkte fel två gånger på den "lätta" delen av cykelvägen men inte hade några problem när jag väl kom in till stan och det fanns hur mycket gator och bilar och folk som helst. Fast i och för sig hade jag varit där innan... Fast faktiskt inte just där jag skulle cykla, så jo, jag är ganska screwed up om jag får säga det själv.

Och sen har jag gått fel några fler gånger men det skulle bli för långt att skriva om alla. Och jag har inte ens varit inne i själva Paris än... Finns det gps för fotgängare?

Dagens ordspråk: Once in IB, always a procrastinator. Jag åker in och pratar med språkskolorna imorgon istället. Orkade inte idag.

[Fyndig titel]

Ögonen slår igen titt som tätt, fötterna värker, huvudet känns aningen mosat. Om ni nu tror att jag har varit ute och festat hela natten har ni fel. Jag har varit på barnkalas. Föregående mening är resultatet av ett gäng nioåringar som springer hit, springer dit, hoppar studsmatta, badar i pool, leker hela havet stormar, leker spökboll, springer lite mer, hoppar lite mer, badar lite mer, och trycker ner alldeles för mycket socker i de arma tarmarna. Som au pair måste man ju vara solidarisk och trycka ner lika mycket socker, det ingår liksom i jobbet, så när banditerna väl beger sig hemåt till sina lyor och man kan börja lugna ner sig och sätter sig ner, då kommer det. Koman.

Men det var ju roligt så länge det varade i alla fall.

(Jag är mycket väl medveten om hur dålig jag är på att uppdatera mitt liv men det kan liksom inte hjälpas. Jag är född sån. Modellerna som var bra på att skriva seriösa blogginlägg och komma i tid och hade lokalsinne och framförhållning och var målmedvetna och disciplinerade, de var slut när storken kom)

Hejdå Sverige Shalalalala, Bonjour France Shalalalalala

Som ni säkert förstår så kunde jag ju inte börja detta äventyr utan lite tekniska problem. Så jag ursäktar bristen på uppdateringar, obesvarade sms, och ren allmän okontaktbarhet, men det var ju faktiskt inte mitt fel. Det var mina geners.

Hur som helst så kan jag helt kort och gott säga att min nya familj är jättebra. Trevliga föräldrar, gulliga barn, döva morföräldrar (skämt åsido so to saay). Okej, barnen bråkar och slår halvt ihjäl varandra tio gånger om dagen, men vilka normala syskon gör inte det? Man sätts på prov i början, för det är ju så roooligt att testa gränser och (försöka) bryta både regler och kroppsdelar.

Jag är för trött för att skriva mer nu, men jag uppdaterar snart igen. Det är (typ) ett löfte.