Guld i sikte!

En gammal slagdänga från lågstadiet som är väldigt högaktuell just nu lyder som följer:

Hej hå, hej hå, vi älskar FBK! Ett toppengäng med full poäng hej hå, hej hå, hej hå! Hej hå, hej hå, vi hatar AIK! Ett *bip* gäng med noll poäng hej hå, hej hå, hej hå, hej hå!

Apropå avlägsna kärnkraftsexplosioner

Min pappa gillar att berätta historier. Ett av favoritämnena är alla affärsresorna till Japan. Tydligen skulle han en gång skicka iväg pengar i ett brev. Då sa en man till honom att han måste skriva på kuvertet att det var pengar, eftersom det ju var extra viktigt att det kom fram. Min svenska pappa tyckte det lät helt befängt att lägga upp ett så utmärkt läge för rånare men mannen insisterade.

Och nu står alla japaner i femhundratusen mil långa bilköer för att få bensin till att i laglig hastighet köra sina toyotor lite längre bort från strålningen. Maten i affärerna tar inte slut på grund av plundring, utan genom helt lagliga och panikfria inköp (visserligen med lite mer bunkrar-tankar, but still).

Mentalitetsskillnader alltså.

Jag tuggar bara mentalt

När jag väl låg där i tandläkarstolen med både käke och tunga immobiliserad av bedövning kunde jag istället för smärta känna att det hjälpte lite att radion valde att blanda knakandet av visdomens avlägsnande med sådana här toner. Även om man kan gräma sig över att ha fötts i fel era.

Antibiotikakuren utökades också en vecka, med sällskap av soppkost samt förbud mot "stark fysisk aktivitet (jogging, cykling, simning)".

Mixern har sedan dess blivit min bästa vän, medan det intima förhållandet med ibuprofen har börjat rinna ut i sanden. Jag saknar honom inte nämnvärt.

Och nu så ber vi en bön för att en fruktsmoothie och Smashing Pumpkins kan ge mig inspiration till att skriva nåt bra och personligt om mig själv. With great powers come great responsibilities.

Tandbesvär i de sydvästra delarna av landet - effekterna av den misskötta politiken.

OBS! Starka ord, känsliga läsare varnas.

Efter tandläkarbesök involverande en spruta (som skulle passa en blåval mer än en människa, men kör på, smärta är av godo) att dra ut allt var som låg och skvalpade i mitt tandkött och fyra (av sju) dagar på antibiotika med sammanlagt sju tabletter av två olika sorter per dag (mattenördarna kan räkna ut hur många det blir totalt) kan jag konstatera följande:

1. Jag älskar antibiotika för att den får mig att se normal igen och inte som en schimpans vars portion snus (som är alltför stor för att det ens ska vara i närheten av hälsosamt) har hamnat ungefär 100 grader snett.

2. Jag hatar antibiotika för alla dess biverkningar. Hittills har jag av de cirka 23 upplistade möjliga upplevt magont, illamående, orkeslöshet, muskelsmärta och halsbränna. Det konstigaste var när jag vaknade mitt i natten av att det kändes som om jag fastnade med högra vaden i en köttkvarn som i sin tur krossades av en fyrhjulsdriven skogsmaskins alla hjul samtidigt. Muskelkramp tror jag att man benämner det med en lite kortare beskrivning.

3. Om den ena sortens tabletter (den som inte smakar avlopp) kan ge anorexi (ja, det är tydligen en möjlig biverkning) måste ju det betyda att de får en att tycka att man ser tjock ut och lägger upp en bantningskur åt en, innehållande en sisådär 200 kalorier per dag. Den biverkningen har jag dock inte fått.

4. Det är tur att jag har botat min tablettfobi. Var skräckslagen för att de skulle fastna i halsen och att jag skulle kvävas i dagis-lågstadie-mellanstadie-ålder. Det är ju för väl att mensvärk finns så man får öva sig på Ipren ändå.

Dessutom har jag börjat rapa. Jag, som kanske efter att ha tvingat i mig tio coca-cola och två pizzor får ur mig några muspip på sin höjd, går plötsligt omkring som en annan överviktig öldrickande fyrtiosjuårig man med begynnande flint (ursäkta jag menar högt hårfäste!) och vräker ur mig gorillaliknande vrål på bästa sändningstid. Har än så länge inte försatt mig i någon röd-som-en-tomat-i-ansiktet-situation (som i en smockfull tunnelbana exempelvis) men det är väl bara en tidsfråga.

Wannabe Homer Simpson-känsla kan man ju också snacka om.

Och så till veckans brott (älska Leif GW Persson - när jag tänker efter skulle jag nog ha ganska goda chanser där i en eventuell rapningstävling, apropå föregående stycke, inte paragraf):

Ungefär tusen svenska kronor stals från mitt bankkort måndagen den 28 februari. Rånarna kallar sig själva tandläkaren och Apoteket.

Det var en tung dag.

Tisdagen den 8 mars kommer antagligen att bli minst lika vedervärdig då brottsplatsen ska återbesökas för kirurgi.

Åklagaren kommer att väcka åtal mot universum för orättvis behandling på sannolika skäl eftersom offret inte ens är 21 år fyllda och svensk tandläkarvård erbjuder gratis skydd för alla upp till 20 års ålder.

Värk away

Min vänstra käke svullnade upp under gårdagen, lite liknande effekt min mage hade i fredags efter tacos-middagen. När jag vaknade imorse var den ungefär dubbelt så stor som den högra. Sanna (kollektivkompis) skrattade förfärat när hon såg det. Jag skulle stämt in om det inte betydde smärta.

Dumma visdomstand. Jag har redan tre (okej, två och en tredjeedel), försöker någon säga att jag behöver bli smartare? Högre makter har i så fall failat stort på den punkten, för jag ser ju just nu allt annat än vis ut. Snarare väldigt retarded.

Nu har jag dessutom googlat det och Wikipedias diagnos lyder infektion.

Jippie.

Vi är blåa och gula och GULDIGA

Söker stationer på radion. Uppkoppling fungerar inte. Ström sluttet. Helvete. Många enträgna försök senare hörs ljud. SR P4 Radisporten g-r-e-i-t det finns! Nehej bara P4 Stockholm. Dumma nollåttor de ska ju sprinta i Holmenkollen som jag ser från jobbalkongen men inte kan ta mig till på grund av jobb! Prövar ett par timmar senare igen. Okej de sände bara inte kvalet, fine. Hör underbara ord strömma från radion, Hellner och Jönsson och Modin går vidare på tid tre svenskar i final jaaaa! Gör glädjedans med enda kvarvarande dagisbarnet som skrattar lika glatt, omedveten om den indoktrinering hon genomgår till att bli svensk istället för norsk. Förälder till dagisbarn kommer, inser att tiden inte räcker till för att hinna hem till finalerna. Tvingas slita sig från radion, mot tunnelbanan springer vi för nu har vi lite bråttom. Ur en mötande persons mobil hörs norrmän halvskrika, hinner inte höra vad. Det kanske finns någon på tunnelbanan med radio i mobilen. Den är lika mobilfri som hela världen på 1700-talet, till slut kommer en man. Det enda som hörs är det är tohundre meter kvar... Hellner... men förbannade uppkoppling vi är ju inte ens under jord! Hör senare en annan kille säga VM-guld, skiiiit, killen bredvid säger jaså, killen svarar Hellner. Jaså var han svensk?! Funderar på att fråga för bekräftelse. Skyndar hem från tunnelbanan, slår på datorn, Expressen.se säger här krossar Hellner alla norrmännen. Vinner guld i glädjetjut.

Detta ska vi rubba in the faces of dagisbarnens sportiga föräldrar imorgon, minsann som skadeglädjen ska överutnyttjas.

Runtom i Oslo finns reklamskyltar från Riks-tv för att skaffa SVT1 och SVT2 med texten: Det finns ingenting bättre än att se svenskar kommentera norsk seger på svensk teve. (vilket jag för övrigt innehar här i kollektivet.) Men man kan enkelt vända på det för det är ganska härligt att se norskar kommentera svensk seger på norsk teve också.

Idag är det väldigt moro att vara svensk i Oslo.

Jag vill ha en tidsmaskin

Inte minst för att stanna tiden. Jag kommer aldrig att kunna hinna med allt jag vill annars. Och jag har aldrig varit särskilt begåvad på att prioritera.

Jens Lekman – Friday Night At The Drive-In Bingo

Staten och kapitalet (framförallt DnBNOR) kan gärna begå självmord, jag skulle inte fälla en enda tår

Jag och pengar går inte ihop. Det gäller inte bara det faktum att jag har svårt att inte strö omkring dem på livsnödvändiga saker (man kan inte ha för många skor var det en gång någon vis som sa. Eller tunikor heller för den delen) eller svårigheterna med att få en stabil inkomst till alla dessa livsnödvändiga ting. Det förhåller sig dessutom (som om det inte fanns nog med problem) så att (det norska) banksystemet gör allt för att motarbeta mig. För den som nu tänker att det är mitt eget fel på något sätt för att jag är jag eller så: allt krånglar och jag har inte gjort någonting.

Första mötet går relativt bra, jag har med all nödvändiga papper, upprättar konto, bankmannen säger kort kommer snart. Frid och fröjd tänker man. NOT LIKELY. Drygt en månad senare går jag tillbaka och frågar varför kortet ikke har kommit. Glömde jag ta bild på dig? Jamen va braaaa att du glömde det ja. Tar bild, kort kommer om en vecka säger bankmannen.

Veckan när jag har flyttat från gamla stället och är i Sverige innan inflyttning i kollektiv. Fiiin tajming. Ber hyresvärden eftersända. Får sms om att brevet har kommit, ger ny adress, väntar spänt.

Brevet kommer ikke.

Går till bankkontor igen, möter svensk banktjej som visar mycket förståelse. Betalar försenade räkningar (hade jag haft kort och internetbank hade de ju inte blivit försenade! J'**a system), banktjejen säger kort och internetbank kommer om en vecka.

Veckan när jag är i Sverige för julledigt. Tajming suger. Ber rumskompis ta in brevet från brevlådan. Kommer tillbaka till Norge efter sjukt bra julledighet, finner kort (YES!). Ingen internetbank (WHAT?!).

Går till bankkontor igen och frågar varför internetbanken ikke har kommit. Möter sur bankkärring: det är inte beställt internetbank till dig.

Gode Gud giv mig styrka.

TVÅ gånger har jag beställt allt man kan beställa, det skapar liksom inte så mycket förtroende för er vet ni. Men ska vi satsa på tredje gången gillt då? Ja det gör vi. Brev kommer om att hämta ut internetbanksdosan, går till posten (vilket är en historia i sig... Men det går under kategorin min egen dumhet och platsar alltså inte i detta inlägget med temat om hur illa behandlad jag blir av systemet), får ut dosan. ÄNTLIGEN kan jag betala hyran! (Två veckor i efterskott, återigen IKKE mitt fel). Kommer hem och ska följa instruktionsbok för inloggning. Skriv in personlig kod (4siffror). Vadå personlig kod... Menar de PIN-koden eller. Testar PIN-koden. Ett fel har uppstått. Testar igen. Ett fel har uppstått. Testar igen ett fel har uppstått jamen så trevligt!

Frågar rumskompis som säger personlig kod får man hem med posten. Läser på vanliga frågor om vad som händer om man glömmer sin personliga kod: ring kundtjänst så skickar vi en ny. Har du testat fel kod tre gånger blir kontot spärrat. Skratta eller gråta brukar man väja mellan, jag väljer att skita i allt och sova. Ringer kundtjänst nästa dag. Ny personlig kod kommer om två tre veckor.

Försöker se det positivt: Jag kan ju betala två hyror på samma gång.

Misslyckas ganska grovt med att se det positivt.

Alltså jag vet att livet inte inte är någon dans på rosor och så, men måste det vara på brännässlor och tistlar? Kan det inte bara vara lite vanligt gräs?

Och för den som är intresserad kan jag ju också berätta att jag har fått fast jobb som heltidsdagmamma för tre ettåringar. Från februari kommer det alltså bli ännu fler blöjor att byta, näsor att torka och bilderböcker att peka i. Ibland blir det tvärtemot vad man har tänkt sig, men det kan ju bli bra ändå.