Tandbesvär i de sydvästra delarna av landet - effekterna av den misskötta politiken.

OBS! Starka ord, känsliga läsare varnas.

Efter tandläkarbesök involverande en spruta (som skulle passa en blåval mer än en människa, men kör på, smärta är av godo) att dra ut allt var som låg och skvalpade i mitt tandkött och fyra (av sju) dagar på antibiotika med sammanlagt sju tabletter av två olika sorter per dag (mattenördarna kan räkna ut hur många det blir totalt) kan jag konstatera följande:

1. Jag älskar antibiotika för att den får mig att se normal igen och inte som en schimpans vars portion snus (som är alltför stor för att det ens ska vara i närheten av hälsosamt) har hamnat ungefär 100 grader snett.

2. Jag hatar antibiotika för alla dess biverkningar. Hittills har jag av de cirka 23 upplistade möjliga upplevt magont, illamående, orkeslöshet, muskelsmärta och halsbränna. Det konstigaste var när jag vaknade mitt i natten av att det kändes som om jag fastnade med högra vaden i en köttkvarn som i sin tur krossades av en fyrhjulsdriven skogsmaskins alla hjul samtidigt. Muskelkramp tror jag att man benämner det med en lite kortare beskrivning.

3. Om den ena sortens tabletter (den som inte smakar avlopp) kan ge anorexi (ja, det är tydligen en möjlig biverkning) måste ju det betyda att de får en att tycka att man ser tjock ut och lägger upp en bantningskur åt en, innehållande en sisådär 200 kalorier per dag. Den biverkningen har jag dock inte fått.

4. Det är tur att jag har botat min tablettfobi. Var skräckslagen för att de skulle fastna i halsen och att jag skulle kvävas i dagis-lågstadie-mellanstadie-ålder. Det är ju för väl att mensvärk finns så man får öva sig på Ipren ändå.

Dessutom har jag börjat rapa. Jag, som kanske efter att ha tvingat i mig tio coca-cola och två pizzor får ur mig några muspip på sin höjd, går plötsligt omkring som en annan överviktig öldrickande fyrtiosjuårig man med begynnande flint (ursäkta jag menar högt hårfäste!) och vräker ur mig gorillaliknande vrål på bästa sändningstid. Har än så länge inte försatt mig i någon röd-som-en-tomat-i-ansiktet-situation (som i en smockfull tunnelbana exempelvis) men det är väl bara en tidsfråga.

Wannabe Homer Simpson-känsla kan man ju också snacka om.

Och så till veckans brott (älska Leif GW Persson - när jag tänker efter skulle jag nog ha ganska goda chanser där i en eventuell rapningstävling, apropå föregående stycke, inte paragraf):

Ungefär tusen svenska kronor stals från mitt bankkort måndagen den 28 februari. Rånarna kallar sig själva tandläkaren och Apoteket.

Det var en tung dag.

Tisdagen den 8 mars kommer antagligen att bli minst lika vedervärdig då brottsplatsen ska återbesökas för kirurgi.

Åklagaren kommer att väcka åtal mot universum för orättvis behandling på sannolika skäl eftersom offret inte ens är 21 år fyllda och svensk tandläkarvård erbjuder gratis skydd för alla upp till 20 års ålder.