Min hjärnas djungelbok

(Bloggen är fortfarande officiellt inaktiv. Men det behövdes skrivas av lite, och dagboken kändes otillräcklig. Man vet dock aldrig vad ett återfall leder till).

Klockan är tre på natten och jag kan omöjligt sova för tankarna flyger och far värre än löv en stormig dag i oktober. Allt  rationellt förnuftigt tänkande om att utbilda mig till något konkret som är lätt att få jobb inom, när som helst var som helst, istället för att sitta arbetslös med en luddig examen (även om den kanske låter flashig) är halvt borta. Jag ville förutom ovan nämnda kriterier ha ett jobb som var varierande, inte för stillasittande och som involverar mycket kontakt med folk. Helst lite samhällsorienterat också. Ingen teknik tack. Orken att gå omkring att vänta på att upptäcka vad detta ultimata jobb kunde vara (förutom lärare, för barn är jobbiga) tog slut. "Sjuksköterska är ju bra" sa hjärnan. Kommer alltid finnas jobb, helst övermycket mer än vad som kan klaras av, människokontakt, sticka folk med sprutor. Lät bra, kanske inte fullständigt övertygad. Men vi testar. Doom. Dead end.
Eller inte riktigt så illa. Inte direkt fel yrke (det var ju kul med sprutorna och resten helt klart tänkbart det med), men inte rätt heller.

"Jag kanske vill bli högstadielärare". WTF?!? Lärare? HÖGSTADIET?! Har jag slagit i huvudet hårt på sistone? Undertryckt längtan eller bara ytterligare en kompromiss för att få med lite mer samhällsämnen? Fortfarande oluddigt utan större risk för tumrullning och arbetsförmedling och inte så begränsat bosättningsmässigt (det vill säga: jag slipper bo i Stockholm). Måste tydligen byta studieort i alla fall. Krångel, det tar emot. Umeå vs Linköping. Vi söker. Fyra dagar kvar till sista ansökning.

Telefonsamtal och ventilering av funderingar. Hittar utbildningskatalog och kollar igenom samhällsvetenskapsutbildningar. Går susningar genom hela jaget över att läsa om freds- och utvecklingsstudier. Ett par till möjligen intressanta alternativ. In på internet och leta fram, lägga till i ansökan, söka runt lite mer. Hm.
Geografi. Ja. (Förnuftet skriker. Inga jobb! Begränsat! Fast kanske inte nödvändigtvis?)

Två dagar kvar till sista ansökning.
Älskar att vara ute i god tid.

Gör mental lista över alla alternativ, kombinationer, möjliga ändringar ifall ånger uppstår. Inser att rådgivning är av högsta prioritet. Det får bli drop in hos studievägledare under sista ansökningsdagen (god tid!) för att se om stormen kan tänka sig att lugnas ner så att tankelöven kan lägga sig på hög och krattas undan åt samma håll. Helst inte för många högar. Blir så jobbigt då. Att avgöra vem som är den bästa.

Mitt liv verkar ibland handla mycket mer om vad jag inte vill än om vad jag vill. Fast nu är det lite tvärtom i alla fall. Känns ju som ett framsteg.

Tanken om att rädda världen och allt sånt där (jag vet, låga ambitioner) kommer också lite på kollision med den högst själviska drömmen om ett gammalt huset i Norrlandsfjällen där det odlas tomater, mockas skit och föds upp djur av större modell.

Skulle behöva leva 200 år till för att hinna (och ha råd) med allt vad livet ger.

Attentatet i Oslo

Det är väl ingen som har missat att ett bombattentat och en skjutmassaker har inträffat i Oslo.

Jag har ju inofficiellt gett upp det här med att blogga, men jag känner att jag behöver få skriva av mig. I nuläget vet jag inte ens om jag kommer att posta det här inlägget. Kanske låter jag det bara vara ett utkast. En digital dagboksanteckning.

I fredags gick jag och simmade. Sista gången innan flytten till Sverige. Klippkortet hade gått ut på Töyenbadet så gick till Frogners utebassäng istället (så mycket närmare, behöver ju inte ens ta t-bana, åh varför kunde de inte ha öppet hela året. Med en riktig simhall då). Regnet strilade kraftigt, men då känns ju vattnet mycket varmare. Ingen bastu, vilket minus! Står lite extra i duschen istället. Med lite extra varmt vatten. Går därifrån ungefär klockan tre, gör mig ingen brådska hem. Gör lunch när jag väl kommer innanför dörren sisådär kvart över tre. Bra att skjuta upp måltiderna när det vankas nattjobb, annars kan det bli kortslutning i både mage och hjärna. Under tiden hör jag en smäll. Förvåning, ska det åska nu? Jaja. Tänker inte mer på det. Sätter mig med lunchen i soffan medan teven visar någon repriserad serie.

Klockan är ungefär 16.15 när jag slår på datorn. Går in på Sveriges radios hemsida för att kolla om det finns något Sommar värt att ha som sällskap till en stunds flyttpackande.

Terrorattentat i Oslo. Minst sju döda efter explosion.

Rubriken skriker. Jag minns inte den exakta formuleringen såhär i efterhand. Klickar vidare och läser artikeln. Öppnar ny flik. Facebooks startsida säger samma sak. Statusuppdateringar om det ofattbara, det fruktansvärda. Ny flik. Aftonbladet har bilder av rykande regeringsbyggnad, bråte och krossat glas, blodiga människor på Karl Johan. Telefonen ringer. Mamma säger att mormor har ringt och sagt att det har varit en explosion i Oslo. Jag säger att jag just upptäckte det. Fattar inte vad som händer. Skriver ny status på Facebook samtidigt som en fundering om nattjobb eller ej kommer. Kollega ser och ringer, säger att det är stängt. Pappa ringer och undrar vad som händer.

Ja vad är det som händer. Vem förstår vad det är som händer. Ingen.

Jag var hemma, jag hörde en smäll och tyckte det var en märklig åska. Det brukar ju blixtra.

Teven står på NRK hela kvällen. Värre och värre rapporter kommer. Skjutningen på Utöya. Minst tio döda. Går och lägger mig utan någon vilja att vakna upp. Slår på teven på morgonen igen. Minst 85 döda på Utöya.

Herregud

Herregud

Vad är det som händer

Herre, herre, gud

Minnesgudstjänsten söndag i domkyrkan och ros-fackeltåget (som aldrig blev något tåg eftersom det var så mycket folk att det inte gick att gå) i måndags gjorde att det var otroligt mycket folk på stan. Alla vill hedra offrens minne. Det är så starkt, så våldsamt mycket sorg och omtanke överallt. Det ligger rosor och ljus över hela Oslo centrum. Man kan nästan inte ta sig förbi domkyrkan. Rådhusplassen igår kväll var det mäktigaste jag någonsin sett, över hundratusen människor, samlade på initiativ via Facebook av en civilperson, ingen organisation eller regering eller något.

Jag har under detta året klagat mycket på norrmän. Deras lathet, matvanor, priser, oförskämdhet och så vidare.

Jag förkastar alltihop.

Lördag skulle jag jobba natt, 23.24-5.15. Av festfyllenatten syntes intet spår och chefen försökte skicka hem folk tidigare. Jag gick med på halv tre, så kunde jag ta nattbuss och slippa gå hem 50 minuter. Ställer klockan halv tio för att inte vända på dygnet inför måndag med start 8.00 på jobbet. Halv elva ringer de och frågar om jag kan komma in 13-21. 3 stycken är sjuka och jag är den första som svarar. 21 blir 23 eftersom stan är överfull och en av de andra blir sjuk och måste gå hem, ovanpå underbemanning från början. Måndag är ännu värre, 16.15 blir 17.50 efter att ha bett om att få sluta. Trots att det ligger disk upp till taket och det fortfarande är kö ut på gatan ber jag om att få sluta. Trots att det finns flera som bara inte orkar jobba för att de mår så dåligt på grund av att de var på jobbet eller någon annanstans i närheten av spängningsplatsen fredagen den 22 juli 2011 klockan 15.20. Trots att jag befann mig en halv mil bort och inte såg alla skadade, all förödelse. Inte var rädd för att dö av en andra bomb.

Inte så bra att svimma rätt ner i köttet ändå.

Det är ändå lättare att jobba. När man har slutat kommer tankarna ikapp. Paniken sprider sig, tårarna bränner i ögonvrårna. Får inte förstöra mascaran. Det är sjukt att det är den tanken som hindrar gråten.

Jag har dåligt samvete för det. Att tänka på mascara.

För att jag mår dåligt, när det finns andra som upplevde riktig terror.

För att jag är oberörd, fysiskt sett.

För att jag inte kan göra någonting åt det som hänt.

För att jag lämnar den här staden, just nu, när det värsta på över 60 år har inträffat.

För att jag fortsätter leva som normalt, relativt sett. Pratar, äter, sover. Eller nej, inte sover.

Insomnia.

Kan ha bidragit till svimfärdigheten.

Dåligt samvete över det med. Har väl inget att svimma över, det här kan man ju fixa.

Men nej, människor är inte gjorda av stål. Då kan det vara svårt att andas ordentligt ibland.

Får jag göra pannkakor och tänka guud vad gooott! När det finns de som aldrig mer får äta pannkakor, eller något annat heller.Oreokakor som kastas till personalen på grund av utgångsdatum, får jag ta en extra stor bit, strö på glass, sätta mig på en parkbänk efter jobbet och stornjuta av hur fasansfullt gott det är? Skratta åt Tjuvlyssnat.se?

Får jag gråta?

Vad får jag känna? Lättnad över att jag lever och är oskadd? Skuld, över samma sak?

Över att jag inte bor i ett område där bombdåd händer titt som tätt. Där folk dör dagligen.

Är vi bortskämda? Borde vi må lite mindre dåligt för det? Vi har det ju så bra annars.

Alla dessa tänk om.

Tänk om jag hade jobbat.

Gått på stan istället för att träna.

Åkt till Töyenbadet i alla fall, för att det regnade.

Eller om klippkortet inte hade gått ut.

Och suttit på t-banan.

Tänk alla de som var där.

Alla de som inte lever mer.

De som har ärr för livet.

Och så ilska. All denna ilska och vanmakt över vad hur screwed up världen är.

Varken Oslo, Norge eller världen kommer någonsin att bli detsamma som det var innan. I alla fall inte under vår livstid.

Jag kommer inte heller att bli densamma.

Alla tankar och böner till de drabbade och deras anhöriga.

German newspaper article says: "Even in their deepest sorrow the norwegians don't get hysterical. They resist the hate. It is amazing to see how politicians and the whole country reacts. They are sad to the deepest thread of their souls. They cry in dignity. But nobody swears to take revenge. Instead they want even more humanity and democracy. That is one of the most remarkable strengths of that little country"

"Om én mann kan vise så mye hat, tenk hvor mye kjærlighet vi alle kan vise sammen"

Guld i sikte!

En gammal slagdänga från lågstadiet som är väldigt högaktuell just nu lyder som följer:

Hej hå, hej hå, vi älskar FBK! Ett toppengäng med full poäng hej hå, hej hå, hej hå! Hej hå, hej hå, vi hatar AIK! Ett *bip* gäng med noll poäng hej hå, hej hå, hej hå, hej hå!

Apropå avlägsna kärnkraftsexplosioner

Min pappa gillar att berätta historier. Ett av favoritämnena är alla affärsresorna till Japan. Tydligen skulle han en gång skicka iväg pengar i ett brev. Då sa en man till honom att han måste skriva på kuvertet att det var pengar, eftersom det ju var extra viktigt att det kom fram. Min svenska pappa tyckte det lät helt befängt att lägga upp ett så utmärkt läge för rånare men mannen insisterade.

Och nu står alla japaner i femhundratusen mil långa bilköer för att få bensin till att i laglig hastighet köra sina toyotor lite längre bort från strålningen. Maten i affärerna tar inte slut på grund av plundring, utan genom helt lagliga och panikfria inköp (visserligen med lite mer bunkrar-tankar, but still).

Mentalitetsskillnader alltså.

Jag tuggar bara mentalt

När jag väl låg där i tandläkarstolen med både käke och tunga immobiliserad av bedövning kunde jag istället för smärta känna att det hjälpte lite att radion valde att blanda knakandet av visdomens avlägsnande med sådana här toner. Även om man kan gräma sig över att ha fötts i fel era.

Antibiotikakuren utökades också en vecka, med sällskap av soppkost samt förbud mot "stark fysisk aktivitet (jogging, cykling, simning)".

Mixern har sedan dess blivit min bästa vän, medan det intima förhållandet med ibuprofen har börjat rinna ut i sanden. Jag saknar honom inte nämnvärt.

Och nu så ber vi en bön för att en fruktsmoothie och Smashing Pumpkins kan ge mig inspiration till att skriva nåt bra och personligt om mig själv. With great powers come great responsibilities.

Tandbesvär i de sydvästra delarna av landet - effekterna av den misskötta politiken.

OBS! Starka ord, känsliga läsare varnas.

Efter tandläkarbesök involverande en spruta (som skulle passa en blåval mer än en människa, men kör på, smärta är av godo) att dra ut allt var som låg och skvalpade i mitt tandkött och fyra (av sju) dagar på antibiotika med sammanlagt sju tabletter av två olika sorter per dag (mattenördarna kan räkna ut hur många det blir totalt) kan jag konstatera följande:

1. Jag älskar antibiotika för att den får mig att se normal igen och inte som en schimpans vars portion snus (som är alltför stor för att det ens ska vara i närheten av hälsosamt) har hamnat ungefär 100 grader snett.

2. Jag hatar antibiotika för alla dess biverkningar. Hittills har jag av de cirka 23 upplistade möjliga upplevt magont, illamående, orkeslöshet, muskelsmärta och halsbränna. Det konstigaste var när jag vaknade mitt i natten av att det kändes som om jag fastnade med högra vaden i en köttkvarn som i sin tur krossades av en fyrhjulsdriven skogsmaskins alla hjul samtidigt. Muskelkramp tror jag att man benämner det med en lite kortare beskrivning.

3. Om den ena sortens tabletter (den som inte smakar avlopp) kan ge anorexi (ja, det är tydligen en möjlig biverkning) måste ju det betyda att de får en att tycka att man ser tjock ut och lägger upp en bantningskur åt en, innehållande en sisådär 200 kalorier per dag. Den biverkningen har jag dock inte fått.

4. Det är tur att jag har botat min tablettfobi. Var skräckslagen för att de skulle fastna i halsen och att jag skulle kvävas i dagis-lågstadie-mellanstadie-ålder. Det är ju för väl att mensvärk finns så man får öva sig på Ipren ändå.

Dessutom har jag börjat rapa. Jag, som kanske efter att ha tvingat i mig tio coca-cola och två pizzor får ur mig några muspip på sin höjd, går plötsligt omkring som en annan överviktig öldrickande fyrtiosjuårig man med begynnande flint (ursäkta jag menar högt hårfäste!) och vräker ur mig gorillaliknande vrål på bästa sändningstid. Har än så länge inte försatt mig i någon röd-som-en-tomat-i-ansiktet-situation (som i en smockfull tunnelbana exempelvis) men det är väl bara en tidsfråga.

Wannabe Homer Simpson-känsla kan man ju också snacka om.

Och så till veckans brott (älska Leif GW Persson - när jag tänker efter skulle jag nog ha ganska goda chanser där i en eventuell rapningstävling, apropå föregående stycke, inte paragraf):

Ungefär tusen svenska kronor stals från mitt bankkort måndagen den 28 februari. Rånarna kallar sig själva tandläkaren och Apoteket.

Det var en tung dag.

Tisdagen den 8 mars kommer antagligen att bli minst lika vedervärdig då brottsplatsen ska återbesökas för kirurgi.

Åklagaren kommer att väcka åtal mot universum för orättvis behandling på sannolika skäl eftersom offret inte ens är 21 år fyllda och svensk tandläkarvård erbjuder gratis skydd för alla upp till 20 års ålder.

Värk away

Min vänstra käke svullnade upp under gårdagen, lite liknande effekt min mage hade i fredags efter tacos-middagen. När jag vaknade imorse var den ungefär dubbelt så stor som den högra. Sanna (kollektivkompis) skrattade förfärat när hon såg det. Jag skulle stämt in om det inte betydde smärta.

Dumma visdomstand. Jag har redan tre (okej, två och en tredjeedel), försöker någon säga att jag behöver bli smartare? Högre makter har i så fall failat stort på den punkten, för jag ser ju just nu allt annat än vis ut. Snarare väldigt retarded.

Nu har jag dessutom googlat det och Wikipedias diagnos lyder infektion.

Jippie.

Vi är blåa och gula och GULDIGA

Söker stationer på radion. Uppkoppling fungerar inte. Ström sluttet. Helvete. Många enträgna försök senare hörs ljud. SR P4 Radisporten g-r-e-i-t det finns! Nehej bara P4 Stockholm. Dumma nollåttor de ska ju sprinta i Holmenkollen som jag ser från jobbalkongen men inte kan ta mig till på grund av jobb! Prövar ett par timmar senare igen. Okej de sände bara inte kvalet, fine. Hör underbara ord strömma från radion, Hellner och Jönsson och Modin går vidare på tid tre svenskar i final jaaaa! Gör glädjedans med enda kvarvarande dagisbarnet som skrattar lika glatt, omedveten om den indoktrinering hon genomgår till att bli svensk istället för norsk. Förälder till dagisbarn kommer, inser att tiden inte räcker till för att hinna hem till finalerna. Tvingas slita sig från radion, mot tunnelbanan springer vi för nu har vi lite bråttom. Ur en mötande persons mobil hörs norrmän halvskrika, hinner inte höra vad. Det kanske finns någon på tunnelbanan med radio i mobilen. Den är lika mobilfri som hela världen på 1700-talet, till slut kommer en man. Det enda som hörs är det är tohundre meter kvar... Hellner... men förbannade uppkoppling vi är ju inte ens under jord! Hör senare en annan kille säga VM-guld, skiiiit, killen bredvid säger jaså, killen svarar Hellner. Jaså var han svensk?! Funderar på att fråga för bekräftelse. Skyndar hem från tunnelbanan, slår på datorn, Expressen.se säger här krossar Hellner alla norrmännen. Vinner guld i glädjetjut.

Detta ska vi rubba in the faces of dagisbarnens sportiga föräldrar imorgon, minsann som skadeglädjen ska överutnyttjas.

Runtom i Oslo finns reklamskyltar från Riks-tv för att skaffa SVT1 och SVT2 med texten: Det finns ingenting bättre än att se svenskar kommentera norsk seger på svensk teve. (vilket jag för övrigt innehar här i kollektivet.) Men man kan enkelt vända på det för det är ganska härligt att se norskar kommentera svensk seger på norsk teve också.

Idag är det väldigt moro att vara svensk i Oslo.