Fail.

1. Skulle hälla på mer saft i muggen till dagisbarnet. Glömde visst skruva på locket. Saft rann ut över dagisbarnets byxor, i dagisbarnets haklapp, på dagisbarnets dagis golv och dagisbarnets dagis bord.

2. Köpte mjölk igår för att göra våfflor till mina dundersjuka rumskamrater som bara hostar och febrar och spyr och sover. Sköt upp det till idag eftersom de inte verkade vilja ha nån mat/jag var trött. När jag kom hem från jobbet låg en i sängen och sov, den andra i soffan med näsdukar och diverse preparat. Soffpersonen gick snart och la sig i sängen också. Jag gjorde pannkakor till mig själv, åt för många, sköljde ner med chips och en megakopp te, fick hiskeligt ont i magen. (Men två pannkakor åts senare av en av de två sängliggande och resten lämnas för bruk inom snar framtid (eftersom de så småningom blir dåliga och mögliga) av den ena eller andra).

3. Målade naglarna svarta. Flera lager så att det skulle bli jämnt och fint. Lite utanför på flera fingrar. Ganska lätt bort med medel. Det torkar. Går sedan och duschar. Kommer ut med tjära på naglarna. Torkar bort allt och får göra om.

4. Spillde ut lite nagellackborttagningsmedel på lakanet.

5. Tumnaglarnas ovansidor är inte helt jämna för att jag har suttit vid datorn och stött ihop dem ett antal gånger.

6. Min klocka är 01.13, mitt alarm kommer att ringa om 5 timmar och 44 minuter, min väska är endast halvpackad och min hjärna är i 23 december-mode. Känns mer som en vana dock.

All rutin är bra rutin.

Nei, iblant elsker vi ikke dette landet. Ibland älskar vi ingenting.

I söndags skulle jag flytta från lägenheten till ett rum i huskollektiv med en mellanlandning i Karlstad på en vecka på grund av olika datum för ut- och inflyttning, medan de var snälla nog att låna ut plats till säng och flyttlådor i husets tvättstuga under denna vecka.

Mamma och Göran (styvfar om man nu vill kalla folk vid deras roll i familjen) kom med flakbil och GPS och för få flyttlådor genom snön för att hjälpa mig packa och städa. Denna dag kantades efter detta av en rad problem i en eskalerande skala.

Problem 1. För få flyttlådor.
Jag: Ta med många flyttlådor.
Mamma: Hur många då ungefär tror du?
Jag: Jaaa i alla fall fem. Men det gör ju inget om det blir över liksom.
Nästa dag.
Jag: men jag sa ju ta med många!
Mamma: Du sa fem.
Jag: Jag sa MINST fem! Men det GÖR JU INGET om det blir ÖVER!
Mamma: Jaaja.

Efter lite omstrukturerande går allt i alla fall ner. Inget större problem egentligen. Bara lite irriterande.

Problem 2. Göran och jag åker iväg med allt som ska stå i tvättstugan på nya stället medan mamma städar ur. (Vi hoppades båda starkt att hon skulle vara klar tills vi kom tillbaka).
Ställer in GPS:en på rätt adress, den säger: sväng till höger, korsa rondellen, andra avfarten, sväng till vänster, med läskigt mekanisk robotröst.
Kör genom Oslo centrum eftersom det enligt GPS:en är den kortaste vägen (INTE snabbaste), vilket funkar nästa hela tiden trots att det är enkelriktats hemstad (en olaglig U-sväng här och där kan man inte vara så petig med).
Lastar ur alla lådor och säng och krafs utan problem.
Vi (jag) bestämmer att vi på vägen tillbaka ska bli rebeller och skita i GPS:en och köra ringvägen runt. Jag, kollektivtrafikanten, som har så bra koll på Oslo bilvägsmässigt sett.
Ring 3 mot Fornebu... Ja men det är ju söderut, det måste ju vara kortare än att åka runt på norrsidan.
Ja men E18, det bli ju rätt! Nä, mot Drammen, det är ju andra hållet...
Efter ett tag känns det inte lika bra längre.
Vi vänder. Ja, vi vänder.
Jag sitter och försöker peta in adressen i Mr. Global Positioning System (rebellious never more) och är inte helt med på närmast följande händelseutveckling.
Men vänta E18 mot Oslo! Men vilken avfart nu då?
Avfarten E18 mot Oslo centrum och Stockholm missas. Vi är tillbaka där vi började. Stannar vid en busshållsplats med en bön om att ingen buss vill göra detsamma. Göran petar in adressen (jäkla tekniska mackapär) och den visar ringvägen norr om Oslo centrum. Vi åker till nästa stopp: MAT. Klockan är två (detta kommer ha betydelse för fortsättningen).

Problem 3. Vi åker till kebabmoj (som korvmoj ni vet, fast kebab) och beställer tre kebab i pitabröd. Försöker betala. Kebabmojen tar inte svenska kort. Kebabmannen säger att det finns bankomat femtio meter bort. Går dit. Försöker med visakort, no service available, försöker med annat visakort, no service available, försöker med American express, no service available, försöker med mastercard, no service available, NÄ TACK VI MÄRKER DET!
Går tillbaka till kebabmannen, han förstår inte varför det inte funkar i bankomat. Vi åker tillbaka till lägenhet och hämtar mammas Shellkort, åker till Shell, försöker ta ut pengar, ICKE men det går jättebra att BETALA! Vi beställer sex cheeseburgare. (Klockan är tre). Shellkillen upprepar vår siffra i misstro. När de efter världens längsta evighet (drygare än Victorias bröllop, SJ och arbetsförmedlingen, tillsammans) är klara åker vi tillbaka till mamma (som för övrigt har varit en ängel i mjukisbyxor och städat klart) och trycker i oss, väldigt ojämnt fördelat, fyra och en halv cheeseburgare på tio minuter. (Klockan är cirka kvart i fyra). Jag drack upp min dracka under den tre minuter långa bilfärden från Shell till lägenhet upp min dricka, men sköljde ner med lite vatten. Tur att i alla fall någonting är gratis i det här förgrömmade landet. (Men det måste, om man nu ska försöka ge alla fakta, ha varit nåt speciellt med den här dagen för jag har aldrig råkat ut för detta förut, att världsfungerande kort inte fungerar ens i bankomat. Landet ville se om jag har vad det krävs för att leva som en äkta norrman. Med det i åtanke borde jag kanske ha tagit på mig längdskidorna, åkt till svenska gränsen, köpt en fullkornsmacka med brunost, åkt tillbaka och ätit den medan backhoppningsutrustningen sattes på, men det är lätt att vara efterklok).
Jag har lite dåligt samvete mot kebabmannen men är för trött för att åka tillbaka dit. Det är hans lands fel ändå att han gick miste om tre hungriga och fettörstande kunder. Inte vårt.

Problem 4. Snön tilltog under dagen mer och mer. En bit in på E6:an hamnade vi bakom en plogbil och körde 50 kilometer i timmen i en halvtimme. Vi såg ett par avkörda bilar och hörde på radion om olyckor och en kringspringande älg, allt inte långt ifrån där vi just hade kört. Ibland ska man vara glad för det lilla. Som att man tar sig hem.

Problem 5. Kunde inte ha på värme till fötterna i bilen för då skulle rutan isa igen. Resultat: Fötterna isade igen.